Det har väl inte undgått någon som vid något tillfälle tittat in och läst min blogg att denna fyrbente vilde är en viktig del i familjen och någon som bidrar mycket till vårt sätt att leva. En alldeles fantastiskt härlig, numera 8-årig setterhane som växlar mellan att ha hur mycket spring i benen och lek och liv i sinnet till att anse att sova och slappa runt i hemmets alla mjuka möbler är det ultimata sättet att leva.

En perfekt jycke alltså....

De senaste dagarna har bjudit på ljuvliga skogsturer med hund och kamera...som så många andra gånger och det blir då också tid för filsofiska stunder. Då man sitter på en stubbe alt. sten och bara tom-sitter...dvs utan nåt fika eller fippel med mobilen eller annat som vanligtvis brukar dyka upp. 

Man kan då sitta och fundera över hur livet med hund är och hur det varit under de perioder i livet då vi inte varit hundägare. 

Hunden ger oss långpromenader och solskensstunder, friskluftsöverdoser och motion i kubik och möjlighet att se naturens alla växlingar på nära håll året runt. Så långt är det ju rätt perfekt om man nu bara se till det uppenbart positiva.

Det som är av mer tveksamt positiv karaktär får man liksom på köpet. Sånt som en blötlerig hund som skakar av sig jättenära ens nyss uppdukade kaffe eller fina byxor, en hur korkad jycke som helst som jagar mås och vägrar höra då man visslar in och så alla de där fyramiljoner kvistarna som fastnar i den där leriga pälsen, sitter som fastklistrat ända fram till att fyrbentingen sträcker ut sig i sängen då det blir som en mindre skogsdunge där man minst vill ha. För att inte tala om alla inte så efterlängtade skitvädersturer som endast en glad jycke kan älska. Men, det är väl det som är hund-bonus kan jag tro. 

Det är lågvattnet...ebb...så in i norden lite vatten. Hm, undrar vart allt vatten tagit vägen? Och då det nu inte blir några större vågskvalp på stranden blir det lätt att gå...långt ut. Och då också lätt för racerjycken att springa långt, långt. Och det gör han såå gärna och lyssnar såå lite som möjligt. Men faktiskt, till Kenzos försvar bör tilläggas att han kom som en oljad blixt då hans gråceller all of a sudden påminde honom om att visselpipeljudet visst betydde köttbullebelöning. Då vände han som en oljad blixt.

¤¤¤¤¤

Då man är kompis med Kenzo får man också förmånen att...

Tillsammans vada i ån och halka på runda stenar. Stanna och vänta på att han hittar de allra bästa vattenhålen och sen då..som ett brev på posten...de allra bästa kiss-ställena. Och en sak är säker, de verkar vara väldigt svåra att välja ut. 

Man får då också möjligheten att gå timtals i vacker tallskog och sen bara sätta sig ner i mossan och spana på....ingenting. Allt medan hundpolaren lyckligt rullar runt i nån klutt älglort och sen parkerar tätt, tätt ihop med dig för att dela med sig av den äckliga doften.

 
Fast...kanske det allra bästa med att var kompis med Kenzo BruneBrorsan VildeBill Hundskrället (ja, han har många fina namn, eller hur?) är ju då man får krypa nära, nära och värma fötterna under hans kropp.

Höra hur han snarkar då man själv försöker läsa och sen få fyra tassar i ryggen då han tycker att vi inte ska dela soffhörn/säng längre.

Mötas i dörren av en glad figur då man kommer från jobbet....eller bara varit ute med soporna. Lyckan och saknaden verkar vara lika intensiv i hundhjärnan oavsett tidsintervall. Han verkar ha ett läge och det är glad!

  Sådärja, hyllningen till vår polare får stoppa nu...upptäckte nyss att han har smugit in i sovrummet, lagt sig i min renbäddade säng med en päls fylld av jord och mossa. 

Mortuta