I sommar är det 30 år sen vi var där.

Trettio (!!) år, det låter som en hel evighet men det känns ändå hyfsat nära. Alltså, 1984.....då jag och maken var i Sotji..eller Sochi som det stavas nuförtiden.

Mycket har förändrats sen vi var där, till och med stavningen av namnet.

  Men hur kommer man på att åka till denna plats.... 1984....då det fortfarande var Sovjetunionen med allt vad det innebar? Ett billigt och bra alternativ för träningsläger, det är det enkla svaret. 

  Med en stor grupp unga talangfulla simmare gav vi oss iväg på en äventyrlig resa. Genom Finland i buss, över gränsen till dåvarande Leningrad och sen med Aeroplot-plan ner till Svarta Havets pärla Sotji. 

Milde tid så spännande att befinna sig i ett s.k stängt land med ohyggligt många regler och lagar och föreskrifter och hinder....

Gissar att alla de ungdomar vi hade med på resan fortfarande minns många upplevelser. Svavelbad, teplantage och många, många timmars träning och tävling i saltvattensbassänger...ja, dessa ungdomar är ju numera i 35-40-årsåldern.

Så..tiden går alltså.

Det är alltså rätt fascinerande att OS går i den här staden med omnejd. Hade väl aldrig kunnat ana att det skulle vara en vintersport-ort, speciellt då mina minnesbilder är fyllda av varma vindar och soliga promenader.

Lite kul att hitta mina gamla foton med motiv som även nu manglas ut i världen. Till exempel konserthuset. Hi, hi...hade väl nån känsla för bilder redan för  30 år sen...

  En av de mest minnesvärda stunderna under vårt träningsläger var nog den allra första dagen då det skedde en läkarundersökning. En koll av alla simmares (och tränares) fötter och magar, utförd av anläggningens läkare. Allt för att vi inte skulle komma med några smittsamma sjukdomar. Och ja...tackochlov godkändes alla av det granskande doktorögat.

Nu är det då OS där i stället. Som så många andra sitter vi klistrade vid teven och ser alla möjliga och omöjliga idrotter. Häpnas och förundras över skickliga atleter, imponeras av både konst- och freestyleåkarnas fyrtrippelkvadruppelskutt och får hög puls då Kalla dånar fram och håller andan och andas i kapp med skidskyttarna då de lägger an och ska skjuta mitt i prick.

Tidsskillnaden gör att man hinner se en hel del på eftermiddagar/kvällar och det är då för väl. Ser allt jag hinner....

Aldrig någonsin trodde jag att en förkyld och sårig hals skulle vara av godo...men just den här veckan hindrar den mig att sjunga och då är OS mitt sällskap.

Men, det är inte kul att vara förkyld...blä...

Mortuta

Förra veckan kunde man se ett inslag i ett av nyhetsprogrammen om två holländska journalister som kommit fram till något, i deras ögon helt häpnadsväckande. Detta via så kallad klassisk undersökande journalistik.        

Vad då, frågar sig den nyfikne raskt. 

Så, så...jag ska strax stilla er nyfikenhet och låta er förenas med mig i mitt gigantiska hak-tappande och nämen-ojdå-tillstånd. 

Dessa två herrar hade med hjälp av elektriska elektroder fastsatta runt rygg, bål och förmodligen också till viss del i de nedre regionerna utsatt sig för smärt-styrkor liknande de smärtor som kan upplevas vid en förlossning. Låter väl som en nyttig erfarenhet, eller hur och kan därför vara en behjärtansvärd övning.

Så långt allt väl....ända tills jag hör en av dem fälla följande uttalande till de andra bevakande journalisterna. Han sa något i stil med...

Okej, nu kan det verkligen bevisas....det gör fruktansvärt ont att föda barn....

  Men herregud människa! Inte hade du behövt använda elektroder och kopplingsscheman och tekniker och studiotid och mikrofonsladdar och sändningsutrymme för att konstatera detta. Du hade inte ens behövs vända dig till nån större statistisk frågegrupp utan bara fråga de 10 närmsta mödrarna i din närhet för att få samma svar.

Då skulle du kunna få höra på äkta direkt-från-fronten-beskrivningar och inga artificiella försök, nädå....raka besked från dom som varit där.

Varför måste något sådant bekräftas av män för att på något sätt få laga kraft?

Ja,ja....det var bara två enskilda journalister som gjorde detta och om man ska vara helt ärlig är det lite luddigt i kanterna huruvida de gör det på allvar eller inte....men det är ändå riktigt irriterande. Lite som en sten i den väl knutna gympaskon då man precis kommit igång att springa...man låtsas att det inte spelar roll men blir ändå skitless och börjar fundera på att reagera....

Jag har länge hävdat att så länge vi agerar utifrån ett jämställt perspektiv, unga/gamla. män/kvinnor, pojkar/flickor m.m så behövs det ingen specifik feministisk kamp...

men nu vet jag inte riktigt längre. 

