Scenen är följande:

Trött efter en dag med intensivt springande hit och dit, problemlösning och hantering av stort och smått. På väg hem skiner solen sådär höst-trevligt (ja, alltså med hög luft och ingen vind) och tanken om skogspromenad föds.

Hem och byta från de finblanka jobb-skorna till de något mer leriga gympaskorna, fram med kameran och here we go.

Det är helt ljuvligt att befinna sig i naturen, tankar och sinnen  rensas upp på något vis. De tankesnurror som tidigare varit svårlösta får under en tur i skog och mark chansen att lösas upp och presenteras på ett sätt som lockar till lösning.

Går och går...kollar på svamp och annat mer svår definierbart..mer eller mindre vissna men vackra växter. Promenadtempot blir rätt ofta upphackat, om kameran är med, eftersom det vackra av någon anledning rätt ofta är i markhöjd och kräver ett visst krälande. Det är nog tur att ingen står bakom ett träd och tittar på människan med kameran som kryper efter marken..eller kanske det är det? Nåväl, ingen har än så länge gett sig till känna och funderat på vad man sysslat med.

Helt plötsligt händer det något väldigt speciellt denna specifika dag.

Blicken och fötterna stannar vid en "mark-skylt" som säger Hej Kompis. En alldeles fantastiskt fin sådan som fick mig att stanna upp och i princip rakt ut i skogen säga Hej På Dig Själv. Värmen i hjärtat steg och rent av önskan av att vara 5 år igen ökade för varje steg. Jag har hamnat rakt in i en av förskolornas skogsstig med så mycket härlig rekvisita.

Åh, tänk om man fått vara ett förskolebarn och få vara en del av allt detta häftiga. 

På vägen hem ljöd alla möjliga härliga barnsånger och minns mina egna kids i den åldern då vi knatade runt på dessa så kända stigar. Ser verkligen fram emot att lära familjens nästa generation, dvs Rian och Hilma på roliga lekar längs våra skogsstigar. 

Ett, två, tre, fyr...fem och sex och sju. Ut i skogen tåga alla nu. Far går först och tummeliten sist, Tyst det är, ej rörs en enda kvist.

Små små fågelungar sover i sitt bo. Lilla fågelmamman får då lite ro.

Jag leker träd, jag leker träd, jag leker ihåligt träd

Herregud, hur i friden ska våra småkids hinna lära sig alla sånger som mormor/farmor vill.

Måste börja lägga upp en barnviseinlärningsplan snart...

Vandrade hemåt igen och konstaterade att rönnen är vackrare än nånsin och att smultronskörden nu gått in i tredje andningen. Mums, mums.

¤¤¤

För övrigt då?

Har plöjt igenom David Lagercrantz senaste bok, Mannen som sökte sin skugga. Den andra av honom skriven, men den femte i milleniumserien. Rätt spännande läsning och den föll i betydligt bättre jord än den förra (Det som inte dödar oss) som mest var en märklig läsning.I denna, den senaste boken pratas det mycket om tvillingar och då i synnerhet då spegeltvillingar, alltså enäggstvillingar som är en spegelbild av varandra, både vad gäller utseende men också en del inre organ. Klart fascinerande och vetgirigheten i mig lockade till att läsa mer. Klart intressant!

Som parallell-bok, eftersom det sällan eller aldrig är bara endast en bok igång har jag Storytel-lyssnat på Omgiven av idioter, en bok av beteendevetarenThomas Eriksson. Där beskriver han på ett tämligen lättsamt sätt om olikheter i kommunikation och hur olika 

beteendetyper agerar med/mot varandra. Lärorikt och intressant.

Ska greppa Erikssons nästa bok Omgiven av Psykopater...det ni, det blir grejer det.

Rapporterar mer efteråt...

Mortuta