Under helgen som varit har det varit mycket fotbolls-snack, både i tv och på radio. Ja, faktiskt också över vårt köksbord. Stadens stolthet på herrsidan har äntligen tagit steget upp till SuperEttan....det var då på tiden! Helsingborgarna får fira sitt SM-guld "på riktigt" och Man United och Man City möttes igen och nåt av lagen (minns faktiskt inte vilket) förnedrade det andra med 6-1. Många jublade och många deppade, det är ju så fotboll är.

Kom då att tänka på följande historia:

"Den lille pojken öppnade dörren och ropade ivrigt till sin mamma; - Mamma, jag är hemma nu! Svettig, rödkindad, iklädd grusiga fotbollskläder och med ett härligt leende mötte han sin mor i hallen. Sjuåringen hade haft match!

-Det var jätteroligt, mamma, svarade han på frågan som mamman inte hunnit ställa men som naturligtvis låg i luften. Sen följde en lång och detaljerad beskrivning av alla skott och passningar. målchanser och ribbskott eller "nästanmål" som han själv kallade det. Allt kul som matchen innehållit och vad kompisarna och han uträttat på och utanför planen denna lördag förmiddag.

En bit in i pojkens monolog inflikade modern den fråga som brukar vara obligatorisk i dessa sammanhang, - Men du, vad blev resultatet då?

Han stannade tvärt i sin hängivna beskrivning, tittade på sin mamma under några sekunder men avfyrade sen sitt bredaste leende och sa; - Vi förlorade med 8-0, men det gör inget för det var så kul ändå."

Gulligt va?

Då vi då ser Zlatan, Källström och de andra i landslaget på planen, ser vi såna smågrabbar då fast i större tappning? Har de kvar den stora glädjen inom sig, lekfullheten och passionen? Jag hoppas verkligen det...för tänk så trist om det försvann på vägen. Givetvis vet jag att man vill vinna och att man vill kämpa för sitt lag och att det absolut inte är kul med förluster.....men lusten till att göra det där roliga tillsammans med sina kompisar.....försvinner den då är det nog bäst att man blir en f.d spelare i soffhörnet/på läktaren i stället.

Känns det igen möjligtvis?

Mortuta