Som nordbo är man van vid att se en blandad bebyggelse,stenhus och träkåkar blandas med betonghöghus och ett och annat glasmonument här och där. Här i norr är trähus i olika form och storlek det mest rådande nuförtiden, vackert och levande på nåt vis.

Att befinna sig i ett sandstens-mekka blir en rätt rejäl konstrast, gulvita husväggar överallt har till en början känts rätt annorlunda. Vid första anblicken av de gamla och väderochvindsmutsiga väggarna kan man lätt luras att tro att det är ruffigt och eländigt men ack så fel man kan ha. 

Efter att, under en rundtur på ön passerat stenbrott och sen också fått en historielektion om sandstenens tusenåriga historia så blir det så mycket vackrare att se på och förstå varför man bygger i detta material.

Det är ett faktum att skog är en bristvara, import skulle bli en förlustaffär och blotta tanken på att försöka bygga och vårda trähus verkar helt befängt. Det stormar och regnar nåtsåinihelvete ibland och då gäller det att husen står pall. 

Vintervädret är något vingligt och det kan ena dagen vara solglasögon- och uteserveringsväder då man bara njuter av sol och värme för att sen vända till tvärsöverblåst och spöregn. Måste då erkänna att stenhusfukten och avsaknaden av centralvärme inte blir nåt som hamnar på min tioitopplista...huva huva.

Men vad gör man då sikten ut är så här? Då stormen viner runt knutarna och en del englasfönster inte riktigt håller måttet. 

Jamen, det är då man höjer ac-värmen lite extra, tar på tjocksockarna och sätter sig och läser och myser, tittar ut på stormen och vet att man inte kommer att blåsa bort för huset står ju kvar, vad som än händer. 

¤¤¤¤¤

Annars då, vad är på agendan?

Ingen kan ju ha missat vad som händer i Paris. Terrorister, för det måste man väl kalla dem, stormar in på en tidningsredaktion och skjuter helt besinningslöst ner i stort sett hela personalen. I Allahs namn mördar man ett tiotal journalister. Varför?  

Läste idag ett uttalande av en professor i islam (typ, minns inte riktigt vad hans titel var...) som sa att enligt islam är det inte tillåtet att döda en medmänniska. Vilket verkar rätt logiskt om religion ska bygga på omsorg och vänlighet till andra. Men verkligheten är annorlunda och det gör att tron på religionens positiva effekter blir mindre och mindre. 

Senaste nytt säger att attentatsmännen är inringade i en by strax norr om Paris och att en stormning är att vänta. Mer blod lär spillas...

¤¤¤¤¤¤

Sådärja, nu har den lilla stunden av vara vaken och inte hosta gått till ända. Dagarna innehåller mest sömn och vila för att få influensan att gå ur kroppen. Enligt vårdcentralens tålmodiga personal som ser det mesta är det en massiv och långdragen flunsa-epidemi som hemsöker hög och låg.

Jotack, jag har märkt det. 

Återgår till the crib men en fräsch bunt servetter och en ljudbok som får natten att bli kortare eftersom hostattackerna inte tillåter så långa sömnintervall.

Måste bara avsluta med att visa en innovativ lösning på hantering av elkontakter.

Mortuta 

Som en något modest julpyntare till vardags blir det alltid något av en pyntchock att landa på Malta i juletid. Här finns en helt annan tradition och en stark more is less-känsla. Så, innan julen är riktigt utstädad ur våra sinnen, alltså i god tid före tjugondaknutdagen blir det nu ett rejält pynt-tema.

Precis som här i Sverige så är det en trend av att julens prydnader kommer fram tidigare och blir mer och mer glittriga...om det nu är möjligt. Affärer, gator och torg är fyllda med både traditionellt och nyskapande.

Staden Sliema har varje år en inovativ och annorlunda gran på ett litet torg nära hamnen. Skapat i samarbete med konstnärer och någon aktuell hjälporganisation. Detta år ett julträd skapat av handblåsta Mdina-glaskulor. Helt fantastiskt vackert då solen reflekterade i alla kulorna. Lockade (givetvis en av avsikterna förstås) till att skaffa några vackra kulor till den egna granen nästa år. 

Detta var min absoluta favorit, vad gäller allmänna dekorationer.  

