Det är rätt knepigt just nu. Alltså det här med vad man ska ha på sig utan att antingen frysa bort eller svettas som tusan....

Varje morgon sker samma väderstatusgranskning för att veta hur man ska klä sig.

Kikar genom persiennremsorna och gör en snabb temperaturgranskning, sådär lite på chans och "uppstuds". Använder mig alltså av den inte helt pålitliga metoden....

regndroppar på rutan  = skitkallt

grått och dimmigt = kallt 

solglimtar  = helt okej

sol och blå himmel = perfekt

Efter denna koll kan dagen få börja, med rätt beslut om ytterkläder och cykel eller promenadtur eller kanske bil, gudförbjude....

Så långt allt väl.

Sen kan man nästan sätta pengar på att vädret förändras under dagen så att morgonens beslut efter lunchtid visar sig vara tokfel och man ändå kommer hem regnblöt eller svettig. Känns det bekant?

Senaste veckan har det varit en evig av och på-känsla. Eller kanske mer av en sorts hopp och förtvivlan-bana. Varannan dag en värmande sol som lockade fram skrattande och lekande barn på skolgården, tankarna gick till planering av blomkrukor och lyckokänslor i kroppen.

De andra dagarna har bjudit på skitväder rätt och slätt. 

¤¤¤¤¤

Vad gör man då istället?

Jo, packar lilla väskan och besöker Maltaön. Några dagar med alla kära gjorde gott, både vad gäller bebisboost och solbränna. Det sistnämnda var oundvikligt då huvuduppdraget och resans syfte skötaRian innebar många, långa barnvagnspromenader. Ljuvligt!

Såklart ska ni få några vatten och fiskebåtsbilder, det vore dumt att frångå en sån tradition, eller hur? 30 grader och ljumma vindar. Helt underbart att bara strosa fram längs den fina strandpromenaden med min barnvaktarkompis...kära syster S. Gå där och småprata om livets stora och små frågor, stanna till för en stund i skuggan med nån god dryck och pussa på bebisen och sen vandra vidare.

Som vanligt fastnar ögonen rätt ofta på det lite speciella och då åker kameran fram. Fiskarens olika nät i vackra färger kändes som ett konstverk där det låg vid båten. Titta extra noga på de målningar som pryder parkbänkarna. Ser ni ansiktena som finns där? Vid första anblicken var ansiktena svåra att se men efter en stunds betraktande dök de upp.

¤¤¤¤

Okej, några bebisbilder från en liten femmånaders yngling kan väl få avsluta detta inlägg. Söt och rar på alla sätt och vis. Lite svårt att välja de bästa bilderna på honom, precis som sig bör så blev det en hel del och än så länge protesterar han inte nämnvärt då kameran är framme. Men onekligen är det nåt speciellt med en liten alabastervit, rundkindad, blåögd svenskirländsk gosse. Stora och varma känslor väcks och det kanske inte gör så mycket att man helst bara vill sitta med honom i knät och prata. 

Den känns tryggt att lämna ön med vetskapen om att han och familjen har ett stort och kärleksfullt kontaktnät med många vänner. Det finns många famnar att bli buren i och många, många kramar att få. 

Mortuta