Vi möttes första gången som förstaklassare, tillsammans med en hel hög med andra småglin och följdes sen åt genom skolan. Idrottade parallellt, sådär på tjej- och killvis. Hängde på samma tonårsfester och annat som våra gemensamma vänner gjorde. 

Redan från trehjulingsåldern var du min mans bästa vän, ni växte upp på samma gata och gjorde nästan allt tillsammans. Du, han och de andra två i er kvartett av buskillar...det som sedemera blev det tonårsgäng som vi tjejer spanade på , mer eller mindre framgångsrikt. Era minnen tillsammans har fyllt många, många samtal.

Åren går och vi träffs nu och då, ibland längre perioder utan kontakt och ibland mer frekventa möten. Killgänget återförenas med glädje på bröllop och andra stora livshändelser. Sångerskan i sällskapet får äran att sjunga vid den vackra vigseln ute vid havsbandet och barndomsbanden knyts lite hårdare mellan grabbarna. Fler högtidsdagar firas. Ännu fler minnen tillsammans...

Sen, en dag för några år sen kommer informationen fram till oss om att den där jävla sjukdomen byggt bo. Inte ens en sån vältränad kropp kunde stå emot. 

Kampen följdes på avstånd, hoppades och trodde att det gått vägen. 

Så kom då beskedet igår, att det inte gått att hejda. Skitjävlasjukdomen tog över och vann matchen. Du som spelat så himla många fotbollsmatcher i livet, så framgångsrikt och lyckosamt lyckades inte den här sista matchen. Fast nog gick du för vinst rätt långt in i andra halvlek, eller?

Så nu är kvartetten för evigt splittrad, mer bokstavligt än tidigare. Även om det inte varit en aktiv grupp på många år...snacket om att ses men inte ta sig tid och att man verkligen borde göra nån form av återförening blir kanske av men nu i en decimerad skara.

Staffan, 

du ska av mig bli ihågkommen som...

- den allra snyggaste och snällaste killen i klassen 

- en ruskigt bra fotbollsspelare

- smart som få

- en lojal och god vän, både på distans och i närheten

- en man fylld med bus i blicken

...och så allt det andra förstås som bara du och de andra vet.... 

Vila i frid

Mortuta

Nu är det verkligen passa på-tid. Tiden då man ska se till att göra saker för att det i annat fall kommer att dröja länge innan man får chansen igen.

Stort som smått. Fåsenu, vad måste vi då passa på att göra närmaste tiden?

- Gå i högt, mjukt gräs. Hushållets gräsmatta klipptes förmodligen för sista gången denna säsong så på lördagsmorgonen fick det bli intensivgåning över tomten, nöta på och känna gräset runt tofflorna och bli lite daggvåt om både strumpor och skor. 

- Packa ryggsäcken med fredagsgott och traska iväg på solig utflykt till havsbandet. Njuta av stillhet och tystnad tillsammans. Kunna sitta länge utan att vare sig behöva sittunderlag, brasa eller fingervantar...

- Kisa i motljus och doppa tårna i havet. Det är verkligen i grevens tid om man vill passa på att bada, men har man tänkt septemberdoppa hela kroppen är det en rejäl långpromenad man får ge sig ut på. Lågvatten deluxe, so to say....

Vad mer på listan? 

- Passa att äta frukost/lunch/middag/fika utomhus. Kan definitivt vara i sista sekund om man inte är utrustad med nåt form av uterum med visst vindskydd. Om så är fallet kan nog dessa passapå-stunder hålla på en bit in i oktober.

- Köpa glass och njuta av den. Jovisst kan man slafsa i sig en strut lite nu och då över året men håll med om att det inte blir riktigt samma grej då höstregnet står som spön i backen. Och blotta tanken på att cykla långsamt med en Magnum i högsta hugg samtidigt som man parerar, motvind och snökanter...njae, ingen höjdare.

-Än är det möjligt att klä sig enkelt ( nån vecka eller två, åtminstone för oss norröver boende), dvs utan strumpor, med sandaler, barbent med kjol eller klänning, kanske rent av shorts nån dag till. Lilla tunna koftan som definitivt mer snygg är praktisk. Kort och gott, flärd-klädsel vars dagar nu är räknade.

Man kanske inte får vara så lättfrusen på morgonkvisten utan mer klä sig beräknande att värmen fortfarande ska peaka mitt på dagen.

Slutligen ska vi väl då också passa på att...

- äta upp den där glömda, men hyfsat fräscha salladen från trädgårdslandet och givetvis allt det andra ätbara som väntar på att tas om hand.

