Lördagsmorgonen infinner sig rätt snart efter fredagskvällen...eller hur? Okej, jag vet att det är så på riktigt också men jag menar på en mera mental nivå. Sömnen ligger kvar i ögonen, vill nästan inte öppna dom.

Fredagskvällen framställer sig, åtminstone i mitt sinne som en sorts Never Ending Feeling då det är är en massa intearbetatid som ligger framme.

Öppen tid som fylls med det jag vill. I alla fall de helger som inte är fullbokade med massor av åtaganden. Vilket jag nu och då har...

Nåväl, fredagskväll med mat och umgänge med familjen och sen sova vid teven...ha, ha...det är väl så de flesta av oss har. Såå skönt. Fatta, hur behaglig känslan är då man skiter i filmen utan kryper ner under duntäcket och läser en bra bok och ...sover. Det är väl därför lördagen kommer snabbt på igen...

Frukost, morgontidningarna, Ringsåspelar, Melodikrysset, Dokumentärer, helg-korsord, förmiddagskaffe..och SEN börja fundera på vad man ska göra. 

  Precis DÄR är jag i skrivande stund. Vid funderingen alltså...hm, städa? tvätta? greja på ute? hundskogstur? Sy..dvs laga kläder? Öva alla sångstämmor som ska sitta som en smäck snart? MasterChefsmaraton? Planera veckans matsedel? Långpromenad men nån god vän? (finns det nån hugad spekulant?)...Svårt...

    Stirra upp på den klarblå himlen, sitta på en grovhuggen bänk mitt i skogen och sippa på en slurk kaffe....jo, det blir det nog.

      Besökte igår en god vän som har ett hem fyllt med roliga och underfundiga detaljer. Katterna är nog mina favoriter, så fyllda av detaljer men ändå så rart pinniga. En av mina nya nöjen är att leta efter sånt...ibland för att bara fota och betrakta och ibland för att inskaffa.

   Över tid så läser jag en del bloggar, inte så att jag slaviskt följer dem utan det är mer av karaktären kika-in-läsning. En del för att bloggaren har en twist i sitt skrivande som tilltalar mig som språkmänniska, nån för att historien man berättar berör mig rejält, somliga för att det handlar om t.ex vokalmusik och så dom där bloggarna som jag känner lite skämskudde-varning (fast det inte alls behöver vara så för andra...) och då skäms jag egentligen inte alls för det bloggaren berättar...nej då, de har precis som alla andra skriv-rätten i sin hand...så länge man inte kränker människor. Det gäller istället de snillen som skriver kommentarer. Milde tid vilka enfaldiga diskussioner som kan starta då t.ex nån bloggare skriver om att lilla dottern fått prova läppstift eller visar en bild på sig själv i pose (fjortisvarning javisst, särskilt då det är nån i 30-40årsåldern som exponerar sig) men från det till att spy galla i kommentarsruta efter ruta...utan att egentligen veta nåt om människan ifråga. Vad är det som saknas då man tar sig rätten att vräka på utan att bry sig om vare sig fakta eller känslor?

Kommentarsfält är ju av ondo, rätt ofta. De flesta nätbaserade dagstidningarna har ju dessa och effekten av detta verkar bli...släpp dårarna loss, det är fritt tyckande som gäller! En del tidningarna granskar innan man släpper vidare påståenden och frågor...tack och lov. Men fortfarande så tillåts man spy galla och köra med antagande och sprida rykten och annat. Vad vinner man på det? Själv alltså?

Tack och lov har jag inte blivit drabbad, inte på bloggen och i tidningarna figurerar jag då inte..så det är lugnt. Skriver väl inget som kan reta nån, gissar jag.

Men hur mår de som utsätts? Skit förmodligen.

¤¤¤¤¤¤¤¤¤

Vad mer att vrida och vända på?

Volvo stramar åt sin personella livrem (jädrans vilket fyndigt uttryck...), om cirka ett år ska monterings-delen tillbaka till Göteborgsfabriken och säkert 5-600 personer här i norr måste tänka om, tänka nytt och planera tillvaron på andra sätt. Kan vara steget till nåt nytt och bra, hoppas jag verkligen....Men först måste de alla få vara ledsna och förbannade över att jobben försvinner. Vill verkligen inte byta.

På morgon-nyheterna pratar man om huruvida man ska tillåta surrogatmödrar i Sverige. Tidigare år har "de som bestämmer sånt" sagt tvärnej men nu börjar man vackla och kan tänka sig att om det är utan ekonomisk vinning ( Alltså man gör ingen business av det hela och startar surrogat-mamme-firmor. Typ) utan man kan under medicinsk och etisk kontroll bära någon annans barn och "ge" det till föräldrar som inte kan få biologiska barn...Tja, kanske det? Tål att fundera på...skulle jag gjort det själv? med erfarenheten av hur starka känslor som finns och växer för det barn man bär...eller går det att skärma av sig?

Vad tycker DU?

Kanske vi ska skapa en liten debatt i kommentarsfältet, apropå det jag skrev lite  tidigare...

Må så gott alla, nu har jag valt ut vad min lördag ska innehålla...

  Mortuta