dag 29

Fjärde söndagen i advent, väntans tider. I väntan på vad, kan man undra.

Vänta på att julfriden ska stampa av sig snön från skorna och kliva in i hemmet. 

Vänta på att tröttheten som funnits i jobbhjärnan ska släppa taget.

Förmodligen finns det en hel del annat man kan vänta på, stort som smått men det ovannämnda är rätt fundamentalt för att ledigheten ska bli bra.   

  Här råder uppbrottsstämning. De väskor som vi för en gångs skull plockat fram i god tid har likafullt ändå gapat tomma fram till idag. Av nån anledning packas det ofta i sista sekund i det här hushållet. Inget undantag denna gång. Det är alltså dags för att lösa ett pussel av den högre skolan. Få plats med ett antal julklappar, en hoper bebisgrejer, någon svensk julmats-klassiker och så...om det finns lite utrymme över ska vi väl ha några kläder med. Med andra ord helt jämförbart med ett tusenbitarpussel där kanske inte alla bitar är riktigt rätt formade. 

Målsättningen är som vanligt att det inte ska bli för tungt och att vi ska klara oss från onda ögat från incheckningspersonalen. Tror dessutom att det ska skramla tomt i väskorna då man åker hem, men det blir det sällan. Man fyller lätt på med annat jox då det finns utrymme.

FruKatt är installerad hos sin jullovsfamilj nr 1, familj nr 2 står i startgroparna om nån vecka då det är dags att ta över stafett-katten. Tack och lov för att de vill hjälpa oss med kattmadamen.

BruneBror åker också på julretreat på två olika ställen, han får prova på både stadshunds- och jämtlandsjyckeliv...det blir förmodligen många långa promenader och soffmysstunder för honom oberoende ställe.   

¤¤¤¤¤

Under 80-talet ägnade vi, maken och jag i stort sett all ledig tid åt att vara tränare och ungdomsledare. Efter att under tonåren varit aktiva simmare själva blev det naturligt att kliva över till tränarrollen. Vi levde med simning alla dagar i veckan, både i och utanför simhallen och relationerna till de talangfulla ungdomarna blev väldigt, väldigt starka. Då vår egen barnaskara växte blev det till sist omöjligt att kombinera och det intensiva simklubbslivet avslutades nån gång runt -90. 

Åren har gått och många gånger har vi sagt att det vore roligt att samla ihop alla dessa människor som vi levde dygnet runt med, på träningar och resor och tävlingar. För att inte tala om de oräkneliga stunderna då de bara hängde i vårt hem. 

Igår hände det, vi träffades igen. I stort sett alla i den grupp som vi tränade mest och under längst period mötte upp till denna återsamlingsfest. Inga tonåringar längre utan mer som jämnåriga med oss...typ. Det blev en fantastisk dag och kväll där vi genomförde simträning som back in the old days och sen en fantastisk kväll med god mat och massor av prat. Att få höra alla berätta om sina liv och vad de gjort de senaste tjugofem-trettio åren och fascineras av de riktningar liven tagit.

Det är länge sen jag skrattat så innerligt åt dråpligheter, förundrats över äventyr och oväntade förändringar och blivit emotionellt tagen av starka händelser. Inbillar mig att vår filosofi runt ledarskap gjort lite skillnad och att det kanske hjälpt till i deras liv på nåt vis.  

Åtminstone då det kommer till deras tankar om ungdomar och idrott.

Dessa människor ligger mig fortfarande mycket varmt om hjärtat. 

¤¤¤¤¤

Nämen, då är det väl bara att ta tag i allt. Fram med skohornet och börja pressa ner det sista i väskorna. Wish me luck.

Mortuta