Av nån outgrundlig anledning så lyckas jag om och om igen glömma ...läs vägra inse...mina begränsningar. Och då pratar jag alltså inte om sånt som kan härledas till sjukdom utan sånt som jämt varit lite knepigt.
Ni vet, sånt som man gärna vill kunna men inte fixar riktigt bra. I mitt fall är det min fullständiga avsaknad av LOKALSINNE...vilket kan betyda hitta på nya platser, gå i s.k.bakspår på mig själv och finna vägen hem och så detta med kartor. Denna gång gällde det kartläsande....

En kollega som haft orienteringsdag i "mina hund/löprunde-marker" bad mig att plocka in kontrollerna under kvällen så att de inte skulle förkommas.
-jajamen, klart jag gör det. Ska ju ändå ut en runda,sa jag tvärsäkert.
Insåg sen, då kartan stacks i min hand att det inte var direkt på stigarna kontrollerna satt.
Hjälp...vad göra? Gå tillbaka och medge att jag inte är hundra på kartläsning? Ge mig i kast med utmaningen? Ha! Lätt val....det andra förstås...med viss assistans.

Väl hemma över middagsbordet erbjöds maken att delta i "lilla o-ringen" och vi gav oss iväg med karta, glatt humör och hundskutten som side kick. Allt flöt på och vi ansåg oss efter ett tag vara nog så bra som Annichen Kringstad och Helena Jonsson.

Missade bara en liten yttepyttedetalj. Mörkret!
Det blev ju tokmörkt efter ett tag och vi famlade runt i skogen som dårar, trots att vi stoppat med pannlampan i fickan så hjälpte det föga. Sista kontrollen fick vi kasta in handduken på ....nytt försök imorgon.

Så vad lär man sig av detta? Inget är omöjligt....men gör det då i dagsljus.


Mortuta