- gå ett sista parti krocket eller kubb innan mörkret lägger sig.

- sitta på förstukvisten och filosofera över minst ett glas rosé.

- Strunta i skönhets/måstejobba-sömnen och se, åtminstone ett avsnitt av Morden i Midsummer.

Efter det ska vi väl kunna ta emot hösten på ett artigt och belevat sätt. Beredda!

Enkelt va?

¤¤¤¤¤

   Filmtips för den som bär på ett filmhistoriskt intresse och som hört talas om/gillat Ingrid Bergman nån gång i sitt liv.

Jag är Ingrid är en ytterst välgjord dokumentär om denna svenska storstjärna, baserat till största del på hennes egna kortfilmer och dagboksanteckningar. Mycket intressant och sevärd.

¤¤¤¤

Ny vecka och nya möjligheter....eller kanske rättare sagt uppdatering av en gammal förkylning och återanvänd hosta. Tjohej....

  Mortuta

Att kliva in i nån annans hem och få möjlighet att inte bara umgås med trevliga människor utan också gå runt och betrakta ett hem är en ynnest. Kan säkert i mångas ögon betraktas som lite knas men det är ett faktum....första gången i en spännande och ny miljö blir också nån sorts vy- och vinkelkoll i kombination med span på bra ljus. (Nördigt? jajamen!!)

Om kameran är med kommer då också frågan om det är okej att fota...och de allra flesta samtycker. Brukar bli en tur runt strax före fikastunden vid köksbordet, sen kan alla slappna av.....

Stundtals känns det som man kikar genom ett titthål och får ta del av detaljer som kanske inte ens innehavaren tänker på.

Genomförde några sneak peak-svängar under helgen som passerat. Dök in i ett alldeles ljuvligt skafferi med fönster. Vem vill inte ha ett sånt?

Sekelskifteslägenheter kan helt klart bjuda på en del roliga detaljer.

Bjuder på några fler favoriter...

Stora djupa fönster med massor av ljusinsläpp och inga gardiner. Gillar det skarpt. Om det sen beror på att de som bor där inte bestämt sig för färg och form vad gäller textilier eller om det ska bli så....det vet ingen än.

Trägolv är också vackert att betrakta. Ibland är det avskavda och nernötta det som tilltalar men inte mycket slår ett riktigt vackert lackat/oljat bredtiljegolv.

Detaljer och småsaker kan orsaka att fotografen kryper efter golvet och suckar av lycka efter att ha fångat rätt vinkel, till exempel denna vackra dörrstopp. 

¤¤¤¤¤

Som grädde på moset kom hushållets två katter också i kamerans blickfång. Kärlek vid första ögonkastet är väldigt veckans största understatement.

Åh, vilka vackra skogskattsherrar. Svåra att se sig mätt på....

Vilken evig tur att de båda verkligen gillade att vara fotomodeller. 

Den allra bästa bilden blev så bra, både i svartvitt och färg....så ni får se båda.

Tack Per, Mia och Anna för att jag fick fota i era hem.

Mortuta

...som nog ska börja fundera på en kompis till FruKatt...eller ?

Promenerar lite på måfå i stora staden.

Solen värmer i ryggen och parkens grönska säger att sommaren inte riktigt är till ända. Mår gott.  Nöjd med tillvaron.

Ju längre in mot centrala stan stegen leder ändras idyllen.

Ser utslagna människor i portgångar, som med mer eller mindre dimmig blick betraktar oss som har haft mer tur i livet. Möter tiggarens ögon där hon har sitter på en filt utanför den dygnetruntöppna mataffären, hör den välanvända repliken hej, hej ringa i huvudet ett bra tag.

Känslan i kroppen är så märklig...

Stanna och hjälpa? på vilket sätt? gå vidare ?

Efter ytterligare några kvarters flanerande dyker ett monument upp. Första anblicken sa att det var en jättestor cementboll men ett närmare betraktande gav så mycket mer. Givetvis dök tankarna upp om vem denne man var och vad han gjorde. Konstaterar då att detta är en hjälte-sten av stora mått.

Detta vackra granitklot är alltså placerat i ett hörn av Raoul Wallenbergs torg och skapat av konstnärerna Wolodarski och Herdevall. Så vackert. Så många tankar som far runt om artiklar, dokumentärer och vittnesberättande om vad han gjorde för människor som flydde från krig och katastrof. En hjälte under andra världskriget...

