Under en längre tid så har det pratats om bävrarnas framfart längs med ån som korsar vårt samhälle. I söndags lade vi vår promenad åt det hållet för att se om vi kunde se en skymt av dessa mäktiga bobyggare.

  Hunden var en aning "spattig" som om han kände på sig att det kunde hända något spännande. Men...kopplad som han är fick han ingen chans att jaga runt som han ville själv. Det är bäst så!

 På spaning!

Nåväl, vi promenerade längs med ån och spanade ivrigt. Tänkte att vi kanske skulle få se en bäver simma eller rent av röra sig på land. Ett skönt vinterväder med några minusgrader och nån liten gnutta sol förgyllde promenaden.

Men icke det, kanske inte helt oväntat höll sig bävrarna på avstånd, väl gömda i sina bon och det enda vi kunde se vad alla träd som bär spår av deras framfart. Stora björkar avgnagda och en tydlig ränna var synlig där djuren släpar sina kvistar ner i vattnet.

Jag tycker nog att det var häftigt nog. Kolla in bilderna och fatta vilka tänder de måste ha för att gnaga så...

  Vi lyckades i alla fall hitta vaken till bävrarnas bo men gick snabbt vidare för att inte störa dem....

Kvällen avslutades med en god middag med två mycket goda vänner som vi sällan träffar. Vi pratade och skrattade i åtskilliga timmar, trots att vi inte setts på flera år kändes det som vi bara fortsatte samtalet där vi stoppade förra gången. Underbart med såna vänner....

Mortuta