Alla inlägg under december 2012

Av Lena - 31 december 2012 16:17

 


Gott Nytt År 

 

önskar jag 

 

alla ni som vill läsa mina tankar och funderingar över livet

 

 

Vi ses nästa år

 

Mortuta

Av Lena - 30 december 2012 19:48

 


Som jag skrev igår så har vi tillbringat julhelgen på Malta. Ovanligt men mycket bra.

Eftersom jag som längst har avvikit 3 mil från hemmet under jularna hittills i mitt vuxna liv så var detta rätt stort. 

 

På uppmaning av och enligt önskemål från döttrarna packade vi ner norrländsk/svensk julmat och givetvis en del julklappar. Flygresan blev ett exempel på så många flygningar som möjligt-principen....Umeå-Sthlm-Kastrup-Dusseldorf och så Malta.

 

Jotack, vi fick valuta för både flygskatt och andra avgifter.

 

Man kan tro att denna lilla ö, Europas sista utpost till Afrika inte är något julfirande land. Pyttsan...det var precis som hemma....pyntade granar och andra dekorationer, blinkande kulörta belysningar och julmusik...överallt....ÖVERALLT!!

Bara snön som saknades...

 

En julgrans/julpyntskavalkad är på sin plats nu:

                             

 

 

    Jag har nog aldrig sett så många olika julkrubbor...ever. I garage, vid kyrkportar, på pubar, i bröd, köpcentras, i rondeller, i båt på land, i fönster...ja, i stort sett överallt. Känns inte som en tradition vi tar med oss hem....räcker bra med den där hopvikbara i papp...


Vår numera rätt internationella familj firade med både svenska och irländska förtecken. Dessutom har det skapats en maltainspirerad 23-decembersed.

Fentaka, dvs klassisk maltesisk kaningryta i Maja-tappning antar jag hädanefter kommer att serveras kvällen före julafton.    

Svenska julbordet presenterades för den irländska delen och mottogs mycket positivt. Det var möjligtvis så att sillen och den gravade laxen inte föll på läppen riktigt. Kan nog förstå det....det tar ett tag att lära sig gilla rå, lite gummiartad fisk, eller hur?

    Penny-hunden fastnade med blicken på den rökta rensteken och vaktade plikttroget renen.

 

Efter att ha sovit matkomasömn på julaftonsnatten var det då nästa dag dags för The Turkey Dinner...alltså kalkon med rostad potatis och brysselkål. Juldagen är som bekant den katolska världens stora firardag....förövrigt den enda. Så då gäller max vad maten anbelangar. Traditionsenligt skars kalkonen upp av far i huset, i detta fall pappa Harris. Gott och trevligt!

     

 

 

Julveckan har för övrigt innehållit många härliga promenader i +20 och ibland lite prosecco på en trottoarbar solskenet. Kändes väldigt bra.

             

 

Men, det som vi kanske fastnade mest för under dagarna var träningspassen med dottern som härförare av familjen. Vi har turen att hon är en kettle bells-instruktör  och vi fick svettas och träna stenhårt. Skitjobbigt.....men kul. Vi är helt sålda på träningsformen nu och ska skaffa dessa "kulor" hemma och köra hårt.

       

Det kändes väldigt bra sätt att använda tiden och så kändes det lite mer förlåtande att trycka i sig julmatsresterna. Känns det bekant?

 

¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤

Nåväl, efter en dryg vecka är vi nu tillbaka hemma och vet att det inte var för sista gången julen firades på The Rock.

Avslutar med en underbar bild på de kära barnen  


Av Lena - 29 december 2012 17:33

 


Då man är på resande fot kan det bli väldigt jobbigt om man av någon anledning hamnar i tidsnöd. Kanske en sen buss, ett lite dåligt väglag, en kö som går lite segt eller annat som man inte kan påverka själv. Då är det ju också fritt fram att skylla på omständigheter och man har ingen del i det själv. Inte mindre jobbigt men kanske enklare att förhålla sig till...

Värre är då man själv ställt till det...till exempel försovit sig.

 

I förmiddags hade jag "förmånen" att lite på sidan om betrakta ett förmodat försovningsdrama. 

Plats: Bromma flygplats, strax före halvtionyheterna.

