Svanar lever i tvåsamhet hela livet, de följs åt i flytt-stråken och stannar på samma ställen år efter år. Den svan som av någon anledning blir ensam, förblir så livet ut. Man kan ju verkligen undra hur Moder Natur tänkte där.

För oss människor är det förmodligen inte helt lätt att sätta sig in i situationen. Den att vara den där ensamma svanen och inte ens instinktivt söka trygghet och sällskap hos någon annan. På nåt vis bara gilla läget.

Blotta tanken känns så sorglig...

Detta var alltså vad jag satt och funderade på vid stranden denna eftermiddag då ett stiligt svan-par seglade förbi med stolta huvuden. Trots att både hunden och jag rörde oss framåt på stranden var de helt lugna och simmade stilla fram och tillbaka, de tittade på oss, höll god koll på både mig och jycken men blev inte rädda alls. Stundtals tätt ihop men också då och då långt ifrån varandra, symboliken blev rätt tydlig. Lite av principen Man behöver inte vara upp i varandra jämt och ständigt för att veta var man har varandra....typ. Så som man vill en relation ska vara, eller hur?

Månen gjorde en tidig entré på den vackra eftermiddagshimlen och färgerna var helt makalösa. Vågorna rullade mot stenarna och det var så hiskla vackert att jag blev sittande en lång stund på en privat brygga ( tror jag i alla fall) ...lite i smyg, där i viken mitt bland fiskestugor och privata boenden. Till och med Kenzo satt helt stilla där i strandkanten, verkade betrakta tillvaro med nyfunnet lugn.

En helt ny situation med en setter-hund, jag lovar. Är det ett tecken på att han håller på att bli en äldre gentleman med stillhet som bästa gren? Åh, det tvivlar jag på....

Den här veckan på året är verkligen en blandning av nya importerade och gamla inarbetade traditioner. Eftersom Happy Halloween är något jag haft mer eller mindre i mitt liv allt sen gymnasietiden gör det inte så stort avtryck i mig längre.

Jag har redan för 40 år sen gjort det, alltså...

Utklädd till oigenkännlighet - check

Trick or treat - check

pumpa i alla former och material - check

Allt detta på en enda dag förstås, 31 oktober. Vi gav järnet hela den dagen men sen var det över och inget mer med det. All in alltså!

Det är väl det som är den stora skillnaden då man jämför nu och då. Nu smygstartar det redan runt den 20:e och matar på fram till första dagarna i november beroende på hur helgen ligger i almanackan. Dagis och fritids har spökfester, badhus inbjuder till halloween-sim och maskeraderna står som spön i backen. För det gäller att hålla vår rädsla för mörkret stången, eller?

För visst är det det vi håller på med, på nåt vis? Skrämmer de onda läskiga på flykten och bejakar skratten och livet.  

Vårt förhållande till döden är rent generellt ganska dubbelbottnat. Den finns hela tiden bland oss, lite som en Kejsarens nya kläder-uppenbarelse som vi inte vill kännas vid och låtsas inte finnas förrän någon verkligen pekar och gör oss påminda.  Då vi väl drabbas på något vis, vilket vi alla gör förr eller senare klär vi då på Kejsaren och lär oss hantera umgänget på nåt vis. Ack så smärtsamt men det går på något vis då vi tvingas till det.

Men....riktigt bekvämt blir det ju aldrig.

Jag önskar att även i fortsättningen vi ger Allhelgonahelgens kontemplativa känsla och våra minnesstunder över de som inte är kvar med kropp och själ hos oss den plats och tid som behövs.

Lika väl som vi ger alla skuttiga små och stora Halloween-spöken utrymme för att schasa bort rädslorna för mörkret. 

Vi ger det bara var sin dag.

Mortuta