Senaste inläggen

Av Lena - Söndag 9 dec 09:57

 

 

Att vara en del av en familj har av somliga beskrivits som att vara en del i en trappa med många steg, ett träd eller kanske ett pussel. Oavsett om det är blodsband eller helt andra sätt som skapat familjebanden så bär man förhoppningsvis på känslan av samhörighet.

 

Min visualisering av familjebanden är bilden av ett pussel bestående av snöflingor, ni vet sådana som har många små pinnar som kan bli fler och fler. Ett pussel med de äldsta generationerna i mitten och allt eftersom åren går blir snöflingestjärnan större och större. Skillnaden mot verklighetens flingor som smälter och glöms bort och försvinner är uppenbar för mitt stjärnpussel har en stark kärna inifrån och ut, där man förhoppningsvis inte glöms bort även om tiden går.

Filosofiskt va?

Givetvis är nu inte detta något som skapat sömnlösa nätter eller gjort vardagen speciellt annorlunda, det är mera som att tydliga bilder av tankar kan hjälpa i nån tankesnurr då och då.

Att bli förälder var en stor och häftig upplevelse och min känsla var att älska-någon-galet-mycket-potten var uppbokad i och med de egna barnen.

Länge, länge kändes det så.

 

För fyra år sedan, eller rättare sagt lite mer än så...sådär en halvår före skedde då det som fick snöflingetänket att väckas till liv igen.

 

Mortutalivet bestod fram till dess av att njuta av att utöva intressen, träffa vänner, vardagsliv och flärd med maken, jobba och träffa de älskade utflugna barnen .

Kort sagt en alldeles vanlig tillvaro för den som hunnit en bit in i livet.

 

Den regniga sommardagen kom ett sms. Ett meddelande med en bild på ett litet skrutt som hade för avsikt att bli en del av familjen. Stort! Tårar av glädje.

 

Halvåret efter, närmare bestämt igår för fyra år sen, föddes vårt första barnbarn Rian. Då vi efter några veckor fick äran att hålla i honom kom känslor stora som en bättre sortens lavin. Ja, nog begrep vi väl att det skulle vara stora känslor och ord...för det har ju andra som fått barnbarn försökt beskriva...men ändå... så stora känslor!

 

Tankar och inre frågor av den här typen:

 

Vårt barn har fått barn och är inte längre längst ut på den släktträdsgrenen.

På något vis är vi en del i detta barn.

Men hur i friden kan man älska någon nästan ännu mer än sin egen avkomma, sinabarn?

 

 Ja, förmodligen även också sånt som:

Men herregud, ska min dotter/son kunna ta hand om den här?

Va, var de verkligen så här små?

Hur var det nu man gjorde då man bytte blöjor/höll i en som är helt lealös/tröstade?

 

Men framförallt så fylldes hjärtat och alla sinnen av oändlig villkorslös kärlek.

 

     

Rian 4 år

 

Grattis underbara unge!

 

----

 

På dessa år har familjen snöflinga utökats med två fantastiska kids till, Hilma och Nova...och ja, hjärtat rymmer mer och mer villkorslös kärlek.

Det tar aldrig slut, jag lovar!

 

            

 

Hilma

 

        

Nova

 

 

 Det är helt klart roligt att med Rian hänga i lekparken, smyga som en dinosauri, fnissa åt kissobajshumor och läsa samma sagor om och om igen. Underbart att på klingande svenskengelska bli kallad mårrmårr och längta galet mycket till varje gång vi ska ses.

 

Underbart är att mötas i dörren av en liten Hilma som skrattgråter av lycka då farmor dyker upp. Dra fram och plocka tillbaka med samma oförtrutna energi som bara en 1,5-åring kan ha. Få mysstund med en gosigt kramig unge är ljuvligt.

 

Hålla en 4-5-månaders Nova som levererar det ena underbara leendet efter det andra, som gurglar och sjunger och tittar galet intensivt med sina runda ögon på den där mormorn som dyker upp ibland.

 

Snöflingebarnen, ni fattar!

 

 

Är det möjligtvis någon där ute som känner igen sig i mina tankar?

 

 

Må så gott alla, nu ska veckan förberedas med lite träning och häng med vänner.