Scen: Avgångshallen, incheckningen och säkerhetskontrollen.

 

Det är lugnt i hallen, inte så många resenärer vare sig i restaurang eller incheck. De som var på väg mot Bryssel hade sedan länge checkat in eftersom planet skulle lyfta om en dryg kvart...lite radioljud sådär lagom  högt i bakgrunden...

 

Då öppnas entrédörrarna och en medelålders man rusar in, håret på ända, iklädd "sov"shorts och t-shirt och med resväskan i högsta hugg. Han ropar redan i dörren efter rätt desk...ja, just det...han ska givetvis till Bryssel...dit med väskan och ett kort samtal med personalen varefter mannen rusar ut igen efter mer bagage. 

 

Han dröjer några minuter, kommer sedan med en ännu större väska, fastnar i dörren så att allt rasar, ser helt förtvivlad ut men får bagaget efter ett par "rammel" till rätt incheck. Är lite blodig på de bara benen vilket formodligen tydde på att han ramlat på isen utanför i all stress. Trasslar för säkerhets skull in  väskorna i plastbanden som visar hur man ska gå i kö-systemet. 

Vinkar sedan till sitt resesällskap som är på väg in genom dörren, då fastnar även hon med väskan i dörren. Han får rusa tillbaka och hjälpa henne och sen tillbaka igen.

 

I det här läget är alla i avgångshallen medvetna om vad som händer. Trots att man kan ha medkänsla med paret så är det lätt att, lite i skymundan dra på munnen. 

 

Men det är ju inte slut än...

 

Minuterna går och piloterna står på startbanan och varm-kör planet i väntan på de två senkomna resenärerna...då blir de båda varse att de ska igenom säkerhetskontrollen med ALLT bagage eftersom de var så sena. Ny panik...han blir mer högröd i ansiktet och svetten sprutar...hon med ett ståiskt lugn....

Då fastnar en av väskorna i den där boxen-med-kameran-grejen som allt handbagage ska igenom...

Herregud, jag hade lagt mig ner på golvet och "dött"....

 

Det sista vi ser av paret är då de springer och släpar bagaget genom shopen på Bromma. Hoppas verkligen att de kunde pusta ut då de väl kom ner i flygstolen och sen få en bra resa dit de var på väg.

 

Men jag och större delen av personalen fick oss ett gott skratt i smyg.

 

 

Vi har alltså varit på resa under julhelgen, en riktig familjejul har firats på Malta.

Berättar om det imorgon.

Nu ska tiden ägnas åt tvätt, tevehäng och en middag på tumanhand med maken.

 

Mortuta

Av Lena - 18 december 2012 19:33

 

 

Imorse gick jag över skolgården i snöyran på min väg till jobbet. Hamnade i utkanten av en snölandhockeymatch med ivriga ungar ur årskurs tre, fnissade lite då jag råkade tjuvlyssna på några tjejer som argumenterade för och emot täckbyxornas förträfflighet. Lyckades parera en och annan snöboll som kom i min väg men i det stora hela genomsyrades morgonleken av glada och pigga barn.

 

En stund senare föll ögonen på en rubrik på nätet. En av alla tusentals som skrivits de senaste fyra dagarna. Rubriker om det fasansfulla som hände bland skolbarnen i en liten amerikansk småstad. Över tjugo små barn, i samma ålder som de jag mötte imorse... sköts ihjäl. Många många fler som sökte skydd i klassrum och bakom bänkar och skåp. Helt ofattbart. 

  Hur förklarar man för de 5, 6, 7-åriga barn som var med, mitt i skottlossningen om vad de var med om? Hur försvarar man för dem rätten att ha vapen hemma då sådant händer? 

 

Ja, ja...nu vet vi alla att skottlossning sker över världen i detta nu...om och om igen. Krig och ockupation, maktmissbruk av armeér och fruktansvärda fasor. Barn flyr varje dag året runt....det ska absolut inte förringas...

 

Men ändå. Detta händer i ett land/delstat som lever i fred och inga varken kända eller okända hotbilder lurar runt hörnet. I en miljö som barn ska känna sig trygga i.

Tanken på de små skräckslagna barnen....

