Skäret mötte oss med tät dimma och en temperatur som inte alls motsvarade våra förväntningar. Humöret och huvudet hölls dock uppe med hjälp av en fantastisk lunch och sådär lagom till kaffet och den underbara jordgubbstårtan kom solen och värmen. Med andra ord blev det en ljuvlig midsommarafton.

      Museiområdet var fyllt med folk i alla åldrar och det skuttades mer eller mindre entusiastiskt runt stången. Ofantligt många jättegulliga spets- och rosettklänningar hoppade och sprang med enorm livsglädje. Dansade jag? Njee, inte den här gången. Valde avbytarbänkspositionen och njöt av folkhavet istället.

Att komma ut på ön är så oerhört vilsamt, all eventuell stress rinner av och man kan ägna sig åt det som känns viktigt för stunden, dvs promenera runt, prata lite nu och då, sitta och stirra ut över vattnet och liknande...

Under säkert halva mitt liv har midsommarhelgen skapat en melankolisk känsla. Det är svårt att förklara varför och hur men kanske närmast en känsla av att den ljuvliga ljusa sommartiden är så förgänglig. Den längsta dagen/kortaste natten står  där och vad sjutton ska den fyllas med för att bli så bra som möjligt? Man måste vara uppe och njuta helst hela natten...

Men, med åren (har det med visdomen som kommer allt eftersom, tro? Inte åldern va?) så har lugnet kommit och denna sommarhelg blir mer och mer njutbar och det faktum att det inte alltid blir så världsrekordsena midsommarkvällar längre gör inget. En vansinnigt tidig hundpromenad har också sitt värde.

Nån som känner igen sig?

    Kenzo njöt också av sina dagar på ön. Han lade sig i buskaget och höll koll på allt och alla i närområdet och lyckan visste inga gränser då en ny lekkompis gjorde entré. Gårdens andra hund, lilla hundflickan Blaika fick honom att rusa som en vinthund varv efter varv efter varv.            Jojomen, nån som har hört talas om självrastning?

¤¤¤¤¤

Så kom midsommardagens regn.

Häll-, spö-, dugg-, skvättregn i omgångar. Det öste ner i timmar...

Då gäller det verkligen att inte tappa modet. Vi tände brasa och la pussel tills dess ovädret dragit förbi och solen lockats fram igen. Det där loppisfyndet kom väl till pass och det är fantastiskt vilka samtal man kan ha samtidigt som man letar efter den där speciella lilla pusselbiten, stort som smått avhandlades medan kattdjuren växte fram på bordet.

Så är då helgen över. Vi har tagit vår, numera betydligt lättare packning på cykelkärran. Traskat efter grusvägen och förenat oss med alla andra helgbesökare på färjan. Vinkat hejdå till systra som har förmånen att kunna njuta av skäret-känslan just nu, lyckosten.

Hemma väntade katten med uppfodrande min och med ett stort klapp- och kelbehov. Ordningen är nu återställd med alla i Mortutafamiljen i soffhörnet igen.

  Må så gott alla

Mortuta