Att försöka få grepp om TID, det är verkligen inte lätt. Fenomenet är som en månghövdad drake med en mängd olika skepnader.

Tiden antingen...

...går för fort

... släpar sig fram

... rusar iväg

... räcker inte till

... är evig på nåt vis

... beter sig olika beroende på hur gammal man är

... gör oss till optimister alternativt pessimister

 och förmodligen många fler som jag för stunden inte kommer ihåg.

Jag funderar en del över hur olika man genom åren betraktat tidsbegreppet.

Som fem-sexåring så var tiden oändlig, det var huur långt som helst till julen/födelsedagen/utflykten/lördagsgodiset. Ofta så långt att det inte gick att greppa och därför förmodligen kändes ännu längre bort.

Ja, ja...jag vet att det finns förklaringar såsom att ett barn inte har hängt upp sin tillvaro på så många olika fasta punkter över veckan/månaden så att därför känns tiden mer oändlig. Men ändå...

Tonåringen tidsperspektiv då? Den är ju verkligen åt båda hållen. Allt från "ja men det tar typ en kvart" på frågan på hur länge de ska vara borta...och i själva verket handlade det om två-tre timmar....till känslan av att skoldagarna och veckorna är grymt långa och att man inte överhuvudtaget kan tänka sig tiden efter skollivet.

Den tid som inte ens finns i ens liv då...

Vuxentidsbetraktandet då? Jodå...som småbarnsförälder är tiden som bortblåst. Den går så fort så att man nästan ser hur visarna på armbandsuret rusar runt. Nyfödd blir bäbis blir småbarn blir förskoleunge blir skolbarn etc och mitt i det står man med tvättkorgen och nån i handen som man tidvis funderar över vem det är. Tjoff så gick de åren...

Tidsoptimister är ett fantastiskt släkte. De hör ofta ihop med den kategorin som gärna vill göra massor och ge sig in i roliga projekt av nån anledning. Planerar och fixar. Men som man får vänta på, de kommer ofta en liten kvart sen (en liten kompisunge kallar det så då man bara är liite sen) men med glatt humör och bra förklaringar. Rolig personlighet men kan driva andra lite mot hysterigränsen.

Nära släkt med optimisterna är nog Exakt på sekunden-personerna. De där som gör allt så nära deadline som möjligt...och nu snackar vi inte jobbet.Tänk scenariet Ett par/familj är bortbjudna på middag..en i familjen fixar iordning sig (dusch och klädpyntet) en timme före, roddar upp barnen så att de ser anständiga ut...är klar en kvart före...typ. Sätter sig för att vänta! Bra! Då...då börjar den andre att kliva in i duschen och sen i turbofart utföra alla fixeri-sysslorna för att 1 minut i "vi måste åka"-tiden stå i hallen med kalaskläder på...visserligen med en fuktaura runt om och kanske en och annan dragkedjestump/knapp ej uppdragen...men ändock klar. 

Klar och med repliken klar till Tidspessismisten "Se där, jag är klar nu...i tid".

Nån som känner igen sig?

Tidspessimisten slutligen, hur känner man igen en sådan då? Jo, det är den som är klar långt långt innan i oron över att man inte ska hinna i tid. Är klar och riggad till kalaset en dryg timme innan ifall något oförutsett inträffar "jamen, duschen kan ju gå sönder." eller " vi kan ju ha sett fel på tiden"...

I yrkeslivet är det kanske dessa som gör jobbet klart två dagar innan och sen mentalt hänger över axeln på de som stressar in till sista sekunden? Kanske det?

Över tid så har dessa tidspersonligheter funnits i vår familj...alltså den stora släktfamiljen. På nåt vis har en del av oss genom åren bytt skepnad med varandra och scenarier som kunde utspela sig för 20 år sedan är kanske inte helt identiska med det som sker nu....eller?

Jo, men det är nog rätt likt sig...samma stresstyper och samma sölkorvar. 

Same same but different...

Vem är jag då i denna någon stereotypa personbeskrivning?

Men såklart den som är klar i god tid, hatar att vara i sista sekunden och vill kunna sitta ner i lugn och ro...kontrollbehov kanske? Nämen...hur kan man tro det? ha, ha..

Hur är det för dig?

Rusar tiden eller står den stilla?

Mortuta

För den som funderar....bilderna är från lördagens skogstur....och ja, det var ett fantastiskt höstväder. Hoppas på fler sådana.