Dag 29

Snart är vi där, då dagsljuset är som svagast och mörkret som längst. Plussa det med dimma, regn och allmän avsaknad av ett upplyftande snötäcke. Jojo, det är som att dygnet runt befinna sig i...en nersläckt ångbastu....utan värme förstås....bara mörkt och fuktigt alltså. På söndag går vi ner i gropen rejält och når botten.

Sen är det bara att börja spana efter ljuset igen, för det kommer. Var så säkra.

¤¤¤¤

Vi laddar för avfärd här i huset. Det är massor som ska rymmas, mer än vad som är möjligt vid första åsynen. Packar ner, packar upp, stuvar ihop och klämmer in. Herregud, vad mycket man kan tränga ihop i några resväskor om man bara är "både listig och stark". Gissar att väskorna kommer att skramla lite mer ödsligt då vi är på väg tillbaka, om de nu inte fylls av gåvor och shopping-påsar förstås. 

Hus och hem sköts om av släkt och goda vänner, vilket känns tryggt. Blommor vattnas, tidningarna får läsare men framförallt det bästa....

FruKatt får sällskap. 

¤¤¤¤

Julhelgen har över tid varit någon sorts kulmen på längtan. I barndomen var adventsveckorna oändligt långa i väntan på att systrarna skulle komma hem och huset skulle fyllas av stora och små. Eftersom jag var/är det yngsta syskonen i en välidgt åldersspridd skara så var längtan stor till att träffa idolerna, dvs syrrorna.

I åtta-tioårsåldern och ett stort antal år framåt var längtan riktad till att få gosa med syskonbarnen, bebisar och småungar i minut och parti. Sen tillbaka till längtan efter att få umgås med familjen igen.

Nu är längtan till att få vara tillsammans med de egna vuxna barnen om möjligt änu starkare än den som upplevdes i då vi var ifrån dem då de var små....

Starka känslor som alltså inte förändras över tid, vilken tur.

Både dom och vi räknar nu dagarna tills vi ses.

¤¤¤¤¤

I morgon nås målsnöret på 30-dagar-skrivar-racet.....hur har det varit?

Mortuta