Stolthet är en känsla som man verkligen förtjänar att ha med sig livet igenom. Alla borde, i den bästa av världar få vara stolta över den man är eller kanske det man uträttar och dessutom få höra det av omgivningen. Men av någon anledning så sitter det en liten jante-gubbe på var och varannan axel som viskar att man inte ska "skryta upp" någon eller säga att det är bra...för högt eller för ofta.

Varför då, kan man ju undra? Vad skulle hända om man verkligen talade om att det någon uträttar är bra/vackert/skickligt? Risk för storhetsvansinne eller nåt liknande...vad nu det är? Varför säger den där oskrivna regelboken att det är okej och förväntat att berömma ett litet barn för den det är och gör men inte en vuxen? Hm, märkligt....

Tänk om det inte ens var så..... Att man aldrig peppar sitt barn, aldrig gång på gång säger att man är stolt över vad hen är/gör/skapar. Att ungen aldrig får höra att huvudfotingen är jättefin, bolltrixandet snitsigt eller att skoluppgiftsjobben är bra gjorda. Att inte säga att man är stolt över att hen är den person den är, oavsett hur det stormar runt omkring. Så sorgligt....

Likafullt blir det en brytpunkt nånstans där den där stolthetsboosten försvinner eller i alla fall bleknar rätt rejält. I vardagslivet alltså. För visst är det så? Hur många av er säger till era kollegor på jobbet att du är stolt över att vara dennes medarbetare och att hen ska vara stolt över vad den uträttar? Får livskamraten höra tillräckligt med ord av beröm och stolthet till vardags? Allt för sällan, gissar jag. 

¤¤¤¤¤¤

Nåväl, som förälder har man  kanske en sorts förkörsrätt vad gäller att boosta upp sina barn. Och se, det tänker jag göra NU.

Maltesdöttrarna lever sin dröm om ett gym och gör det fullt ut. Med idéer och nytänkande, hårt jobb och mycket glädje driver de två sin dröm framåt. De har en tydlig riktning och filosofi i hur deras anläggning ska drivas, både vad gäller kosthållning och träning men också genom att skapa en stark gemenskap bland sina medlemmar. Stora som små, människor och hundar.

Attans vad hjärtat slår av stolthet för vad de här två starka kvinnorna gör. Att de dessutom är väldigt bra på att sno ihop en och annan thaigryta eller pulled pork är väl förmodligen att betrakta som bonus. Puss på er!

Okej, för att ingen som är bekant med familjestrukturen ska jaga upp sig i onödan är det väl bäst att tillägga....stolthetsboosten på sonen är precis lika stark och varm. Vi bara tar den en annan dag.

¤¤¤¤¤¤

Kan vi nu inte ta och ösa lite beröm och stolthet över vår omgivning? Ta det som en utmaning de närmsta dagarna. Lite som att faktiskt mer aktivt se det bästa hos människor runt dig. Tänk, du kanske också får höra att någon är stolt över det DU är eller gör. 

Mortuta

Att spendera tid med människor som har betydelse ger både glädje och energi. Göra enkla men på något vis betydelsefulla saker med en vän är på många sätt mer värt än...ja, det mesta.

I julas damp det ner ett kuvert i min postlåda med en alldeles fantastisk julgåva.

En god och kär vän. En dag med kafébesök, massor av prat och så med uppmaningen att ha kameran med. Ett sådant upplägg på en dag som bara kan bli succé.

För att vi skulle få trampa på några andra gator än de vardagsvanliga blev målet för vår resa Örnsköldsvik. En stad som sällan eller aldrig blir besökt, snarare är det en ort som ständigt passeras så snart som möjligt. På väg till något och då är det första check point-platsen längs E4:an och är det på väg hem så är det allra sista landmärket innan man når hemmet igen. Kort och gott en passage, alltså...

