När det ska skruvas och spikas i vår familj är det åtminstone en av oss som snabbt är frivillig och då med diverse verktyg går igång på uppgiften. Så skedde även igår.

Nyinköpta lampor, röda och fina, skulle äntligen få ersätta de två något kantstötta och provisorisk superlimmade som hängt med lite för länge.

Så...maken var genast på gång med riggandet.

Fram med kökstol att stå på, skruvmejslar och diverse andra mojänger och till en början gick allt som en dans. Ja, en och annan svordom hanns väl med för att på nåt sätt verkligen befästa tyngden i hempysslandet. 

Sen händer det som man absolut inte vill ska hända. Stolen glider undan och maken hamnar i en dubbel salkov som slutar mot köksväggen, tar emot sig med handen och bryter handleden..... 

Fast..det vet vi ju inte då direkt....hjältemodigt anser han att det nog inte är så farligt. Florence Nightingale....alltså jag...lägger isbandage och klappar tröstande. Inga benpipor är synliga, inget skvittrande blod eller avsvimmad karl och det bedömde vi då borde vara kännetecknen för allvarlig skada.

Vi går på middag hos goda vänner och har en trevlig lördagskväll och det hörs inte så mycket klagosång alls om handen.

Men sen....imorse var det ett annat läge. Blek om nosen av smärta kastade den hjältemodige hemmasnickraren in handduken.

Akuten, väntan, röntgen, väntan, ortopedjour, väntan, gipsning, väntan, röntgen, väntan och nu äntligen vilar den numera tvångsvänsterhänte maken ut i soffan.

Så kan det gå minnsann

Men, lamporna sitter bra i taket nu. Det blev så fint.