Denna helg har varit i jublandets tecken, jubel för jubilerande Sångkraft. Hurra!

På lördag eftermiddag framförde vi inför en månghövdad jublande publik en mycket, mycket bra konsert med ett urval av vad vi kan åstadkomma vad gäller skönsång på hög nivå. Inför konserten var vi onödigt darriga, sjöng mindre vackert (omskrivning för lite fel alltså...) och på nåt vis kändes nerverna lite mer än vanligt. Stundens allvar kanske?

Alla medvetna om att det är oerhört kunnigt folk i publiken?

Eller kanske rent av en riktigt svår repertoar?

svar: 

alla tre ingredienserna....definitivt.

Nåja, efter lite vila och pepp så klev vi ut i strålkastarljuset och bara njöt...

Kören har alltså växt på sig i 40 år och jag har varit en del av detta musikaliska fenomen i över 20 av dessa år. Kunde jag aldrig ana hur många musikaliska utmaningar som skulle vänta....den där höstkvällen då jag, skitnervös, stod inför en inprovningsgrupp och sjöng. 

Nu och då tänker jag att det är dags att lämna platsen till någon annan, att min sångförmåga inte räcker till för nya utmaningar och att man inte kan vara med hur länge som helst...men efter att ha grunnat nån dag så vet jag att Sångkrafts och mitt förhållande har "täckning för en period till"...och så övar jag vidare.

Hur ska man jubilera då? Frossa i det som varit eller göra ett avstamp mot framtidens produktioner? Det är en mycket svår avvägning och många diskussioner och alternativa repertoarer och festideér har passerat genom organisationen innan det slutgiltiga programmet lades. Vi valde att bara titta bakåt litegrann utan mer presentera oss som den kör vi är idag och vilka vägar/stilar vi valt att utforska och utveckla. Alltså inte så introvert och sentimentalt vilket kändes bra.

Vad är tjusningen med att sjunga i kör? 

Det finns säkert en mängd anledningar såsom gemenskap, musik-föder-glädje-principen, man gillar musik osv. men för mig är det klangkollektivets lycka som är svaret på frågan. 

Att befinna sig i en vacker klang, ett fräckt ackord och veta att min röst, min stämma är en del av detta. Den rena, rena klangen ger både själslig och kroppslig njutning...på nåt vis.

Dessutom är det stört omöjligt att skapa detta själv...man behöver verkligen sina körvänner för att skapa denna känsla. Ensam är inte stark i körsång....

Inte underligt detta är en landets, ja kanske världens största folkrörelser.

Åter till gårdagens gala och tjolahopp-kväll.

  Kläder för en kör är av hävd en källa till diskussion. Säg den kör som inte ägnat timmar åt att bestämma vad som ska pryda gruppen...som om det skulle göra nån större skillnad för sången eller? Knappast.

Fast, det är ju klart bra om det ser bra ut...det visuella också.

Sällan har vi varit så paljettiga och glittriga som igår. Rackarns vad det hade letats i lådor, frågats bland vänner och lånats bland tjejerna. men vackert blev det.

Killarna hade som vanligt easy way out med svart utrustning...inte direkt inovativt men snyggt.

Kvällens avslutades med ett hejdundrandes party men okristligt mycket vacker och finstämd och stundvis väldigt stark sång...vi var ju drygt hundra gamla och nuvarande Sångkraftare så det klingade stundtals himmelskt vackert.

Och ja, vi gjorde precis som vi alla blivit fostrade....sjöng alltid vackert...trots att timmarna gick.

Med ett leende på läpparna och med ett vackert ackord i huvudet åkte jag sen hem såsom Askungen....en bit inpå kvällen och hoppas verkligen att alla ni som fortsatte partandet hade kul.

Ohyggligt trött idag, både ont i fötter och hjärntrött men det var en medveten insats. Får väl vila mig i form igen under de närmsta dagarna...

¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤

Nåt annat att fundera över?

Kattskrället...nej, usch...jag ska inte kalla henne det...jag menar Fru Katt som numera bor hos oss har en förmåga att locka fram vår sämre sida genom att ständigt, ständigt vara hungrig.

Hon stryker runt i köket, råmar högljutt och uppfodrande, smyger på arbets- och diskbänkar om tillfälle ges och vill ha mer...vi är ännu inte riktigt vana vid det och glömmer grejer framme och då får man upp blodtrycket lite då katten ska jagas bort.

Det är så tokmörkt ute så att man inte ser sig själv snart ute i skogen. Pannlampa och reflexvästar är ett måste morgon och kväll och man känner sig som en sämre kopia av orienteringsklubbens deltagare...man flaxar runt över stock och sten men vet sällan var man är. Snön....kom nu och lys upp marken, please...

Läser just nu Katerina Janousch böcker om Cecilia Lund - barnmorska...behaglig läsning. Vad läser du då?

Mortuta