De dagar man kan gå på hundtur med öppna sinnen är nog de allra bästa. Tillfällen då stundens ingivelse hos hund och förare får bestämma riktningen och inte jakten på motion, sträcka eller tid alt. brist på tid.

Konsten att välja bort träningsrundan till förmån för den mer betraktande turen är inte enkel. Nånstans inne i kroppen och hjärnan gnager idrotts/träningsekorren envetet och påminner om känslan av att det inte riktigt  räcker och skulle kunna vara starten på det allmänna kropps"förfallet"...Knäppt va?

Förnuftet knackar då på dörren och säger med skarp röst till knasbollen i huvudet att man få skärpa sig och ta tag i njutandet också. Alla bitar behövs, så det så!

Soliga höstdagar har stora möjligheter, Kenzo och jag tog chansen och gick mot havet. Herregud, så vackert det är.

Ord känns rätt överflödiga, bilderna talar för sig själva.

Hemma på gården kom katten oss tillmötes, kurrade och kröp kärvänligt runt sin hundkompis som lätt besvärad lät sig bli "bekurrad"...hm, kan man säga så?

Samtidigt var båda två på sin vakt om dörren skulle låsas upp och matskålen vara i sikte. Mat är nog utan tvivel deras minsta gemensamma nämnare.

¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤

Släkten har utökats under veckan. En kusin till våra barn har nedkommit med en liten Ebba och det är rätt häftigt att tänka att familjen, på min mans sida nu har fått ett nytt led. Grattis F och M till er lilla jänta! 

Att ta sig tid och stanna vid havet, se på vågorna och lyssna på vattnet är så skönt. Tankar släpps fria och virvlar runt och iväg, det som stört kan flaxa bort och det som stärker får stanna. Kan ju inte påstå att världsproblemen löstes men ett och annat kom jag fram till i alla fall. Vad? Nja...det får bli min hemlighet.

Ha det gott alla

Mortuta