Breaking News!

Vår familj har blivit större under min skrivtorkeperiod.

Erik och FinaJolina har blivit föräldrar under senvåren, närmare bestämt i slutet av maj då hon gjorde entré. En alldeles underbar tös som givetvis vann våra hjärtan direkt.

Hjärtat nästan svämmar över av kärlek till denna lilla varelse som vi faktiskt får ynnesten att träffa ofta eftersom det inte är mer än en liten kvart i transporttid mellan oss. Vi fattar knappt att detta är en liten person som vi kommer att få följa på nära håll.

Då vi i juni reste ner till vår andra älsklingsunge var bebisen en rätt okontaktbar person som mest sov, åt och dessemellan blundade och var allmänt nyfödd. Inget större sällskap alltså.

Nu, fem veckor senare, är hon en liten personlighet som vaket tittar på oss, sprattlar med armar och ben och jollrar då andan faller på. Kan knappt fatta hur mycket som hinner hända på så kort tid, här gäller det att hänga med för att inte missa nåt...

  Precis som då de egna barnen föddes och även vid lille Rians ankomst till familjen blir tankarna stora och överväldigande då man betraktar en nyfödd liten unge.

Tänk att allting är på rätt plats då de föds?

Hur i friden vet naturen att öronen ska vara sådär korviga och helt perfekta?

Fem fina fingrar på varje hand och hur små och gulliga kan naglar vara?

Därefter övergår förstås tankarna till mer existensiella skutt: en ny generation och fler grenar i vårt släktträd, makens och mina gener finns i henne och förs vidare, vi ser sonens utseende som en spegling i flickebarnet (ja, förmodligen ser moderns familj detsamma..) och mycket, mycket annat. 

Stort.

Som många av er som läser vet är fotografering ett av mina intressen och givetvis ska denna donna förevigas och såklart har det startat. Om alla Rianbilder som redan tagits ska vara nån sorts måttstock så har hon de närmaste åren att  vänta åtskilliga tusen bilder. Vilken tur att små barn oftast är helt omedvetna av vad man håller på med då kameran är framme.

¤¤¤

Konsekvenser av att få barnbarn, finns det?

Ha! Tillvaron är fylld av sådant och packsäcken fylls bara på...

Gå på stan-feelingen har ändrat karaktär de senaste åren för mig. Först och främst måste sägas att shoppare har aldrig varit mitt andranamn och svart bälte i rea kommer jag aldrig att få. Kan vara bra att veta...

Numera är det nån sort magnetism installerad mellan mig och fina barnsaker. Kan vara kläder eller leksaker...spelar egentligen ingen roll. Måste kollas på och sen sker rådslag med sig själv om huruvida barnet ifråga verkligen behöver det eller rättare sagt om föräldrarna tycker att det behövs.  Inte nödvändigtvis stora summor utan det är mer av att behovet av egna saker har minskat till det minimala efter att dessa barn gjort entré.

Inser att det blir dubbel effekt av detta från och med nu.

Mer konsekvenser? Av kärlek till de nya.

Sova på soffan så att lillfamiljen på besök får sova i bra sängar med bebisen?

Titta på teve utan ljud och knappt höra vad som sägs för att bebis och bebismamma sover på andra sidan väggen.

Låna ut stora bilen så att barnvagnen och alla annan utrustning ryms och själv knö ihop sig i en liten pyttebil.

Scanna av FB:s alla fyndsidor med jämna mellanrum i jakt på bra att ha saker i hemmet då bebisfamiljen är på besök. Och sen dra hem en massa som egentligen inte behövs förrän om trefyra år och inte heller ryms nånstans inomhus.

Känns det igen?

Kunde väl tro det.

Förut kunde jag småle åt vänner och bekanta med detta beteende men nu är vi också där, var så säkra.

Men visst kan vi väl alla vara överens om att det görs av ren och skär kärlek till dessa små under som fyller våra hjärtan.

¤¤¤

Än en gång, välkommen till vår familj lilla tös.

Vi ska göra allt vi kan för att du ska känna trygghet och värme tillsammans med oss.

Mortuta