Dag 13

Snörikt landskap som hämtar igen sig efter en natt med stormvindar. Fortfarande med snön som yr och rejäla vindbyar, blandat med stunder av sol och gnistrande vinter.

Det är nåt magiskt och märkligt med fjällvärlden...och fjällväder. Man vet aldrig hur det blir eller hur länge det är som det är.

Färden mot kusten blev ett Bambi på hal is-äventyr..eller mer som bil på skridskobana i minst tio mil.
Så otäckt att färdas på spegelblank väg, snö som genom storm slipats till obehagligt blank yta. Inga sand- eller saltbilar som räddare i nöden, bara eget förstånd som vägledare.
Hu!!

Efter 12-13 mil var väglaget vår vän och kompis igen, sen följde bara några små isblanka återfall då och då, 35 mil senare hemma igen.

*******


Väder och väglag skapar ambivalenta känslor, åtminstone vad gäller vinterdito. Det är nästan inga väglag som inte skapar puls och obehag.

Snö=svårkört.
Isigt=obehagligt. Vinterstormar=besvärligt.

När är det då perfekt?
Jamen,då det är -5, soligt och packad snö på jämn väg utan nämnvärd trafik. Ingen snörök och absolut inga spår eller bucklor i vägbanan.

3 dagar totalt mellan december-mars.
...och då kan man ge sig den på att det är då man är sjuk eller har mycket att göra hemma.

Det innebär alltså ett antal månader med ständig djupandning och lite mental pepp....eller rättare sagt kanske onödigt många förmaningar till den mer frekventa bilföraren i familjen och ett och annat utrop.

Nån som irriteras? Nämen, det kan jag väl ändå inte tro......


Mortuta