 

Mortuta

 

 

 

ANNONS
Av Lena - Måndag 26 nov 20:30

 

En höst som startar i varma brittsommarvindar, övergår till krispiga dagar med sol som lyser genom höstlövsträd och sen övergår till frostig mark och lite röda kinder som känsla. Det är så jag vill ha det. Ni vet de där dagarna med ljus och långa stärkande promenader som bara ger massor av påfyllning av energi.


Jaha, har det varit så?


Nix pix, så kul ska man inte få ha det.


Denna höst har istället allt som oftast  bjudit på dis...dimma....duggregn...spöregn...storm och framförallt kompakt mörker som omslutit oss alla. Antingen så minns man dåligt eller kanske inte vill komma ihåg om det alla höstar varit på detta sätt. Men nog tusan tycker jag att det varit värre än på många år.


Vad gör man då om man nu inte vill stoppa huvudet i en säck och be någon knyta åt?

Bejaka mörkret på bästa sätt. I mitt fall betyder det rätt många olika saker.

- tända ljus, plocka fram filtar och mjuka kuddar och ta chansen till stillhet och mys.

- träna som en blådåre...inomhus då.

- sjunga mycket.


Somligt ger massor av endorfiner och somligt ger massor av vila. På något vis känns det som att mörkret puttas undan och håller sig på lite mer behörigt avstånd då man hittar sina källor till kraft.


Denna november verkar det också som att fler än vanligt hänger upp ljusslingor i träden tidigare än nånsin. Kanske rent av att man ser ljusstakar i några fönster här och där trots att det fortfarande är nån vecka till advent. Om det varit en ljus och krispig höst hade undetecknad nog tänkt " men nog kan man väl tjå sig lite till" eller " herregud, varför ha så bråttom" men denna höst tänker jag inte så. 

Har full förståelse för alla som vill lysa upp mörkret även om jag inte själv startat juleljustiden, är lite slow starter vad gäller sånt.


    


Vad mer att reflektera över?


Bok på gång: Hjort/Rosenfeldts En högre rättvisa. En kriminalroman med en story som nuddar vid känslan då jakten på Hagamannen pågick. Spännande och otäck. Och om man nu ska prata om otöcka och läskiga böcker ska man läsa Keplers nya bok, Lazarus. Fy tusan, var faktiskt tvungen att läsa den i omgångar...pallade inte att plöja rakt igenom. Varvade mellan att läsa, lägga bort  boken några dagar och sen på´t igen. 


Musik på gång: Ny bekantskap i form av Albin Lee Meldau. Gör ny magi av gamla låtar i Så mycket bättre-serien, mycket njutbart. Övrig lyssningstid musikknarkar jag vokalgrupper som vanligt. Ringmasters, Accent, Vocal Six, Solola m.m

På lördag går startskottet i familjen för julmusik, då blir det om möjligt mer stämsång och tighta ackord.


Bästa träningspassen: Ja,det sker givetvis tillsammans med Anna som jag nu sålt in kettlebells-träningen totalt till. Inspirationen får vi från spartanbrudarna på Malta som levererar inspirerande träningskomplex då den egna fantasin tryter. Vi jobbar som tusan och peppar varandra, Anna och jag.


Happenings: Bröllop i familjen. Ett hejdundrandes bröllop firades i helgen som just passerat. En helg där vi alla blev totalt översköljda med kärlek och om nu inte jag riktigt landat i allt det härliga som hände...hur ska då inte brudparet känna. 


---


 


På gång närmsta dagarna?

Sjunga och öva, dansa och sjunga, träna och svettas, lyfta och swinga, skratta och le, krama och bry sig om, vila och vimsa på..

Vi hörs om några dagar då jag hunnit göra ovanstående saker några varv.

 

Må så gott alla!

 

Mortuta.

 

 





ANNONS
Av Lena - Torsdag 18 okt 15:27

 


Efter att ha befunnit sig några timmar i Berlin blev vi, eller mest jag då maken varit i stan förr och redan sett en del, varse att här finns det historia att berätta. Historia från mindre goda tider....so to say

 

 

Många platser och monument som berättar och påminner oss om till exempel...

Hitlerväldet. Förtrycket och dödandet av minoriteter och massmördandet av judar. Berlinmurens uppbyggnad och fall.

 

 

Tankarna går på högvarv och känslorna är All over the place, fast på ett helt annat sätt än då prinsen myntade uttrycket. 

Tankar som sorg, förtvivlan och förfäran. 

