Stolthet är en känsla som man verkligen förtjänar att ha med sig livet igenom. Alla borde, i den bästa av världar få vara stolta över den man är eller kanske det man uträttar och dessutom få höra det av omgivningen. Men av någon anledning så sitter det en liten jante-gubbe på var och varannan axel som viskar att man inte ska "skryta upp" någon eller säga att det är bra...för högt eller för ofta.

Varför då, kan man ju undra? Vad skulle hända om man verkligen talade om att det någon uträttar är bra/vackert/skickligt? Risk för storhetsvansinne eller nåt liknande...vad nu det är? Varför säger den där oskrivna regelboken att det är okej och förväntat att berömma ett litet barn för den det är och gör men inte en vuxen? Hm, märkligt....

Tänk om det inte ens var så..... Att man aldrig peppar sitt barn, aldrig gång på gång säger att man är stolt över vad hen är/gör/skapar. Att ungen aldrig får höra att huvudfotingen är jättefin, bolltrixandet snitsigt eller att skoluppgiftsjobben är bra gjorda. Att inte säga att man är stolt över att hen är den person den är, oavsett hur det stormar runt omkring. Så sorgligt....

Likafullt blir det en brytpunkt nånstans där den där stolthetsboosten försvinner eller i alla fall bleknar rätt rejält. I vardagslivet alltså. För visst är det så? Hur många av er säger till era kollegor på jobbet att du är stolt över att vara dennes medarbetare och att hen ska vara stolt över vad den uträttar? Får livskamraten höra tillräckligt med ord av beröm och stolthet till vardags? Allt för sällan, gissar jag. 

¤¤¤¤¤¤

Nåväl, som förälder har man  kanske en sorts förkörsrätt vad gäller att boosta upp sina barn. Och se, det tänker jag göra NU.

Maltesdöttrarna lever sin dröm om ett gym och gör det fullt ut. Med idéer och nytänkande, hårt jobb och mycket glädje driver de två sin dröm framåt. De har en tydlig riktning och filosofi i hur deras anläggning ska drivas, både vad gäller kosthållning och träning men också genom att skapa en stark gemenskap bland sina medlemmar. Stora som små, människor och hundar.

Attans vad hjärtat slår av stolthet för vad de här två starka kvinnorna gör. Att de dessutom är väldigt bra på att sno ihop en och annan thaigryta eller pulled pork är väl förmodligen att betrakta som bonus. Puss på er!

Okej, för att ingen som är bekant med familjestrukturen ska jaga upp sig i onödan är det väl bäst att tillägga....stolthetsboosten på sonen är precis lika stark och varm. Vi bara tar den en annan dag.

¤¤¤¤¤¤

Kan vi nu inte ta och ösa lite beröm och stolthet över vår omgivning? Ta det som en utmaning de närmsta dagarna. Lite som att faktiskt mer aktivt se det bästa hos människor runt dig. Tänk, du kanske också får höra att någon är stolt över det DU är eller gör. 

Mortuta

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

    Hej världen!   Jag lever....   Bloggandet har definitivt legat på is, eller kanske rättare sagt under täcket med flunsan som sällskap.   Blä och usch så sjuk jag varit. Flunsan tog greppet över kroppen, dock inte det positiva si...

    Precis som hos många andra med skrivarklåda ska det nu presenteras en sorts årsredovisning av 2018. En summering av vad mortuta tänkt och gjort under det nu passerade året.   Lånar, precis som nån gång tidigare, Underbara Claras variant och...

        Det finns något filter inbyggt i föräldrar vad gäller att minnas hur det är att umgås med småbarn, man minns bara brottstycken av hur det var. Tur är väl det för annars skulle man förmodligen backa varje gång en liten knodd närmar s...

Konst är bra konstigt.  Alltså inte konstigt som knäppt utan mer att det kan vara så annorlunda och att det verkligen inte är givet att man ska gilla/beröras/påverkas på nåt vis av det man stöter på.   Somliga anser att det enda som kan få ha e...

    Hushållet har haft kalas.   Jojo, som så många tidigare nästanjulhelglördagar har vi samlat en hoper kära gamla vänner och julkalasat utav bara tusan. Det är rätt fantastiskt att dessa vänner slänger sina egna julbestyr åt sidan och kom...