Högt upp på berget kunde vi skönja huset. En oländig, ibland nästan osynlig stig skulle leda oss upp till platsen där diktator Franco byggt ett hus med god utsikt över Madrid.

Fördelen med att ha med sig någon som "kan terrängen" gör att ett besök i en främmande stad blir lite extra intressant. Den där personen som vet av en del intressanta platser som inte alla andra varit, nån som kan hitta en del oväntade hak med riktigt god mat som inte saltats med turistpris och så vidare...

Vi hade fantastiska Natalie! Våra vänners dotter som tillbringar detta år i Madrid ledde sin trupp uppför berget, visade oss taggtrådsöppningar, jobbigta branta passager och till sist toppen med huset och utsikten och historiens vingslag. Erkännas bör väl att vi inte riktigt var klädda för bergsklättring, så för de som vi mötte (de som kom i träningskläder, ryggsäck och bra vandrarkängor) kan vi ha verkat lite udda. Där kom vi , i stort sett direkt från flyget, i ytterrock, axelväska, boots och lilla sjalen...jomantackar...inte riktigt den friluftsimage som mortuta försöker ha alla andra dagar....

Men det gjorde ingenting.

Med glatt humör och en skicklig stigfinnare funkar det mesta.

Man kan föreställa sig diktatorns idé om att bygga nån sorts Örn-näste där uppe med vy över hela stora staden.  Hans idé var väl att vara där med sina likasinnade, ha stora fester och se ner på folket som skulle hålla sig i skinnet tack vare hans ohyggliga skräckvälde. 

Graffiti-texten på husväggen kändes verkligen viktig att få med sig ner igen...

"Kom ihåg offren för diktaturen"

¤¤¤¤¤¤¤¤

Eftersom min vän Lena är en stor och dessutom kunnig blomfantast och jag en riktig fotonörd blev det ett och annat stopp både uppför och nerför berget. Jag kröp efter marken med kameran i högsta hugg och hon försökte artbestämma det vi såg. Vet nu inte vem som lyckades bäst.

¤¤¤¤¤¤

För övrigt då?

Fredag. Fredagsbastu. Fredagsmiddag. Fredagssoffe-sovande. 

Känns det bekant?

Mortuta