 

Det går inte riktigt att sätta ord på vad som sker i hjärtat och maggropen då taggtråd sitter på en husvägg eller då skyltar talar om nazioffer.

 

       

 


----

 

Hur är det att leva med alla dessa minnen som dagligen visar på människans fruktansvärda dåd? Att veta att landsmän i tidigare generationer gjort detta fasansfulla med berått mod. Vilar det en kollektivt skuld över tyskarna eller? 

Bleknar minnena och blir det mindre hemskt för varje generation som passerar?

 

Antagligen är svaren väldigt olika om man skulle fråga folk på Berlins gator. Olika beroende på ålder kan man anta. De som var med under andra världskriget är ju inte så många kvar och man får väl hoppas att de berättat till yngre generationer. 

Alla dessa monument är faktiskt det som ska fortsätta upplysa oss människor och vara en byggsten i försvaret mot nya onda makter...som till viss del hävdar att detta inte hänt. 

 

 

        

      

 

En av de många monument och utställningar som påverkade mig starkt var den som heter 1933, Berlin Der weg in die diktatur, the path to dictatorship.

En utställning som visar, steg för steg, hur makten togs över av Hitler och nazistpartiet. Visar hur törstande den tyska befolkningen var på förändring och hur en samhällsstruktur bit för bit krackelerade och kom i nazisternas våld.

 

En del av utställningen belyser också hur det tyska motståndet krossades, hur motståndsmän och kvinnor (och deras familjer) dödades. En lång, lång "planka" med namnen på dem löpte längs väggen på utställningen. 

Starka känslor och många tankar...och tyvärr också reflektioner och jämförelser med vårt eget land och andra europeiska länder där nazi-vågen väller in.

 

 

  Murens existens är så tydlig i Berling trots att den är borta och riven sen snart 30 år. Centralt belägna utställningar där man kan läsa om tiden före, orsaken till och sen processen som ledde till att den slutligen revs och Berlin blev en hel stad igen. 

 

Den starkaste mur-upplevelsen för mig var då vi traskade iväg till East Side Gallery ,en bit utanför centrala stan. Där är ca 1 km mur bevarad och där konstnärer fått möjlighet att med olika uttrycksmedel visa sin syn på detta historiska monument.

 

   

   

     

 

---

 

 

Slutligen måste jag visa det som satte mest avtryck i mitt sinne. Efter att ha vandrat över Brandeburger Tor, där man nästan kunde höra Hitlers tal från balkongen ut till massorna, kom vi till en utställning/monument som gav mig en klump i magen. Ett stort område med cementboxar som symboliserar den fasanfulla judeutrotning som skett. Att gå mellan blocken, stå stilla och tänka var en stark upplevelse.

       

 

Att sen gå in i en minnespark och  besöka minneslunden som hedrar romernas offer, sitta på en bänk och fundera över detta...ja, det var mycket att ta in.

  

      

 

Blir om möjligt än mer orolig över den politiska utvecklingen som sker här hemma. 

 

 

mortuta

 

 

 

 

 

 

 

 





Av Lena - Onsdag 17 okt 21:42

   

 

Berlin.

Ja, vad ska man säga?

 

Stort?

Javars...tillräckligt för att, en i släkt- och vänkrets välkänd, vimshjärna ska ha en rejäl chans att virra bort sig.

Storstadsfeeling?

Ja, om man med det menar att det kryllar av asiatiska turistgrupper men nån guide med en flagga på en pinne...hehe, inga fördomar här inte...

Intressant?

Åh herregud, intressant är bara förnamnet....oavsett om du är en historienörd, konstfreak eller helt enkelt bara en hängaruntochtaenochannanöl-turist så finns det så mycket att hämta i denna stad.

 

 

 

Då en sån som jag kommer till en ny stad börjar periskop-blicken veva runt.

Vad finns det att se på?  

Finns det saker och ting att betrakta utanför givna byggnader och monument?

 

Mitt utgångsläge var denna gång att, med eller utan kameralinsen som filter se det som ramlar över en då man bara virrar runt i ren nyfiken. Kombinera det med en make som gillar kartor och minnesplatser och anser att man ska bara ska sett både det ena och det andra...ja,då blir en weekend i Berlin väldigt bra.

 

 

Det första som slog mig var att det stod björnar lite här och var.