 

¤¤¤¤¤¤

 

Så läser jag då en annan rubrik någon dag efter skottdådet. Nåt snille, på en rätt hög position där i den delstaten anser att det bästa sättet att bekämpa våldet och dessa s.k skolskjutningar är att beväpna lärarna. VA?? Ja, du läste rätt....

Alltså, det bästa sättet att undvika att folk skjuter vilt omkring sig på t.ex skolor är att då ge lärarpersonalen tjänstevapen.....

 

Hur tänkte man......egentligen?

 

Ont ska med ont fördrivas?

 

Har svårt att se hur ett framtida skolväsende med sån positiv vapenideologi samtidigt ska lära barnen om demokratiska spelregler och humanism.

 

¤¤¤¤¤¤

Nej, de amerikanska frikostiga vapenlagarna är en bomb som står och pyser. Undrar hur oändligt många dödsfall som går att relatera till detta? Nej, jag vill nog inte veta...

Läste dock att Canada har betydligt fler vapen per invånare än vad USA har men inte alls lika många relaterade brott.

Annan mentalitet? Annan inställning? Bara jägare?

Har inget svar men vill gärna veta...

 

 

 

Mortuta

Av Lena - 16 december 2012 23:34

 


Sitter vid köksbordet, runt mig är många tända ljus och en brasa sprakar i kakelugnen.  ett glas vin och några saffransskorpor är mitt sällskap....

Trots att klockan är snart midnatt så har jag svårt att komma ner i varv. Komma "ner" från känslan som haft mig i sitt fång hela dagen....konsertkänslan. 

 

Bör kanske förklaras lite....

 

Under kvällen har vi, dvs Kammarkören Sångkraft i Umeå, haft två julkonserter. Vi bjöd på ett program med både kända och mindre sjungna kompositioner. Presenterat i ett format för meditativt vällustigt lyssnade....

 

Vackert. Stämningsfyllt. Traditionellt. Nyskapande.

 

Det är så underbart att göra dessa konserter, något formligen gräver sig in i mitt inre och plockar fram känslor som ligger i dvala resten av året, laddar i det fördolda och kliver fram sådär lagom till andra delen av programmet. Varma kinder, klappande hjärtan och lite lätt gråtmildhet....jajamen. det är så känslosamt ibland.

 

Givetvis är det alltid roligt att kunna beröra sin publik men det är något speciellt med julrepertoaren....den sitter som "en smäck".....som en varm filt runt frusna ben.

Den kittlar oss lite extra med igenkännandet, minnesbilder eller är det  kanske rentav upplevelsen av kravlöst musikaliskt njutande?

 

Jag har svårt att gå ner i varv efter detta. Klangerna finns fortfarande i mitt huvud, hör passager som är vackra och kan i kroppen förnimma hur Coventry Carols dynamik känns, det som publiken får slängt rakt i ansiktet...

 

Flera i publiken grät ikväll....

 

Musik skapar starka känslor, då man tillåter sig att lyssna med öppna sinnen....det är urhäftigt att vara en del av något sådant...

 

  Havet lockar fram liknande känslor hos mig. Det öppna och ogreppbara med havet lockar fram samma öppenhet i sinnet. Svårt att påverka själv, ta in det som pågår och bara njuta.

På nåt vis måste man låsa upp sitt inre och åka med....så är det också med musik som berör. Med stängda känslodörrar spelar det nog ingen roll vad vi som presenterar musiken gör, vi kan förmodligen stånga oss blodiga med snygga ackord, berörande textstrofer och klassiska eller nyskapande melodier. Ingen skulle ta till sig...

 

Kvällens publik hade låst upp sina portar och tog emot det vi ville ge. Ljuvligt!

 

Vilken ofantlig tur att det är ännu en konsert imorgon kväll.....

 

 

 

Nåja......eftersom man är norrländskt svårmodig (eller är jag verkligen det?) och för att inte hamna för långt in isjälv-gottandets träsk  ska jag nu släcka alla myspysljusen, slurpa i mig den sista vinskvätten och som en ordentlig lagomperson lydigt gå till sängs för att orka med måndagens vedermödor....Såärdet!

 

Men....den berusande känslan och det lyckliga leendet som vaggar mig till sömns....det kan ingen ta ifrån mig....

