Det sägs att hunden är människans bästa vän och ja, det är väl bara att instämma i det påståendet. Åtminstone är det en av de trognaste polare man kan ha. Under de senaste 8, 5 åren har vår familj haft ynnesten att vara ägare till Kenzo. Ja, ni vet hunden som här i bloggen också brukar kallas BruneBrorsan, Speedo, Hundeländet, Racerjycken, Kenzano, Bullen och många andra namn...

Nu är hans liv över.

Inuti denna snälla och sympatiska jycke växte elaka tumörer utan att ha visat sig för omvärlden, plötsligt tog livet slut och det vi nu har kvar är stor, stor saknad och så många minnen av en fantastisk period. Han har verkligen gjort stort avtryck hos alla de som fått vara med och fostra, träna, gosa och leka med honom genom åren. Vår familj, våra släktingar och vänner. Stort tack förresten till er som varit våra ständiga hundvakter! Ovärderlig hjälp har det varit.

En sista gång ska nu BruneBrorsan få vara huvudperson i ett blogginlägg, ett avsnitt där ni får några high lights från den smått galna tillvaron som det ibland kan vara med en ständigt springande jycke...ja,ja, det kanske har varit extra springigt och galet med Kenzo....tror nästan det.

Gillar du inte hundar ska du nog sluta läsa nu och återkomma nästa gång....

¤¤¤¤¤¤¤

Athos, född 30 maj 2006.

Efter en kort överläggning döptes han om till Kenzo eftersom några i familjen gillade den japanske designern med samma namn...hm, ledtråd..det var inte killarna. De tre första åren var en helt galen tid.

Hundeländet sprang ÖVERALLT.

- In och ut i grannhusen, med speciell förkärlek för de hushåll där hundrädda bodde.

- Sprang bort i skogen gång på gång men lärde sig snabbt att lita på väderkornet och hitta hem

- Rusade som en tok, med eller utan koppel på valpkurs (som vi var tvungna att gå två omgångar av...suck). Svettiga förare...skrattande instruktör.

Många, många gånger tänkte vi "vad har vi fått in i huset, detta klarar vi inte av".

Fast.... mellan varven var han ju helt ljuvlig och underbar som bara valpar och unghundar kan vara. Slutligen, med en rejäl skopa prestigelöshet, massor av träning, tid och så förstås oändligt med tålamod klev han till sist ut ur slamsgarderoben och blev en fantastisk hund.

Vi kunde till sist komma överens om vem som skulle styra...oftast.

¤¤¤¤¤

Oändligt många timmar och dagar har vi i familjeklanen ägnat ute på isen med hunden antingen i skidåkarsele eller bara lös och springande rakt ut mot solen. Minnen av Kenzo som springer sitt fortaste rakt ut mot horisonten, vända och sen med flaxande öron komma rakt emot föraren och vara ofantligt lycklig i sin frihetskänsla. Den frihetskänsla som kanske gick lite överstyr den gången då han på under en skidtur över isen tog ut svängarna, nådde Norrbyskär långt före oss andra och han runt den ön flera varv innan vi svettiga nådde ikapp honom.

Han glad, vi hysteriska... 

Skogen har också varit ett sorts andra hem för oss. Varje dag i ur och skur, timme efter timme,  år efter år. Där har Kenzo spanat och nosat, lyssnat och letat, vilat men framförallt sprungit i full fart. Oftast lyssnat på kommando men då och då också gå på helt egna äventyr. Ett och annat rådjur har väl jagats, dock utan framgång...fast då han försökte sig på att ta spår på en kronhjort...ja, då blev det en snabb sorti och sen försöka gömma sig bakom mattes ben.

¤¤¤¤¤¤

Kan hundar ha kompisar? På nåt vis är det väl så. Somliga jyckar kan busa och leka ihop och somliga ryker ihop så hårtestarna flyger. Kenzos glada, lite dumsnälla sätt gjorde att han funkade ihop med några likasinnade tok. Svarte busZero, grannhunden tillika bästahundkompisen Dalton, tollarKrut och så kullsystern Alma är ett axplock ur den fyrbenta bekantskapskretsen.

¤¤¤¤

Det är förmodligen tusentals bilder tagna på denna hund, givetvis med mycket varierad kvalité. För det är ett faktum att han inte alltid stått, legat eller vinklat upp sig på det vis som fotografen tänkt sig. Men som regel blev det rätt bra....

¤¤¤¤¤

Kenzo har varit så viktig och betydelsefull för oss

Som gosekudde och tröst. Som en viktig rehabiliteringskompis under flera långa sjukdomsperioder. Som en ständig träningskompis där inget dålig väder och andra svepskäl funnits. Ovärderligt.

Men dessutom har han haft uppdraget att vara slagpåse och ständig irritationskälla för kattbrudarna i huset. Ständigt hunsad genom åren men lika glad för det...

¤¤¤¤¤¤

Men nu är det dags för Kenzo att kliva bort från sin roll som en av huvudkaraktärerna i denna blogg. För så har det verkligen varit de senaste åren. Man kan tro att anekdoterna om honom varit uppdiktade, skarvade och överdrivna....men jag lovar, så är det inte. Livet med denna jycke har verkligen varit såhär galet.

Tack för allt BruneBrorsan

¤¤¤¤¤

Nu lämnar vi över huset och familjen till FruKatt att ta hand om oss fullt ut. Med hundraprocentig säkerhet kommer hon att styra och ställa på det bästa sätt. Med en skarp blick och stoisk hållning blir det en bra Drottning av hemmet.

Mortuta

 

Lena Östling

12 februari 2015 06:48

Så vackert skrivet om vackra fina Kenzo

 

marie.kvarnbrink@bredband.net

12 februari 2015 13:07

Så vackert och fint skrivet. Tack

 

Yvonne

12 februari 2015 16:02

Så härliga bilder så fint skrivet!
Sov gott Kenzo....
Kram

http://alvbacka.weebly.com

 

Mia

12 februari 2015 20:36

Fina fina Kenzo. Visste inte om jag skulle våga läsa. Jag är så blödig när det gäller så fina vovvar. Men jag vågade. Och fick se fin text och fina bilder. Tack!

Lena

12 februari 2015 20:39

Tack, vad glad och rörd jag blir av din kommentar.
Lena

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

    Hej världen!   Jag lever....   Bloggandet har definitivt legat på is, eller kanske rättare sagt under täcket med flunsan som sällskap.   Blä och usch så sjuk jag varit. Flunsan tog greppet över kroppen, dock inte det positiva si...

    Precis som hos många andra med skrivarklåda ska det nu presenteras en sorts årsredovisning av 2018. En summering av vad mortuta tänkt och gjort under det nu passerade året.   Lånar, precis som nån gång tidigare, Underbara Claras variant och...

        Det finns något filter inbyggt i föräldrar vad gäller att minnas hur det är att umgås med småbarn, man minns bara brottstycken av hur det var. Tur är väl det för annars skulle man förmodligen backa varje gång en liten knodd närmar s...

Konst är bra konstigt.  Alltså inte konstigt som knäppt utan mer att det kan vara så annorlunda och att det verkligen inte är givet att man ska gilla/beröras/påverkas på nåt vis av det man stöter på.   Somliga anser att det enda som kan få ha e...

    Hushållet har haft kalas.   Jojo, som så många tidigare nästanjulhelglördagar har vi samlat en hoper kära gamla vänner och julkalasat utav bara tusan. Det är rätt fantastiskt att dessa vänner slänger sina egna julbestyr åt sidan och kom...