Redan tidigt i morse sken solen sådär hoppfullt och jag kände mig glad....i den tidiga timmen alltså. Promenaden till jobbet lovade mer vad gäller vårkänslor och då solrackarn envist höll igång på eftermiddagen..ja, då var det bara att ge sig ut i skogen direkt. Härligt! Kamera + Kenzo = Lycka.

Kan ju inte påstå att BruneBrorsan var nödbedd direkt. Han trippade på tå...taggad till tusen på vad skogen skulle kunna erbjuda. Koppel av! Sen var han i stort sett okontaktbar...ja, inte så att han inte hörde på mina visslingar eller så. Nej, det var mer så att han blev uppslukad av dofter och ljud och kvist och...

 Ner med nosen och spåra....

Kanske är det så att det är inbillning...men är det inte liiite mer vår"värme"nu, idag, denna eftermiddag...åtminstone inte lika snålkallt som det varit den senaste veckan?

Kalla det inbillning eller optimism, spelar ingen roll. Jag gillade vad jag kände på min eftermiddagspromenad. Klafsade såklart ner i en del pölar, men de flesta stigarna är faktiskt torra och promenadbara.

Hunden for runt hit och dit med nos och svans i vädret....eller stundtals nerborrad i marken. Tänk tanken, hur starka är inte dofterna för en nos såhär i början av den "upptinade och något varmare" årstiden. Om man skulle vara hund (eller ha samma luktsensorer i näsan) så svimmade man väl på kuppen av alla starka intryck.

Hm, här blev han visst trebent på något vis. Får väl skylla på en taskig fotograf...för jag vet med bestämdhet att han hade fyra starka ben sist han sprang förbi....

Kvistar i pälsen, lätt skitig och sandig men rätt nöjd stannade han till för att posera.

¤¤¤¤¤¤

Avslutar med något helt annat. Ibland fastnar udda funderingar i hjärnan och kommer liksom inte ut...trots att det egentligen är rätt oviktigt.

Detta är en sådan tanke.

Har funderat mitt hår krulligt över hur dessa stenar kunnat placeras sig på varandra. Tunga och stora såg jag detta i en brant sluttning på ett berg. Inlandsisen? Dunderklumpen? 

Fundera på det....

Mortuta