Vad tycker du?

¤¤¤¤¤

Mortutahjärtat höll på att spricka av stolthet under veckan. Döttrarna kan, efter en riktigt krävande (och då menar jag både fysiskt och intellektuellt) utbildning numera titulera sig personliga tränare, med god kunskap om både muskler, kost och funktionell träning. Ja, de kallas ju PT....för er som är lite mer initierade.

Med stolthetoch intresse följer vi här hemma deras ambitioner och slit för livsprojektet Spartan Kettlebell Gym, Malta.

Grattis Maja o Linnéa!

Mortuta

Nu är det gjort, kulturåret är invigt - bollen är i rullning - tärningen är kastad - lassot är kastad - startskottet har gått. 

ja, ja..detta blir nu ett megalångt inlägg med massor av bilder...du väljer väl själv hoppas jag...om du vill bläddra ner eller titta på allt....

Umeå kläddes i snö, en mängd platser runt citykärnan förvandlades till samebyar med modern twist blandat med moderna konstutställningar och performance. Ljusinstallationer, små hus med elevarbeten om framtidsteman, vinterboule, snöväggar och mängder av annat.

Iskonst av konstnärer från Petrosavodsk, en av Umeås vänorter. Imponerande!

Gillar verkligen den annorlunda väggen på scenen för talare och sångare...

Snöväggar bildade stora textskärmar, skuggspel och annat lite mystiskt. I en container stod en dj och öste på ....otippat må man ju säga....

En jättesnöborg med gigantisk ruschkana för alla barn gissar jag blev populär. Åkte inte själv....

Det samiska temat med en modern twist. En ahaupplevelse var då jag klev in i pubkåtan där tekno-discomusiken dånade och hör att det är jojkande sång till. Detta blandades friskt med senaste listettorna som vi hör på radio.

Ingen större skillnad...partymusik båda delarna.

Den i mitt tycke märkligaste konstnären var mannen som klev in i en is"kub" och stannade där i 48 timmar...

     Hm, liiite osäker på vad han skulle få ut av det. Men man ska väl inte förstå allt....kallt måste det ha varit i alla fall. 

Kronprinsessan Victoria var där med man och barn....och Säpo. 

    Överallt fanns det volontärer som tjänstvilligt försökte hjälpa till med svar på frågor och annat mer handgripligt. Somliga hade det nog mer svettigt än andra...

Lägg nu dessutom till invigningar av gitarrmuseum,blueskväll på en av krogarna, fotoutställningar och andra stora event över stan. Och så ett metalkonsert längre fram under natten....Jo, det fanns att göra...

Under dagar tre skedde detta alltså, med ett visst fokus på lördag klockan 17 då den stora invigningscermonin gick av stapeln ute på älvens is. Man kunde väl aldrig ana att det skulle komma mer än 55 000 människor....på ett område anpassat till cirka 30 000... tokigt trångt och hysteriskt många människor blev det. 

Placerad i mitten av massorna var sikten till isen rätt decimerad, bildskärmarna var avlägsna men ljudet var bra....det var härligt att röra sig till de magiska trummorna, Sofia Janouks underbara röst, höra Åsa Simmas lugna stämma berätta och på långt avstånd ana dansarna och sångarna.

Kul med skotrar som sprutade eld, renflock på vandring, tokigt många dansare med rosa ljuspinnar och så förstås småhelikoptrarna med lampor göra formationer och ett pampigt fyrverkeri som avslut ackompanjerat av vacker "rädda världen"-musik.

Sen var det bara att ge sig ut i Umekvällen och fortsätta umgås med tusentals andra. 

Många åsikter om evenemanget har fällts det senaste dygnet. En del väldigt kritiska och i mitt tycke väl gnälliga...men sån är Umeåkulturen, man är van att säga sin åsikt....i synnerhet om den är emot. Känns det igen?

Sånt som att det var för mycket samiska inslag, man kände inte igen sin stad, för få umemusiker med i showen, för lite utrymme, för långsam show, man såg inget och man hörde inget och så vidare. 

Well, well....jag håller med om somligt men inte allt och det mesta går att betrakta från flera vinklar beroende på om man har gnällglasögonen på eller inte. 

Tacka för att det skulle vara samisk tema på invigningen då det är detta som legat till grund i ansökan och utnämningen av titeln. Hade varit mer märkligt om det varit nåt helt annat...dessutom är samerna rätt ofta undanskuffade som minoritetsgrupp...ja, lugna er nu, menar nu inte renskötseln och allt det utan mer språket, musiken och mystiken. Vi andra mår nog inte illa av att få se och lära mer.

Antar att umeåtouchen över året lär vi få så det räcker... med tanke på alla evenemang som väntar. Stort som smått.

