Jaha, så var det slut på...

Augusti

Solbrännesolskenet

Ledighetsfeelingen

..dessutom snart också VM i fri idrott

Förvånad?

Näh, inte direkt men ändå inte riktigt med på banan att tiden går så himla fort jämt.  På något vis snurrar klockan snabbare, dagarna fladdrar iväg som flygfärdiga småfåglar och vi står där som fån och bara gapar...hur gick det här till?

Vanligtvis så är detta med att sakna det som hänt inte nåt som tynger axlarna direkt. Nej, snarare tvärtom. Ingångsinställningen (ni ser, här har tittats på höjdhopp och stavhopp en hel del den senaste veckan) är mer av att blicka framåt mot vad som nästa dag, vecka och månad har att erbjuda. Trots det, nån gång kan det slinka in ett uns av "himlar va fort det går"-känsla.

Veden bärs in för att vi ska kunna värma både kakelugn och bastu denna höst och vinter, trädgårdslandet börjar skördas och det är med stor stolthet palsternackor, tomater, paprika och zuchinis plockas in. Herregud, det är en människa med icke-gröna fingrar som ni talar med och de allra flesta år brukar det bli rätt mediokra resultat, entusiastisk i början men sällan orkar hela vägen ut...men surprise....i år har det skett. Hissa flaggor och tuta i trumpeter.

Detta tillsammans med en stor mängd av jordbubbar, blåbär, hallon och hjorton i frysen gör det att känslan av rikedom är stor. Det är väl lika bra att erkänna att jag inte travat i timtal i skogen..nej, överlät den sysslan till andra, mer tålmodiga personligheter.

Eftersom bull- och kakbak aldrig varit min grej så är nöjet desto större med att få ihop annat ätbart i lagret... laddandet i ladorna fortsätter. Lammkött, älgkött och så svamp får man hoppas....

Med andra ord något trevligt att se fram emot.

¤¤¤¤¤

En skön eftermiddag och kväll på havet för nån vecka sedan har verkligen gett god och behövlig energi. Trevliga samtal och många skratt tillsammans med kära vänner. En positiv påhavetupplevelse att skriva in i livsboken...sade den havs-skraja-personen, som jag tidigare skrivit om.

Tackar, tackar!

¤¤¤

Nån gång då och då är det läge att gräva i högen av favoritböcker och greppa nån sådär lite i farten, läsa en gång till och ta sig en funderare på om den fortfarande är så bra som den var, den där gången vid första mötet. Somliga håller ännu en läsning även om många år gått och somliga titlar faller som vinteräpplen tungt.

Lite sorgligt känns det då en bok som man verkligen älskat att läsa då den kom men som passerat bäst före-datum vid andraläsningen. 

Tog tag i en riktigt sorglig bokupplevelse i veckan.

  Ulla-Carin Lindqvists bok Ro utan åror...om hennes sista år i livet, drabbad av den fruktansvärda sjukdomen ALS. 

Första gången boken låg i min hand för ett antal år sen droppade tårarna på sidorna samtidigt som leenden låg på lut då hennes beskrivningar av vardagen var så klockrena. 

Andra gången, alltså den senaste veckan...valde jag att lyssna på ljudboken istället, med den underbara uppläsaren Lena Endre. Herregud, helt fantastiskt att lyssna på...lika många tårar och lika många fniss och leenden. 

Läser samtidigt i nån av dagstidningarna att en ny insamlings- upplysningskampanj för ALS-forskningen har startat. Ingen har väl glömt Ice Bucket Challenge då otaliga ishinkar hälldes över otaliga människor som då också skänkte pengar till forskning. Nu är det på gång igen...

Blir gråtmilt tacksam över livet och tar än en gång inget för givet....

Har du som läser detta nån såndär bokupplevelse? En bok som klarade andravarvsläsningen eller kanske nån som föll för åldersstrecket? Berätta.

¤¤¤¤

Nu blir resten av dagen fylld av en mix av gym, fri idrott, matlagning och så lite ren och skär helgslöhet....

  Mortuta