  Det första som fastnade i blickfånget var lyftkranarna i hamnen. Två grå vackra och ståtliga kranar står där och ger tankar om fornstora dagar och framtidstro. Mer osäker på om de används i dagsläget eller står där som monument.

Som vanligt gick blicken kors och tvärs. Då kameran är med är det en annan känsla i promenerandet, tittar på helt andra saker än då det är en vanlig promenad. 

Fastnade denna gång på väggar, huskroppar, reflekterande glasväggar och lite annat. 

Galleri, hotell och lite kulturhus....

Undrar hur arkitekten tänkte här?

"Fåsenu, vi tar ett rejält betongfundament och gör några våningar där och stoppar in en hoper halvtrista myndigheter där..sen går vi fullständigt bananas i färg och form och bygger ett läckert höghus ovanpå. Frågor på det?"

Så måste det ha gått till.

Lyckades inte läsa mig till vad torgets statyer ska visa, påminna eller hedra med sina monument. Men förmodligen något betydelsefullt. Föll lite extra för mannen med häst, robust och på riktigt på nåt vis.

Stadskärnan är en mix av nya och gamla hus och det ger en trivsam karaktär. Givetvis finns det glashusgallerior och betongkomplex även här men ändå en hel del puttenuttstadsbebyggelse. 

Vädergudarna har inte handskats riktig schysst med oss de senaste dygnen och därför var gatorna inte så lätt-gådda ( nyss uppfunnet ord, alla begriper, eller hur?) vilket  begränsade vår fotovandring till de mest sandade delar. Alltså inte några vandringar uppför backarna till gamla sekelskifteskvarter...Men det får bli anledningen till att göra det någon fler gång, kan man anta.

Isen gjorde sig definitivt bäst på håll och visade sig då med ett vackert sken.  

¤¤¤¤¤¤

En kombination av det rådande trottoar-isläget och devisen "det finns inga hinder, bara möjligheter" gjorde det då helt försvarbart att ägna mer tid och shopping. Eller åtminstone den, för mig kända grenen Gå in i roliga butiker och kolla men inte kunna bestämma sig. Bekant för nån annan?

Under tiden kan man dessutom ägna sig åt småprat med sin goda vän, och då är ju shoppingturen guld värd, eller hur?

Världens veligaste shoppare, dvs undertecknad, kan sällan bestämma sig så då en mängd härliga Marimekkotyger kom i blickfånget blev det intressant men vilket skulle det bli....inget alls till slut tack vare velandet.

Roliga träfåglar kan man alltid hitta plats för i sitt hem. Men då var det då det svåra....färgen. Alltså blev det inget köp den här gången. Det måste definitivt bli ett återbesök till Örnsköldsvik och då kanske velandet är borta. 

¤¤¤¤

Därefter följde pratstund på ett trevligt fik med en dos fikabröd som förmodligen uppfyllt bakverkskvoten för det närmsta året...om inte längre. Men bra samtal kräver sitt bröd, så brukar det väl heta? Eller så har det ordspråket precis skapats av min vän och jag.

Sammantaget en härlig dag och en julklapp med personlig och varm touch.

Tack, tack för det min kära vän.

¤¤¤¤¤

För övrigt då?

Aktuella Bokbunten är under ständig påfyllnad. Försöker hålla jämna steg vad gäller inköp och lästempo men det fungerar sällan. Av nån outgrundlig anledning är det så svårt att hålla fingrarna borta från bokhyllorna då såna affärer besöks och då är det ju kört..."bara den där boken, den som man hört om eller som kanske bara känns rätt i själen". 

  Då maken är på jobbresa och gräsänkelivet ändå är ett faktum blir det ofta bokfrossa. Denna gång blev det den här boken som av en husjury bestående av mortuta, FruKatt och BruneBrorsan valdes till helgens sträckläsarbok. Helt klart i nån typ av win win situation. Katten och hunden får ostört sova i sängen medan boken läses från pärm till pärm. Bra va?

Mortuta