 

Mortuta 

Av Lena - 13 december 2012 22:52

 


De av oss som på något sätt har musik som intresse eller kanske som jobb vet att denna tid är intensiv...milt sagt.

Man kan beskriva det som att gå in i en musikalisk bubbla fylld av julmusik, kliva in där nån gång veckan innan första advent och sen stanna där fram till några dagar innan jul...och då pratar vi alltså om konserter och framträdanden....övandet har då som regel varit igång hela november så julbubblan har fått besök lite då och då under en rätt lång tid. Härligt, härligt och lite tidskrävande...

Detta är då givetvis anledningen till att bloggandet fått stå tillbaka en tid, musiken har fått äga min hjärna och mitt sinne lite extra de senaste veckorna.

 

   Idag har Lucia stått på dagordningen. En av de mest traditionsfyllda sångstunderna i vårt land. På dagis, skolor, på arbetsplatser och på allehanda kyrko och konsertscener sjungs det oerhört mycket vackert/stämningsfullt/gulligt denna dag. Så även här i vår by. Alla skolbarn samlades i kyrkan imorse och lyssnade andäktigt med morgontrötta ögon och öron på sina klasskamrater. Mysigt!

 

För första gången på länge, länge har jag själv stått där med en barn/ungdomskör och gjort ett flertal framträdanden. Detta har då föregåtts av två veckors intensiva övningar varje dag för att få alla "med på tåget" och sjunga på sitt finaste vis. Det har varit väldigt kul att jobba med ungdomarna och vara en del av detta. Blir jag sugen på att återuppta körledandet? Nja, var sak har sin tid....

 

 

  I denna sena timme tittar/lyssnar vi på det Svt-sända Luciaprogrammet från i morse. En stor, stor kör sjunger vackert från Uppsala Domkyrka. Stilfullt, klassiskt men också med nyare inslag. En staffansvisa med rap-inslag, vad sägs om det? Eller en något upp"hotad" version av Bereden väg för Herran med en organist som gick loss på orgeln och även där dök rapparen upp.. (läser på Aftonbladet att det skapade rätt många twitterkommentarer....ja, ja...whatever...). Sammantaget var det ett vackert sammansatt program, lite...lite för långt och kanske en och annan staffansvisa för mycket...men ändå...det gav mig julstämning.

 

      Julpyntet blir i år kanske något mer sparsmakat eftersom det inte är några barn som kommer hem.

Men "toktomtarna" måste ändå vara på plats på pianot. Där står de på rad och lyssnar tålmodigt då jag övar inför de sista julkonserterna för året. 

Det är kanske inte så underligt att en del av dem ser lite härjade ut. Förra veckans nötande av barbershop-låtar....alltså bara tenorstämma hela tiden, kanske blev en något enformig musikalisk upplevelse.

Vackert? Njae....Inte ens för en liten korktomte   . 

 

   

Väder är ju ett populärt samtalsämne nuförtiden. Såhär har det sett ut de senaste dagarna, snö och snö och åter snö. Nån dag här och där stoppar snöfallet lite tillfälligt för att sen starta med ny kraft. Det är härligt ljust och vackert och jag tycker att det är rätt härligt att pulsa i skogen. Hunden och jag!

 

¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤


Kan slutligen konstatera att jag är glad att jag inte levde på 1700-talet. Hmpff...tänker läsaren, vadårå?

Har du sett Historieätarna (med Erik Haag och Lotta L...?) där programledarna lever och äter i olika tidsepoker? De försöker sätta sig in i olika livsvillkor och mat- och dryckesvanor och samtalar med "experter" på epokerna. Mycket intressant.

1700-talet var då, enligt detta program inte nån riktigt kulinariskt århundrade. Smaklösa inkokta rätter, märkliga inälvor, stuvningar m.m var sådant som kunde stå på borden....mycket mat som satte sig som en klump i magen.

Eller så svalt folk och kokade soppa på gräs och rötter...

 

Vilken tur vi lärt oss använda kryddor!

 

¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤

 

Vilka program rekommenderar du just nu?

 

Mortuta

Presentation


Välkommen att dela mina funderingar...

Fråga mig

4 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
         
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29 30
31
<<< December 2012 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards