Dagen är över....herregud vilken intensiv helg det varit. Jag lovade ju att ge en mer grundläggande rapport över vad som hänt och en del reflektioner om saker och ting.

Så....here we go:

Innebandy på hemma-arenan Bråvallahallen, div 2. Grabbarna sprang ibörjan runt rätt okontrollerat och både publiken ch vi i sekretariatet funderade nog en hel del över hur det skulle gå. Men, efter ett tag redde det upp sig och både passningar och skott började gå deras väg och det slutade med en välförtjänt vinst. Sonen är ännu sålänge en spelare i förskingringen och grabbarna i laget sände hälsningar till honom om att han är saknad och att de ser fram emot att ha honom i laget senare.

Efter ett rekordsnabbt klädbyte till lackskor, tunnstrumpor, klänning och kostym (ja....nu kan ni ju fundera över vem som hade vad...hi, hi) åkte vi med racerfart in till Norrlandsoperans premiär på operan Othello. Suck...  vad gör man inte då maken jobbar i den branschen...snabbt in och hälsa åt höger och vänster, le vackert och hoppas att det inte märks att magen skriker av hunger och att jag sov i bilen in.  

Hur var då operan? Mycket bra, en intrig som Shakespeare har snott ihop på ett bra sätt och sen är ju inte Verdi sämre vad gäller libretto och annat matnyttigt. Stadens operahus gillar ju att göra "moderniserade" versioner av gamla klassiker och det lyckades de bra även denna gång. Scenografi har alltid intresserat och fascinerat...här hade man en ljusramp som åkte runt på scenen och fick åskådliggöra det mesta. Coolt! 

Eftersom vi var "dö-hungriga" så hoppade vi över momentet "sitta-fint-på-restaurang" utan slukade en pub-rätt på Lottas krog istället. Gott!

Sov sedan gott framför tvn....ingen skräll kanske efter denna dag....

Jaha, sen har det som jag tidigare sagt bara blivit mer sång under söndagen. Energiurladdning, javisst....men också en gigantisk påfyllning av detsamma.

Dagens sista ämne är lite allvarligare; har under den senaste tiden hittat/ramlat på flera bloggar som skrivs av mammor till anorektiska flickor. Deras tankar och tårar, förtvivlan och önskan om deras barns hopp och tillfrisknande är något som det är fullständigt omöjligt att stå emot. Jag läser, gråter lite och minns hur det var.

Tänker på alla varför och hur som åker runt i en förälders huvud då Demonen drabbat familjen....

Skickar en extra kram till M o L......

mortuta

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

    Hej världen!   Jag lever....   Bloggandet har definitivt legat på is, eller kanske rättare sagt under täcket med flunsan som sällskap.   Blä och usch så sjuk jag varit. Flunsan tog greppet över kroppen, dock inte det positiva si...

    Precis som hos många andra med skrivarklåda ska det nu presenteras en sorts årsredovisning av 2018. En summering av vad mortuta tänkt och gjort under det nu passerade året.   Lånar, precis som nån gång tidigare, Underbara Claras variant och...

        Det finns något filter inbyggt i föräldrar vad gäller att minnas hur det är att umgås med småbarn, man minns bara brottstycken av hur det var. Tur är väl det för annars skulle man förmodligen backa varje gång en liten knodd närmar s...

Konst är bra konstigt.  Alltså inte konstigt som knäppt utan mer att det kan vara så annorlunda och att det verkligen inte är givet att man ska gilla/beröras/påverkas på nåt vis av det man stöter på.   Somliga anser att det enda som kan få ha e...

    Hushållet har haft kalas.   Jojo, som så många tidigare nästanjulhelglördagar har vi samlat en hoper kära gamla vänner och julkalasat utav bara tusan. Det är rätt fantastiskt att dessa vänner slänger sina egna julbestyr åt sidan och kom...