Då är de där sötebrödsdagarna över för den här gången. Dagarna då man ger sig själv tillstånd till att strunta i jobbet och alla liknande förpliktelser. Och...även om det är skönt med ett sådant läge så är det helt okej att återgå till normalläget också. Det behövs både vardagsslit och ledighetslyx som ska balansera i livet.

Man får tänka lite som Pippi Långstrump då hon ville gå åtminstone en dag i skolan med Tommy och Annika, för då kunde hon få sommarlov precis som alla andra barn. 

Tiden sen 30dagarsbloggandet upphörde har varit uppfyllt av mötet med denne underbara lilla pojke, lille Rian.

I fjorton dagar har vi fått ynnesten att bära och titta och lukta och lite gråtmilt snörvla vid blotta åsynen av honom. 

Det är väldigt många minnen, tankar och känslor som förs upp till ytan. Minnen om hur det var att bli förälder, osäkerheten och nyfikenheten och den läskiga insikten om att man hade ansvar för nån liten nyföding. Tankar om hur familjen utökats med en ännu en nivå och att vi är tre generationer nu. Och så alla dessa känslor och den enorma kärlek som nästan svämmar över.

Men ett faktum är att det inte är bara till denne lille skrutt som kärlekskänslorna ökar utan det känns som att det blir mer till de tre kidsen också.

En skopa extra mamma-kärlek alltså...

¤¤¤¤¤

Nåväl, även om det hade varit teoretiskt möjligt att sitta, stå och vanka runt bebben hela dagarna var det faktiskt inte så. Och, om sanningen ska fram hade nog den nyblivna modern hivat ut mig genom dörren om jag inte haft vett att gå så att de fått vila från besöken.

Två veckor på lilla ön blev det den här gången och de närmsta dagarnas inlägg ska förhoppningsvis visa er lite om livet på ön. Som vanligt har jag vandrat runt med kameran och undrat och förundrats, tittat och tjuvkikat på lite av varje.

Och...då resan (eller åtminstone hemkomsten) resulterade i en rejält elak influensa finns det en del stunder då man ändå bara tom-sitter i en fåtölj istället för att ligga ner och hosta inälvorna ur kroppen.

Ja, då kan det bli en del bloggskrivande istället. 

Ni ska nu inte heller bli nerlusade med i stort sett likadana bilder på skrutten utan jag ger er denna och så får det vara nog på ett tag. (Även om jag nog satt nåt form av personligt rekord i foto av enskilt objekt, känns det bekant?)

Mortuta

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

    Hej världen!   Jag lever....   Bloggandet har definitivt legat på is, eller kanske rättare sagt under täcket med flunsan som sällskap.   Blä och usch så sjuk jag varit. Flunsan tog greppet över kroppen, dock inte det positiva si...

    Precis som hos många andra med skrivarklåda ska det nu presenteras en sorts årsredovisning av 2018. En summering av vad mortuta tänkt och gjort under det nu passerade året.   Lånar, precis som nån gång tidigare, Underbara Claras variant och...

        Det finns något filter inbyggt i föräldrar vad gäller att minnas hur det är att umgås med småbarn, man minns bara brottstycken av hur det var. Tur är väl det för annars skulle man förmodligen backa varje gång en liten knodd närmar s...

Konst är bra konstigt.  Alltså inte konstigt som knäppt utan mer att det kan vara så annorlunda och att det verkligen inte är givet att man ska gilla/beröras/påverkas på nåt vis av det man stöter på.   Somliga anser att det enda som kan få ha e...

    Hushållet har haft kalas.   Jojo, som så många tidigare nästanjulhelglördagar har vi samlat en hoper kära gamla vänner och julkalasat utav bara tusan. Det är rätt fantastiskt att dessa vänner slänger sina egna julbestyr åt sidan och kom...