Varför denna invasion?..ja,det kan man ju fråga sig. Nån sorts sagofigursfirande detta år? Precis som i London med Paddington då man snubblade över alla sorters smånallar överallt. 

Nähä då...det visar sig att björnen ingår i Berlins stadsvapen och därför pryder gator och torg.

       

   


Lite kul att spana på dem men de kanske inte lämnar de allra djupaste avtrycken...

 

             

Insikt nr 2, cyklar....överallt. Ensamma, i grupp, i cykelställ, mot husväggar eller bara lite här och där. Mängder av Hyr en hoj-möjligheter och cykla själv eller runt med kunnig guide. Eller köp dig en racercykel och förena dig med berlinarna och kör som en dåre, gärna på minst trefiliga vägar...the sky is the limit.

 

 

Men det som fastnade mest var väggkonsten. Kalla det street art, graffiti eller kanske bara nåt som nån ville visa...eller allmänt kludd bara. Jag bara älskar detta.

 

Varsågoda, ett axplock av sånt som bara fanns där...mitt framför ögonen:

                     

Häftiga va?

 

 


Under en av de mer slumpmässiga promenaderna ( och ja, det blev rätt många kilometer som avverkades eftersom solen sken och gympaskorna var med) snubblade vi över entrén till nåt sorts konstnärskollektiv stort som ett svenskt normalstort tvåhyreshuskomplex men med de mest fantastiska fasadmålningar och därtill liggande verkstäder och fika-holkar.

 

             

 


Tänk va häftigt att bo där...eller så skulle man bli knäpp av att inte ha nån lugn och vilsam punkt att fästa ögonen på...lutar faktiskt lite åt det sistnämnda trots min kärlek till det lite galna och färgstarka.

 

Nu får det faktiskt räcka med Berlinbilder för denna gång...kan ju inte bildbomba hur mycket som helst...

 

 ---- 

 

För övrigt?

 

LillskruttHilma, RallySally och resten av familjen räknar ner till inflyttning. Det målas, spikas och bärs grejer hit och dit och det intressanta kaoset fortlöper.

 

Träning med kära A är i full gång. Hon har kommit med i min träningsgrupp (var ensam förut och nu är vi två), jag gör passen och visar och sen svettas och peppar vi varandra stenhårt.

Tänk att man blev..typ PT...den här hösten. Kan inte få en bättre träningskompis.

 

Räknar ner dagarna till det är dags att ta flyget till lillön igen. BabyNova och StorpojkRian ska få sig en rejäl mormordos.

 

---

 

See you

 

mortuta

Av Lena - Onsdag 17 okt 20:15

  

Hej världen!

Jag är på igen...helt klart. Känns roligt igen att skriva och tankarna ställer sig mer eller mindre på kö för att få chansen att komma ut i mer eller mindre begripliga texter. Förhoppningsvis vill ni dela detta med mig.


Varför detta uppehåll? Ja,enklast beskrivet så tog bokstäverna slut och att då bara skriva nåt för att fylla ett inlägg...nej, det passar inte mig. Men nu är skrivklådan påtaglig igen.


Vad har hänt på ett år, alltså sen sist jag var aktiv här?

Stort och smått förstås. 

Varsågod här kommer en snabbspolning:

Sång (barbershoptävling, julkonserter, begravning. och bröllopsgig och förstås enormt många roliga övningstimmar med härligt musikaliska kollegor)

Träning ( det har slängts kettelbells så in i bängen det senaste året...)

Resor ( kors och tvärs och hit och dit, i större och mindre sällskap)

Familj ( en liten Nova gjorde entré i somras, alltså ännu en underbar unge att älska)


Sen så har det varit den toksnöiga vintern och en torkans sommar, ett riksdagsval med resultatet " det vete gudarna hur det kommer att bli egentligen" och säkert en hel del annat.

Det dyker väl upp några rader här och där om sånt.


                                                                                     ---                                                                        


2018 är ett slags jubileumsår för både maken och mig. Båda har vi fyllt 60 och sådant har en tendens att inte passera helt obemärkt förbi, detta oavsett om man är värsta partymänniskan eller mer åt det sparsmakade hållet.


I början av året reste vi till Malta och firade av maken med kulturhuvudstadsinvigning, överraskningsparty av den högre skolan och förstås en massa mys med maltakidsen, både stora och små.

En del skidåkning på perfekt snö och glaciärer avslutade den första delen av firandet och vi kunde hämta andan i några månader. 

