Dag 12

Det verkar finnas, hos väldigt många av oss något nedärvt sedan många generationer att man ska ha något för händerna jämnt och ständigt. Visserligen har det bleknat rätt mycket, det är milsvid skillnad mellan vad exempelvis min mormor/farmor-generation menade med det uttrycket och vad vi som nu är mitt i livet avser. Tre generationer bort var det nån sorts synd och skam om man skulle komma på tanken att bara sitta ner och prata/tänka/lyssna/titta...nej, om inte annat skulle det väl samtidigt vikas nån tvätt eller sättas nån deg...typ.

  Nu verkar vi vara något bättre och kan alltså mer njuta av sammanhangen och nuet.Vi slappar mer vid teven och det är stor skillnad (om nu gammelgenerationerna kunnat se och jämföra.)

Bra...men rätt ofta är det ändå så att man trots att det utlysts total vila och allmän slappning ändå håller på med ett och annat? 

Fixar med nåt via dator samtidigt som man ser på teve? (FB, Insta, räkningar, lokaltidning etc)

Tvättar då det är reklamavbrott? (efter att ha sett samma reklam 5 ggr)

Då boken ska läsas blir det samtidigt nåt i ugnen?

Städa i förrådet då det är lugnt i hemmet? (givetvis med motivet att ingen annan kan lägga sig i vad som slängs)

med mera med mera....

Jultider, antagligen inget undantag. 

Om man nu inte gör nåt annat.

Som att befinna sig i fjällvärlden, på ett hotell med hitodit-uppkoppling, ett liten tjockteve i ett hörn och inga gamla bekanta/släkt där man känner nåt form av eget påhittat umgängeskrav med...

  På grund av/tack vare detta ägnas denna eftermiddag åt ingenting mer är slötittande på lillburkteven som hänger längst bort i ett hörn i hotellrummet. (hade det varit hemmavid så hade en tvätt åkt i maskinen, jag lovar.)

Lunchen intogs också i samma stil utan att ha sagt ett pip till nån annan, även det kändes helt rätt.

Promenad utan mål och riktning. Skönt!

Men, det kan mycket väl tänkas att middagen kommer att ägnas åt trevliga samtal med nya bekantskaper,kanske med ett och annat parti kort som avslutning. Så himla mycket ingentingmänniska är jag nog inte.....

¤¤¤¤¤

Imorse var det världspremiär!

Maken följde med på julotta. Det låter kanske inte så märkligt...sånt gör ju standardsvensken åtskilliga gånger under livet, av tradition, vana eller nåt annat skäl...

I vår familj har det under så många år varit ett s.k sångjobbstillfälle och det har då inneburit att nån (läs maken) stannat hemma med resten av familjen. Och då det på senare år inte varit något sjungande har nöjet att sova på juldagsmorgonen vuit sig allt starkare. Kidsens förkärlek för både sena julaftonskvällar och sovmorgnar kan ha bidragit.

  Trendbrottet skedde alltså i morse, rätt så tidigt. Kolsvart tätt mörker och med buss genom, nåt som kändes som ödemark åkte en hoper människor till Fatmomakke. En liten by med ett kulturarv i form av kyrkby och kyrka.

Mysfaktor av den högre skolan med fackeltåg rakt ut i mörkret. Ett långt ringlande eld-led på väg uppåt mot den lilla fina träkyrkan.

Därefter följde en julotta med...

- doft av stearin och påpälsade människor

- välljud av kända psalmer

- ömma bakar på smala träbänkar

- sörplande av efter-ottan-kaffe i vapenhuset

  Böner bads på både svenska och sydsamiska. Allt inleddes med jojk och avslutades med amerikansk julsång. Mitt på hållet ljöd den 6-hövdade kyrkokören med Stilla Natt. 

Bättre premiär kan det inte blivit.

Mortuta