Alltså....

Dagarna tuffar på som vanligt. Timmarna är fyllda med en mängd av mer eller mindre schemalagda verksamheter. Somligt på frivillig basis men rätt mycket styrt av nån annan.

Då och då under dagen startar nån intressant tanketråd som skulle kunna utvecklas till nåt här på bloggen....men av nån outgrundlig anledning så går tråden av innan tiden finns för att skriva och fundera lite mer. Vad är det som händer? Har all skrivarinspiration tagit slut? Neeej, vill inte....

Då landar en tankebubbla på nästippen....sådär som en fjäderlätt snöflinga då den dalar ner och fastnar på kinden. Känns men syns inte.

Tanketråden startade i tisdags och startade med en bild som plingade in i mobilen. En bild på en lite tunnhårig gosse i sina bästa år (månader är förmodligen en mer korrekt benämning) och med ett fantastiskt leende.

  Även den mest gråmulna dag måste bara känna av lystern i de här ögonen, eller hur? Bilder på Rian kommer i stort sett varje dag, de svenska morföräldrarna njuter i fulla drag och har svårt att se sig mätta.

Tänk, trodde väl aldrig att vi...maken och jag....skulle sitta fånigt leende och betrakta kortfilmer och stillbilder med ett och samma motiv. Jubla över besked om att ynglet har vänt sig om (även om det nog kan ha varit en otänkt handling då en av hundarna knuffades lite) och gemensamt göra jämförelser med moderns uppväxt och utveckling. Vinka åt honom och pocka på hans uppmärksamhet då det är Skype-stund och hävda att han minsann tittade rakt på oss och ler ...även då föräldrarna säger att det är magknip och lampors speglande som är anledningen. Nädå, inte....

Alla dessa känslor för en liten människa som vi egentligen inte känner...på riktigt. Kan väl knappast räkna de dagar vi såg honom då tvåveckorsgrabben var som en litet knyte som mest sov och hade ben som en halvdåligt uppfödd kyckling. 

Så, det är väl det här som är kärlek på distans.

Vi vänjer väl oss med tiden att vi ska ha nån form av long distans relationship och hittar vår bästa modell för det livet...men nog gäller det att grabben lär sig snacka fort som tusan så att vi kan utveckla kommunikationen. Kan bli lite ensidigt i längden med joller, skratt och en och annan skvätt spya i tangentbordet.

¤¤¤¤¤¤

En helt annan form av kärlekskänsla lite senare under veckan. I två sammanhang men med en gemensam nämnare. Den musikaliska miljön förstås.

Båda körerna övar intensivt nu, mycket är på gång denna vår och sommar.

Den ena övar för en internationell tävling med många krav och stora utmaningar, den andra för konserter och europeisk turné. Den ena med klackeskor och spegelsal, koreografi som krånglar men enormt peppning av varandra. Den andra med klanger och ackord som far hit och dit, uttal som får tungan att göra rena origami-trick men med gemensam värme och glädje nöts det in till perfektion.

Den här veckans övningar har bjudit på så oerhört mycket glädje och energi, en kraft som en halvskruttig ficklampa skulle kunna laddats upp med över natten.

Jag är så lyckligt lottad!

Men vadå..det är väl bara att sjunga och sen gå hem, inget mer märkvärdigt än så tänker den som läser...njae, inte riktigt...fast, det är ju klart...om man inte känner samhörighet och trivsl med sina sam-musikanter så uppstår nog inga ljuva känslor. 

Är dock benägen att citera Ingemar Stenmark som vid nån intervju sa:

"De gå int´förklara för dem som int´begrip". Önskar därför verkligen att alla skulle kunna hitta nån syssla/hobby/intresse som skapar liknande endorfinkickar. Boxning, frimärken, hunddressyr eller akvarellmålning spelar nog ingen roll...

¤¤¤¤¤¤

Kurar in i soff-filten, betraktar maken som med lätt upprörd min följer slutspelet i hockey. Får väl erkänna att det är svårt att dras med i känslorna.

Men,men... dessa matcher är väl kanske nån annans endorfin-stund...

Heja, heja...det lag som vinner.

Mortuta