Eftersom vi har flera kära vänner som är jämnåriga blev det perfekt med en sommartripp till Prag för att fira 6x60. En härlig resa med goda kamrater, vad kan man mer önska?

Prag-intrycken lär väl dyka upp här lite längre fram...fotonörden gick bananas, som vanligt. 

Som om nu allt detta resande inte räckte. Det blev dags för min födelsedag...för någon vecka sedan, och då med en helg i Berlin.  Denna fantastiska stad! Ännu en plats som fyllt mig med så oändligt många intryck. Ni ska få se...

Avslutade med ett kalas med släkt och vänner, så...nu är det väl firat färdigt?


---


Vad mer?

FruKatt är på långlov hos sin andra familj. Enligt säker källa ska hon glida in här igen nån gång i månadsskiftet igen efter att ha campat på den andra gården ända sen juni.


Orsaken till denna landsförvisning stavas RallySally, hon är på långlån eftersom lilla familjen håller på att flytta mellan lägenhet, tillfällig lägenhet och sedermera eget hus. Tillsammans enades vi om att hon skulle ha det lugnast om hennes mellanstation fick bli här hos oss.

 


Sådärja, nog för denna nypremiär. 


Vi ses


mortuta








Av Lena - 18 november 2017 17:20

 

 

 

Vem i friden är det som vrider upp tidsklockan vid den här tiden....varje år! Det känns likadant varje senhöst. Efter en september där man lurar sig själv att det fortfarande på något vis är sommar, går i lite för tunna kläder och hänger utomhus allt man hinner.

Sen dånar oktober in och man kan fortfarande lura sig själv att tiden går långsamt och att man inte behöver ägna sig åt livsplanering, över huvud taget. Våga vägra jacka....typ.

Och så dånar november in i dubbel hastighet på något vis, lite som ett ånglok som dånar in på stationen utan att slå på bromsen. Helt plötsligt ska sommar/höst-inställningen skrubbas ut ur sinnet och man måste begripa att det är nåt annat som väntar. 

 

 

 

FruKatt känner också av detta. Hon som brukar gilla ett visst inslag av uteliv, dvs hänga runt husknuten och spana på grannarnas stora lurviga typer.

 

För tillfället är protesterna rejält högljudda då det är dags för " Nu har du trampat runt här inne i flera dygn, kattskrälle,  jag ska hiva ut dig en stund" -tillfällen. Det gäller att släppa ut henne på baksidan om man vet att man ska ut genom ytterdörren inom kort och vice versa...annars gör hon ny entré snabbare än oönskad snuva.

 

Novemberspeeden märks väl mest om man tillhör släktet julplanerare. Ni vet, vi som lägger upp en planering för bakning, matlagning, pyntframplockning och annat som kan behövas. Bekant? 

I detta hushåll har post-itlapparna kommit fram, där står det vad som ska (jaja..inte tvångsgöras alltså utan mera det vore kul att göra) hinnas med fram till jul. Lite gottis, nån kaka och så lite mat som kan frysas in. Tanken är att varje lapp ska vara rolig att göra och om man gör några varje vecka blir det förhoppningsvis så trevligt som mna tänkt sig. (Hehe...märks kanske att matlagning och pyssel är sånt som gillas i detta hem?)

 

Motsatsen till detta är kanske två-tre hysteriska kvällar/nätter med förberedelser innan julgästerna kommer...även om det faktiskt bara handlar om att man vill ha några ljustakar i fönstren, nån burk pepparkakor och lite julskinka och köttbullar hemma. 

 

Så....dagens lapp då? Saffransskorpor stod skrivet. 

Gott blev det och nöjd är jag!

 

¤¤¤¤

 

Det var tokvackert i morse och en energipromenad var på sin plats. Ut till havet för en koll av hur långt isen hunnit i strandkanten. Inte långt alls, kan vi meddela. Vi vill ju helst att julen ska erbjuda rejält med snö eftersom Maltaklanen dånar in under helgerna. Besviket tittade vi ut över öppet vatten...däremot så blänker isen blank på skogsvägar och stigar och hyllningarna till den som uppfunnit IceBugs-skorna kan inte bli nog ystra. Tveksamt om det blivit nån skogssväng alls utan dem på fötterna.

 

 

 

       

       

 

För övrigt då?

