Det är inte riktigt alla dagar som den BruneBrorsan kvalificerar sig på topplistan  Lydigaste settern i bygden . Nästan jämt är han väldigt lyhörd och vet hur man ska föra sig och med stigande ålder och visdom har han varit riktigt väldresserad, på sina egna villkor dock. Precis så som det anstår en irländsk setter. Nån gång då och då, tack och lov händer det sällan, tejpar han dock ihop öronen och glömmer allt som lärts och tränats under de senaste 8-9 åren. Några gånger per år blir frestelserna för många och springlusten allt för stor.

Idag var en sån stund.....suck.

Scenariot är följande:

Nyss hemkommen från jobbet och utrustad med pannlampa och blinkande hund stegade de båda (maken och hunden) nöjda ut i den mörka skogen.

Kvällsrastning, jippie! Ja, det var gissningsvis åtminstone en i paret som förmodligen skuttade iväg med den känslan..så långt allt väl.

Speedhunden skötte sig lysande under trekvartsturen i skogen. Sprang hit och dit i vanlig ordning men med god kontakt med husse. Det gröna blinkhalsbandet fladdrade runt som ett flipperspel i mörkret. Snöhögar blev nosade på och nya och gamla spår avsynades i vanlig ordning. Väl tillbaka på gårdsplanen igen övergick de båda till hemmasysslor. Dvs, den ene skottade bort snö och gjorde fina gångar och högar och den andre grävde frenetiskt gropar och spred det ihopskottade tillbaka där det kom från. Man gör det man är bra på, typ...

Nosen i luften, vädra och vicka på öronen. Spana på vad husse gör och om han är upptagen med annat. Smyga runt hörnet och gömma sig i skuggorna, ut i mörka lekparken och sen järnet iväg. En löptik har passerat och det går inte att motstå om ingen säger ifrån.

"Hundeländet har rymt....jag ska vända honom in och ut och göra handväska av honom.....det är väl då själva f-n.....han som aldrig far någonstans..." Ja, som ni alla förstår så kan de lösryckta replikerna fylla många pratbubblor. Men egentligen är det förstås grundat på oron över var han tagit vägen.

Ut i skogen igen, nu med stora hundvisslan i högsta hugg och med hopp om att det var ett rådjur som lockat racerjycken. Utan framgång.

Efter ett antal minuter som kändes som nån timme ringde en kvinna och meddelade att hon på sin hundpromenad fått sällskap av en glad och pigg

setterkille. Han var väldigt intresserad av att slå följe med hennes lilla fyrakiloshund, en liten tik alltså. Efter en liten research bland sina andra hundvänner kom hon fram till att den uppvaktande följeslagaren var vår bandit och...ja, det var bara att krypa till korset, skynda iväg i tofflor och bil, hämta upp Don Juan som lika glad som vanligt kom med hem igen. 

Han hade dock skött sig bra och inte varit för ivrig på sin friarstråt, tack och lov för det. Dock är det lite skämmigt att hämta hem honom på detta sätt.

Nu ligger han nöjd och definitivt välrastad i soffhörnet igen. Hotet om handväskeproduktion är borta och kanske är det rentav så att han kan få sig ett gnagben nån dag, vem vet? Men en sak är då säker, något fler free race blir det inte tal om. 

Tack än en gång till kvinnan som tog sig tid att kolla vem som ägde rymmaren och lekte med honom i väntan på hämtning. Utan henne hade det kanske blivit en längre sväng innan han med största sannolikhet parkerat hemma på förstukvisten igen, glad och nöjd men med handväskehotet betydligt närmre...

Mortuta