Vi möttes första gången som förstaklassare, tillsammans med en hel hög med andra småglin och följdes sen åt genom skolan. Idrottade parallellt, sådär på tjej- och killvis. Hängde på samma tonårsfester och annat som våra gemensamma vänner gjorde. 

Redan från trehjulingsåldern var du min mans bästa vän, ni växte upp på samma gata och gjorde nästan allt tillsammans. Du, han och de andra två i er kvartett av buskillar...det som sedemera blev det tonårsgäng som vi tjejer spanade på , mer eller mindre framgångsrikt. Era minnen tillsammans har fyllt många, många samtal.

Åren går och vi träffs nu och då, ibland längre perioder utan kontakt och ibland mer frekventa möten. Killgänget återförenas med glädje på bröllop och andra stora livshändelser. Sångerskan i sällskapet får äran att sjunga vid den vackra vigseln ute vid havsbandet och barndomsbanden knyts lite hårdare mellan grabbarna. Fler högtidsdagar firas. Ännu fler minnen tillsammans...

Sen, en dag för några år sen kommer informationen fram till oss om att den där jävla sjukdomen byggt bo. Inte ens en sån vältränad kropp kunde stå emot. 

Kampen följdes på avstånd, hoppades och trodde att det gått vägen. 

Så kom då beskedet igår, att det inte gått att hejda. Skitjävlasjukdomen tog över och vann matchen. Du som spelat så himla många fotbollsmatcher i livet, så framgångsrikt och lyckosamt lyckades inte den här sista matchen. Fast nog gick du för vinst rätt långt in i andra halvlek, eller?

Så nu är kvartetten för evigt splittrad, mer bokstavligt än tidigare. Även om det inte varit en aktiv grupp på många år...snacket om att ses men inte ta sig tid och att man verkligen borde göra nån form av återförening blir kanske av men nu i en decimerad skara.

Staffan, 

du ska av mig bli ihågkommen som...

- den allra snyggaste och snällaste killen i klassen 

- en ruskigt bra fotbollsspelare

- smart som få

- en lojal och god vän, både på distans och i närheten

- en man fylld med bus i blicken

...och så allt det andra förstås som bara du och de andra vet.... 

Vila i frid

Mortuta

 

Catharina Hörnfeldt

15 september 2015 19:00

Hej Lena, så fint du skiver om Staffan och er relation. Jag kommer ihåg honom som supertrevlig och dundersnygg. Fick rent av en dans en gång på Krogen krogen. Har genom pappa, som är kompis med Lennart, fått höra hur kämpigt det varit med den jäkla sjukdomen. Vila i frid Staffan.
Kram till dig och Dan.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

    Hej världen!   Jag lever....   Bloggandet har definitivt legat på is, eller kanske rättare sagt under täcket med flunsan som sällskap.   Blä och usch så sjuk jag varit. Flunsan tog greppet över kroppen, dock inte det positiva si...

    Precis som hos många andra med skrivarklåda ska det nu presenteras en sorts årsredovisning av 2018. En summering av vad mortuta tänkt och gjort under det nu passerade året.   Lånar, precis som nån gång tidigare, Underbara Claras variant och...

        Det finns något filter inbyggt i föräldrar vad gäller att minnas hur det är att umgås med småbarn, man minns bara brottstycken av hur det var. Tur är väl det för annars skulle man förmodligen backa varje gång en liten knodd närmar s...

Konst är bra konstigt.  Alltså inte konstigt som knäppt utan mer att det kan vara så annorlunda och att det verkligen inte är givet att man ska gilla/beröras/påverkas på nåt vis av det man stöter på.   Somliga anser att det enda som kan få ha e...

    Hushållet har haft kalas.   Jojo, som så många tidigare nästanjulhelglördagar har vi samlat en hoper kära gamla vänner och julkalasat utav bara tusan. Det är rätt fantastiskt att dessa vänner slänger sina egna julbestyr åt sidan och kom...