 

The Real Group besökte Umeå igår och givetvis var vi där. Är ett hängivet fan sen dag 1 som gruppen tog ton. Blir varm i hjärtat och lyrisk bara vid tanken på den tajta klang som denna sånggrupp levererar år efter år. Detta trots att det numera är endast en medlem kvar från den ursprungliga uppsättningen. Helt uppenbart är återväxten på bra sånggruppssångare god.

Idag har TRG-musik dånat i högtalarna på repeat...kan inte riktigt få nog.

 

¤¤¤

 

Lillhjärtat Hilma växer så det knakar och alla i tösens närhet reagerar på hennes utvecklingsfaser som om det aldrig skett förut. Hon är, som alla andra små kids...ett under. Fatta! Hon sitter själv, äter gröt och ler sitt vackraste tandlösa leende. Stort!

  


Må gott alla ni där ute i luften,

 

Vi ses

 

Mortuta

Av Lena - 15 oktober 2017 11:55

 

 

Människor, både i  bekantskapskrets men också de i periferin svarar på frågan om hur ofta de storstädar med ett frågande ansiktsuttryck. Svar såsom:

"vadå, jag städar varje vecka eller i alla fall röjer ordentligt var 14:e dag" till "städningen har jag rut-bokat bort med ett städföretag" och så dom som säger " eh, städning... det är överskattat.."

Jaha, olika är det och förhoppningsvis är alla nöjda med sitt sätt att lösa problemet.

 

Här är det inte så ofta men då det sker är det ingående städning som gäller. Kanske inte den kategori som fick mest röster i min lilla gallup-undersökning. I detta hushåll är det en ingen lek med städning, svetten ska rinna! I stort sett kan det gå till på följande sätt:

- Planering vid frukostbordet

- På med träningskläder

- Gnugga från tak via väggar ner till golvlister

- Dammtorka, röja, sortera och kasta/källsortera/skänka bort

   (ibland i hastigheten lite för mycket)

- Hög musik som ska peppa

   (här duger inte nån vanlig radiokanalsprogram typ melodikrysset eller så...

    nej ös ska det vara)

- snabb fika på mitten

   (en av oss är sjukt snabb på att dricka kaffe och startar alltid fort igen)

- hitta mer och mer som behöver få sig en sortering 

- svära över allt katt/hundhår som finns ÖVERALLT

- gnälla över den i hemmet som hittat på att de ska vara långa gardiner som är i vägen

- ha synpunkter på långhåriga mattor och anse att det är överskattat med myskuddar och      filtar som ska dammas och vädras rejält.

- diskutera fördelarna med att istället bo på 30-40 kvadratmeter kanske?

- bli klar och ramla ihop i soffan efter oändligt många timmar och vara väldigt nöjd.

 

Om man nu bortser från att det nån av oss ofta hamnar i "men oj så bra låt det här är" då pianot städas och måste spelas eller "tänk, den här boken läste jag för ett tag och och då..." och bokhylledammningen då tar lite längre tid. Ja, bortsett från sådana tidshinder är väl ovanstående en rätt korrekt beskrivning.

Bekant?

 

 

 

 

¤¤¤¤

 

 

 

FruKatt, allas vår land lady. Hon som bestämmer och låter oss veta vad som gäller är inte helt övertygad om städdagens storhet och fördel.

 

  Denna gång parkerade hon tidigt på köksön, trängde in sig mellan tidningshögar och några korgar och försökte sova bort eländet. Funkade sådär eftersom mer och mer skrot skulle få plats på samma yta. 

Då möblerna började flyttas runt startade madamens klösa på så många textiler som möjligt-stund. Bort-schasad förstås. Svart i blicken är det då dags för jag sitter minsann var jag vill- aktionen. Fönsterbräda, pianotangenter, diskbänk och dörröppning...endast exempel på platser som hon kan propsa på äganderätten över.

 

  Till sist åkte kattskrället och kattmaten ut på bastubron. FruKatt parkerade då utanför fönstret och kastade sura blickar in till oss resten av dagen.

 

¤¤¤

 

    

 

Nu är dagsverket avklarat och hushållet rent och väldoftande igen...och FruKatt är nöjd.

 

Mortuta

 

 

 


Av Lena - 8 oktober 2017 20:30

 

 

Den senaste veckan har delar av vår familj mer eller mindre bokstavligt bestigit berg, det berg som jag nu kallar K1, inte K2 som den där vanliga bergstoppen heter. Det här har varit betydligt mer världsomvälvande saker än vanlig bergbestigning.