Krubbor har en månghundraårig tradition i detta land och varje officiell plats med självaktning presenterar en modell. Denna krubba, i megaformat finns i ett garage längs en affärsgata i St Julians. Den gigantiska kyrkan i samma kvarter kan antas vara vårdare av detta mästerverk. Under de två senaste julbesöken har det varit stängt (eller så har man kommit före eller efter öppettiden) så det var en s.k prioriterad promenad dit. Även om man inte är religiös i nån större bemärkelse är det ändå lätt att imponeras av den detaljrika och minutiöst byggda krubban med i stort sett hela julevangeliet presenterat.

Väl inne i mer affärstäta områden klivs det rätt snabbt över till en, i min smak mer grotesk julpyntsnivå. Fångade ett fåtal objekt men jag lovar er att det fanns mycket mer att välja.

Nån som vill ha ett svinhuvud eller kanske en korv-med-bröd i sin julgran kanske?

Men...till maltesernas försvar ska väl tilläggas att samma piff förmodligen skulle kunnas hittas på många andra ställen över världen. Det råkade bara vara på Malta som vi befann oss. 

Vackra granar, fina christmas crackers, välbekanta julstjärneblommor och till och med ett julpyntat ställe för vildkatterna...allt har in plats och gör att julen blir väldigt annorlunda och väldigt mysig. 

Trots att det inte finns den där vackra vita snön som lyser upp i julnatten ( Fast... å andra sidan har inte den svenska julen varit speciellt snörik de senast åren och mest bjudit på mörker och regn) är det väldigt glittrande och mysigt. Det handlar som vanligt mer om att vara med sina nära och kära och fira på sitt eget sätt.

Mortuta

Då är de där sötebrödsdagarna över för den här gången. Dagarna då man ger sig själv tillstånd till att strunta i jobbet och alla liknande förpliktelser. Och...även om det är skönt med ett sådant läge så är det helt okej att återgå till normalläget också. Det behövs både vardagsslit och ledighetslyx som ska balansera i livet.

Man får tänka lite som Pippi Långstrump då hon ville gå åtminstone en dag i skolan med Tommy och Annika, för då kunde hon få sommarlov precis som alla andra barn. 

Tiden sen 30dagarsbloggandet upphörde har varit uppfyllt av mötet med denne underbara lilla pojke, lille Rian.

I fjorton dagar har vi fått ynnesten att bära och titta och lukta och lite gråtmilt snörvla vid blotta åsynen av honom. 

Det är väldigt många minnen, tankar och känslor som förs upp till ytan. Minnen om hur det var att bli förälder, osäkerheten och nyfikenheten och den läskiga insikten om att man hade ansvar för nån liten nyföding. Tankar om hur familjen utökats med en ännu en nivå och att vi är tre generationer nu. Och så alla dessa känslor och den enorma kärlek som nästan svämmar över.

Men ett faktum är att det inte är bara till denne lille skrutt som kärlekskänslorna ökar utan det känns som att det blir mer till de tre kidsen också.

En skopa extra mamma-kärlek alltså...

¤¤¤¤¤

Nåväl, även om det hade varit teoretiskt möjligt att sitta, stå och vanka runt bebben hela dagarna var det faktiskt inte så. Och, om sanningen ska fram hade nog den nyblivna modern hivat ut mig genom dörren om jag inte haft vett att gå så att de fått vila från besöken.

Två veckor på lilla ön blev det den här gången och de närmsta dagarnas inlägg ska förhoppningsvis visa er lite om livet på ön. Som vanligt har jag vandrat runt med kameran och undrat och förundrats, tittat och tjuvkikat på lite av varje.

Och...då resan (eller åtminstone hemkomsten) resulterade i en rejält elak influensa finns det en del stunder då man ändå bara tom-sitter i en fåtölj istället för att ligga ner och hosta inälvorna ur kroppen.

Ja, då kan det bli en del bloggskrivande istället. 

Ni ska nu inte heller bli nerlusade med i stort sett likadana bilder på skrutten utan jag ger er denna och så får det vara nog på ett tag. (Även om jag nog satt nåt form av personligt rekord i foto av enskilt objekt, känns det bekant?)

Mortuta