Juldagen inleddes med sovmorgon och filosofiska stunder för alla i familjen. Trots att vi var sju vuxna som huserade hemma så fann alla sina lugna krypin och njöt av juldagsfriden....en del sov längre än andra.. 

På dagordningen stod Grillutflykt till Gråbo-stugan tillsammans med släktingar.

Vi stegade iväg genom skogen, förbi stranden och upp på berget. Där vankades korvgrillning, fika och umgänge med små och stora släktingar. Solen sken på oss och alla kände nog sig lite hurtiga som traskat dit.

Sen kändes det bra att gå hem och ägna sig åt mat och familjespel igen.....

På detta vis har dagarna förflutit och helt plötsligt blev det den 28:e och det var dags för våra kära att återvända hem till Malta igen...Tiden har gått fort och det känns som om jag skulle velat prata mer, krama mer och mysa mer med dem men....under att en kort tid umgås med alla samtidigt gör ju att de enskilda stunderna inte blir så många(man kan ju bara fantisera om hur det skulle vara om vi hade fem sex barn....puh....tidschema på umgänge tro?).

Det var lite sorgligt att vinka adjö till dem under dagen men den här gången vet vi att vi ses rätt snart. Maken o jag åker ner i mars....tack och lov.

Sådana här helger blir lätt så intensiva och många viljor som ska tillgodoses, tycker nog att vi lyckats hyfsat med att känna lugnet och stillheten mellan varven. Ni vet...se på teveprogram, lyssna på lite musik, spela spel och ta en tupplur då nöden kräver.

Hunden är nog den som haft den softaste inställningen till allt. Han har vandrat mellan rummen, blivit klappad och kelad med då han själv velat, fått tillstånd av alla våra barn att sova i deras sängar (!!) och sen bara vänt sig bort då jag försökt få ner honom. 

Hur har då min hjärna klarat detta med julhelgen? Oftast rätt bra, har sökt mig vila med jämna mellanrum för att inte få total brain crasch men måste medge att ikväll märks det väldigt mycket. Lite som om proppen går ur.....

Seghet i tanke, stor trötthet och med huvudvärk.... nu ska jag vila några dagar så att det inte blir för många steg bakåt. Men.....det måste det då isåfall vara värt. Att ha ork att umgås med min älskade stora familj...trodde jag inte i oktober var möjligt.

Mitt kommande stora mission är att jobba med Photoshop och "fippla till" alla porträttbilder som tagits och göra ett snyggt collage....kan bli drygt med seg hjärna.....men jag har tiden med mig....inte stressa.....ta pauser...läsa långsamt.....

Mortuta