Var det några från stan med i föreställningen? Jo, drygt hälften av de 250 medverkande på isen, dansare, sångare, musiker m.m Helt okej va?

Att man inte såg så bra var lite jobbigt, det är då sant....Hade verkligen önskat jättejättemegaskärmar lite överallt i citykärnan....men, å andra sidan hörde åtminstone jag bra och njöt av det. Inte tusan var det nödvändigt att bli skogstokig och skälla på allt och alla, författa insändare med mer svordomar än vanligt språk och annat....lite perspektiv till annat bör man nog ha....

Har sen flera gånger tittat på svtplay och sett allt nära och då fattat vilken fantastisk grej som hände där ute på isen. 

Jag var där då det skedde, det räcker gott för mig.

Nu ska programmet för året, månad för månad läsas. Vill uppleva så mycket men är ju, om dock rätt motvillig, realist och förstår att det kommer att handla om prioriteringar. Börjar dock med opera och teater de närmsta veckorna...och så gitarrmuseet....och så SuneJonssonutställningen....och så..

Ja, ni fattar....

Mortuta

Idag är det då äntligen dags. Efter år av förberedelser, med- och motgångar och miljoner av idéer ska Umeå invigas som 2014:s kulturhuvudstad. Det har bildligt talat dallrat i luften de senaste veckorna av grejande på stan och de senaste dygnet mer bokstavligt i form av stora maskiner, snöblock och högar på de mest oväntade platser och en massa annat.
Eftersom maken jobbar i " the bulls eye" i 2014-ledningen så har jag haft förmånen att följa allt lite närmre än de flesta. Spännande är väl årets underdrift, snarare fantastiska, oväntade, svårlösta och tokigt roliga situationer har fyllt deras tid...men filosofin "lugn och att befinna sig i nuet"-taktiken verkar vara deras uppenbart framgångsrika mantra, lyckligtvis.

Hela gårdagen ägnades åt volontärarbete på flygplatsen. Stod där med mina kollegor, i våra röda västar med hjärtat och tog emot gäster ( både vip:ar och alla andra hitresta ), svarade på frågor och tipsade om vad man ska passa på att se för att sen lotsas ut till bussar, taxi och väntande äventyr. Så kul att prata med alla glada och förväntansfulla människor, inte en sur min så långt ögat kunde se. Och då fanns det väl anledning, kan man tänka. Snöoväder över hela ostkusten skapade förseningar upp till två timmar...men ändå glada miner.

Broschyrer och lite godis, goda samtal och en och annan ballong till kids...helt perfekt.

Vanligaste frågan?
Tja...kan ha varit den om publikområdet vid invigningen, kommer man verkligen att rymmas - hur många tror du kommer dit - var är isblocket med det kvinnliga könet - hur ska jag ta mig till hotellet - har kungligheterna anlänt - när ska man vara på plats - vad händer resten av året m.m
En del handfast och lätt att svara på och somligt en längre diskussion och lite egna funderingar. Det var tur att jag läst på om konstnärerna och utställningarna och vad som händer över stan.
Me like !
Ska nog bli jobb på turistbyrå i mitt nästa liv.

Ankomsthallen var fylld med stora och små rollers som visade vad som kommer under året. Jag gillar den här affischen, bör erkänna att jag inte har riktig koll på vad den representerar mer än att det är en teater....tror jag, gissar jag...får läsa på lite märker jag nu....
Nåja, vi kan väl enas om att den är häftig?

Snön vräker ner idag....ja, kanske inte vräker då,,,ymnigt snöfall är väl en bättre beskrivning. Hoppas det lättar innan kvällen då all belyst iskonst tänds upp. Fast, det kanske blir ännu en effekt att beundra och betrakta, vem vet? En sak är då säker...klockan 17 står jag på plats i Rådhusparken, påbyltad med varma kläder och skor, med kameran i högsta hugg, en ficklampa i fickan ( publiken uppmanas ta med det ...spännande effekt kan jag ana) och med nyfiket öppet sinne ska det invigas. Hoppas vi ses där...du och jag!

En av teaterföreställningarna som redan är igång är Klungans och jag bara älskar deras affisch....vackrare hundar får man ju leta efter. Och nej, Kenzo är inte en av dem....tro mig, frågan har kommit ett antal gånger. Tror att han skulle bli lite fööör glad för produktionens bästa i det där sällskapet, star struck...typ. Jo, han gillar ju Klungan fattar ni (hi, hi).

Så, dags att börja packa ihop familjen för dagen...
Kameran är givetvis med under dagen och jag ska försöka förmedla till bloggens läsare vad jag ser genom linsen och i övrigt. Återkommer på söndagkväll gissar jag, en del volontärande återstår innan jag kan betrakta och sammanfatta.
Gissar att maken behöver pysslas om lite då det väl är över....

Mortuta