 

Den lille svenskirländske maltesboende pojken i våra hjärtan har tagit steget från lilldagiset till Kindergarten 1-skolan. Aha, tänker ni, han är väl i den åldern då det händer.

Nixpix, ynglet är inte ens tre år och mormorshjärtat har slagit dubbelslag inte bara en gång vid tanken på att skrotungen ska in i skolväsendet, om än i lekskoleform.

 

För att greppa det hela måste vi ha en liten genomgång om maltesiskt skolsystem. 

 

Småbarnsdagis (upp till tre år)

Kindergarten 1 och 2 ( mellan 3-5 år)

Skola (från 5 år och sen till 16 år)

 

Så långt verkar det väl inte så speciellt konstigt och olikt det svenska systemet. Lite tidigare skolstartkanske men ändå helt okej. Lägg till skoluniform, alltså inte kostym/dräkt i gabardin och slips utan enhetligt mjukisklädsel i aktuell skolas färger och vi kanske inte heller höjer på ögonbrynen nämnvärt. Kanske rent av tänker man att det kan vara rätt skönt att varje dag veta vad barnet ska ha på sig. Klädmobbningen torde väl minska radikalt.

 

Krångelfaktorn kommer först då det står klart att det där lille skrutten på knappt tre år också måste vara blöjfri och händig på att både få av och på kläderna då det är dags. En del övning har behövts den senaste månaden för att detta ska fungera...

 

Allt material som används (så kallat förbrukningsmaterial) ska vara införskaffat, bokpapper på pysselboken, pennor och sudd klara. Inget är gratis/skattefinansierat alltså. 

 

  Nåväl, lille Rian har nu gjort sin första vecka. Varje dag har den lille varje dag lämnats av vid skolporten, vinkat av sina oroliga föräldrar och med kånken-ryggsäcken lunchpackad tagit fröken i hand och gått in i klassrummet. Ni kan se det framför er, eller hur?

Fast riktigt så blev det inte.

Lillkillen har, på grund av storm och regn (ökenstorm som innebär 20 sekundmeters storm och tvärsöver-regn) varit invirad i diverse regnskydd, blivit buren in i skolbyggnaden tillsammans med alla de andra små och stora som tagits sig dit i ovädret. Sjöblöt, rätt förskräckt och förundrad över vad som händer...ja, det kan ju fått starta bättre. Oroliga föräldrar har under dagen väntat på att timmarna ska gå och att upplevelserna ska bli bra för sonen.

 

  Förmodligen har den lilla familjens vecka varit lika tuff och strapatsrik 

som att bestiga ett berg i K2:s storlek. Svettigt/Blött, oväntade händelser och en hel del  motvind. Och med en skön känsla att få vila några dagar vid basstationen som helgen kan liknas vid. 

 

Lycka till på nästa veckoetapp, Riri!

 

¤¤¤¤

   

Här har hösten kommit med rätt tydliga steg. Trädgården är vinterställd och det är bara att invänta snön. Jaja...jag vet att det inte är nåt som står på önskelistan såhär i oktober men nog minns en och annan läsare att det kommit frost och flingor redan dessa veckor...

Kanske inte för gott men i alla fall länge nog för att skrämma slag på oss alla.

 

Lilla fröken Hilma växer så det knakar och fotofarmorn vill givetvis föreviga flickeflarnet då och då, ibland i lite roliga miljöer. Kanske i en färggrann lövhög? Sagt och gjort, kratta ihop en hög och invänta besök kombinerat med uppehållsväder. 

 

Hilma blev helt klart aningen överraskad av att läggas i en lite fuktig lövbädd, bjöd inte på ett enda leende under fotosejouren så resultatet blev ett gäng bilder på en allvarlig 4-månaders ljuvlig unge.

 

         

 


Som vanligt svämmar hjärtat över av kärlek till denna lilla unge...   

 

 

¤¤¤¤

 

För övrigt har det födelsedagsfirats, grillutflyktats och LenaPH-showtittats. Allt var bra!

 

Mortuta

Presentation


Välkommen att dela mina funderingar...

Fråga mig

4 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
         
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< December 2018
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ mortuta med Blogkeen
Följ mortuta med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se