God kväll kära läsare, hoppas att ni finns kvar där ute i cyber-rymden trots att det är rätt ojämnt mellan inläggen. Det har varit lite tunnt med inspiration den senaste veckan...eller rättare sagt har det oftast gått till på följande sätt. En skrivaridé brukar vanligtvis dyka upp tacka vare tidningar, radio eller någon händelse i närmiljön. Under promenader eller träning brukar detta ältas i hjärnan hit och dit för att sen kanske bli en text...men inte för tillfället. Nej, just nu verkar struktureringen av tankar ligga på sparlåga.

Jaja...det blir väl bättre om ett tag.

Denna lördagmorgon var helt fantastiskt vacker. Kall, solig och enormt mycket höst, i sin bästa skrud. Det mesta från listan av planering fick stryka på foten eller åtminstone ställas på paus till förmån för utevistelse.

Ut i skogen och titta på och känna in den höga luften. Gick i godan ro med kameran i högsta hugg, spanade på motiv och njöt av tillvaron. Sen började hjärtat öka...attans, insåg att det var helt fel ställe att befinna sig på denna lördagmorgon. 

I skogen, med lurar i öronen och klädd i svart från topp till tå...

DÅ DET ÄR ÄLGJAKT I OMRÅDET!

Herregud, tempot över stock och sten för att komma till säker mark var säkerligen i rekordfart. Såg förmodligen rätt knäppt ut, en kvinna (förvisso i sina bästa år) med mössan på sniskan och kameran i ett järngrepp skuttande över stock och sten snarlik en älgko på flykt. Hur jag kunde missat bilarna i området och att den mångåriga kunskap/erfarenhet om jaktperioder bara gått upp i rök är helt obegripligt. Nåväl, vare sig älgar eller jägare sprang ikapp mig och bilderna som kom in i kameran blev helt fantastiska. Alla nöjda!

Inte så underligt att jag mest låg efter marken och helt glömde sans och vett?   

¤¤¤¤¤¤

En mängd kantareller kom i min väg längre fram under dagen. Okej, här ska inte skrytas och faras fram med osanning...så, jag har definitivt inte plockat dem själv. Nej, det blev en mer easy way-metod, dvs upp med börsen och betala den trevlige äldre mannen som visst lovat sin hustru att inte dra hem mer svamp till hushållet. Såklart att man ställer upp och bidrar till enighet och ordnar så att mannen ifråga med ett leende kunde planera för  nya timmar i svampskogen.

Gula kantareller är ingen ofta sedd gäst i vårt hushåll så det blev lite konsultation med svampkompisexpert för att veta hur man råddar med såna här fina saker. Men, nu återstår frågan. Vad gör ni andra för smaskigt med kantarellerna en bit längre in på vintern? Mer än oförskämt superdupergoda svamptoaster och soppor?

Tips och recept mottages tacksamt.

¤¤¤¤¤

Aha, kom precis på vad som förmodligen upptagit tid, energi och tankar de senaste veckorna. Övande och sjungande förstås. Det har precis varit ett jubileumssjungande med barbershoparna och det föranledde ett antal timmars nötande på detaljer och små takter som inte suttit riktigt rätt hela tiden. Vilken tur att övandet gav resultat lagom till förra lördagen....puh.

Så fort nu denna klangochjubel/glitterochglädje-kväll var gjord skruvades kikarsiktet ( aha, ni märker väl att jägartemat sitter fast som ett bättre sortens tuggummi i tankarna) över till kommande konserter med sångkraftarna där en mässa accapella ligger i startblocken och väntar. Vackert, vackert och enkelt då man kan det....vilket snart är fallet.

Vi framför under hela konserten musik av en enda kompositör. Nämligen den sanslöst begåvade Simon Åkesson, en knappt trettioårig skelleftebo som varvar sitt musikaliska liv mellan att turnera med ett symfoniskt rockband, en och annan sånggrupp eller vara kyrkomusiker eller vara med sin växande familj. 

En ära att få framföra hans musik.

Så, efter nästa helg kanske skriveritankarna faller på plats igen. Man får väl köra lite inspirationslyssnande på P1:s Spanarna för att komma in the mood. 

Eller så är det bara att betrakta omvärldens händelser och grunna på det.....

Fast mest blir det väl en mix av kattlivsbetraktande och bokläsande, som vanligt.

Mortuta