Rofyllt

Vackert

Skiftande

Svalkande

Inbjudande

Det är något magiskt med havet. 

Stort och mäktigt och helt fantastiskt.

Badstrandshäng under varma dagar är såklart härligt, åtminstone i små mängder...numera i alla fall. Med yngre barn i familjen var det en naturlig och given utflyktsplats under sommaren. Timme efter timme i vattnet, sand i fikamuggen och solbrända ryggar, mer regel än undantag.

Men numera...njae, det är rätt sällan som det blir nån tur dit nuförtiden....om man nu inte är på solsemester förstås.

Havet vill jag numera vara i närheten av då/där ingen annan är där. Då stillhet och skönhet kliver fram på första parkett och visar upp sig. Tidiga morgonbadspromenader med hunden som glatt sällskap i vattenbrynet eller kvällsdoppet för fötterna i solljummet vatten. Det är ljuvligt....

Jag har svårt att tänka mig att bo utan hav. Dvs att bo någonstans där inte vatten finns i min direkta närhet. Hav är för mig naturens avslut och begränsning. Där mark tar slut....vattnet tar vid...och sen  plats för ny mark. Havet delar på sommaren och förenar under vintertid. Jag vet att många får samma känslor och tankar inför fjäll och dess stora vidder och det kan nog vara sant.

Att hänga med vänner på vidsträckta sanddyner är ju också rätt behagligt...

¤¤¤¤¤

Trots detta, trots alla mina lovord så är det få miljöer som kan få mig att känna sånt obehag som havet. Sitta i en båt, stor färja eller lite familjeracer spelar nästan ingen roll, olustkänslorna ligger på lut beredda att poppa upp. Tänk om det blåser upp, huh vad det gungar, herregud vad djupt det är till botten...ja, tankarna speedar runt i huvudet om man inte stoppar dem redan i hjärnans farstu. Funderar då och då om något hänt i mitt liv som hjälpt till att skapa dessa hjärntroll. Ni vet sånt där om att man varit med om saker i sin barndom eller så...men nej, inget sånt. Jag kan alltså inte skylla på nåt, hittar på det här alldeles själv.

Svart, stormigt hav på hösten är något som jag bemöter med skräckblandad förtjusning...blir både darrig av och nyfiken på, samtidigt. Dånet från havet hörs ibland ändå in på vår gård och en kort promenad bort är stranden, att stå där på land går bra...men sen att bara tänka tanken att vara i en båt. Huh, så läskigt.

Familjen...ni fattar varför vi aldrig köpt nån båt eller stuga på nån ö, va?

¤¤¤¤

Men än så länge är det alltså bara sköna dagar vid vattnet som gäller, tack och lov. Häftiga, luddiga moln på klarblå himmel och fotsvalkarpromenader i ljummet vatten.

Mortuta