Vem är vår tids Raoul? Vem/vilka kan göra avgörande aktioner för alla de miljoner som flyr från krig nu? För visst finns det hjältar även i vår tid? 

¤¤¤¤¤

Promenaden fortsatte och blicken vandrade från den ena vackra byggnaden till den andra. Dagens vinnare av Vackert, stilrent och mjuk form-hus blev detta.

Stockholms stadsbibliotek. Varm färg och runda former, rejält pampigt men ändå inte stormegasvulstigt så det stör. Jamen, Gunnar Asplund...det där fick du till riktigt bra...

Dessutom är det riktigt häftig miljö därinne också, jag lovar!

Blev lite sugen på en svängom i parken intill, på väg upp till Observatorielunden. Lite nakenbugg har väl aldrig skadat, eller hur? 

¤¤¤¤¤

Avslutade fotovandringen med att fastna vid Strindbergcitaten längst upp på Drottninggatan. Ett och annat klokt har väl den karl sagt också, trots att min personliga åsikt om honom är att det var en riktigt knepig, tjurig och underlig figur. 

En vandring med många tankar och några insikter 

Mortuta

Jaha, så var det slut på...

Augusti

Solbrännesolskenet

Ledighetsfeelingen

..dessutom snart också VM i fri idrott

Förvånad?

Näh, inte direkt men ändå inte riktigt med på banan att tiden går så himla fort jämt.  På något vis snurrar klockan snabbare, dagarna fladdrar iväg som flygfärdiga småfåglar och vi står där som fån och bara gapar...hur gick det här till?

Vanligtvis så är detta med att sakna det som hänt inte nåt som tynger axlarna direkt. Nej, snarare tvärtom. Ingångsinställningen (ni ser, här har tittats på höjdhopp och stavhopp en hel del den senaste veckan) är mer av att blicka framåt mot vad som nästa dag, vecka och månad har att erbjuda. Trots det, nån gång kan det slinka in ett uns av "himlar va fort det går"-känsla.

Veden bärs in för att vi ska kunna värma både kakelugn och bastu denna höst och vinter, trädgårdslandet börjar skördas och det är med stor stolthet palsternackor, tomater, paprika och zuchinis plockas in. Herregud, det är en människa med icke-gröna fingrar som ni talar med och de allra flesta år brukar det bli rätt mediokra resultat, entusiastisk i början men sällan orkar hela vägen ut...men surprise....i år har det skett. Hissa flaggor och tuta i trumpeter.

Detta tillsammans med en stor mängd av jordbubbar, blåbär, hallon och hjorton i frysen gör det att känslan av rikedom är stor. Det är väl lika bra att erkänna att jag inte travat i timtal i skogen..nej, överlät den sysslan till andra, mer tålmodiga personligheter.

Eftersom bull- och kakbak aldrig varit min grej så är nöjet desto större med att få ihop annat ätbart i lagret... laddandet i ladorna fortsätter. Lammkött, älgkött och så svamp får man hoppas....

Med andra ord något trevligt att se fram emot.

¤¤¤¤¤

En skön eftermiddag och kväll på havet för nån vecka sedan har verkligen gett god och behövlig energi. Trevliga samtal och många skratt tillsammans med kära vänner. En positiv påhavetupplevelse att skriva in i livsboken...sade den havs-skraja-personen, som jag tidigare skrivit om.

Tackar, tackar!

¤¤¤

Nån gång då och då är det läge att gräva i högen av favoritböcker och greppa nån sådär lite i farten, läsa en gång till och ta sig en funderare på om den fortfarande är så bra som den var, den där gången vid första mötet. Somliga håller ännu en läsning även om många år gått och somliga titlar faller som vinteräpplen tungt.

Lite sorgligt känns det då en bok som man verkligen älskat att läsa då den kom men som passerat bäst före-datum vid andraläsningen. 

Tog tag i en riktigt sorglig bokupplevelse i veckan.

  Ulla-Carin Lindqvists bok Ro utan åror...om hennes sista år i livet, drabbad av den fruktansvärda sjukdomen ALS. 

Första gången boken låg i min hand för ett antal år sen droppade tårarna på sidorna samtidigt som leenden låg på lut då hennes beskrivningar av vardagen var så klockrena. 

Andra gången, alltså den senaste veckan...valde jag att lyssna på ljudboken istället, med den underbara uppläsaren Lena Endre. Herregud, helt fantastiskt att lyssna på...lika många tårar och lika många fniss och leenden. 

Läser samtidigt i nån av dagstidningarna att en ny insamlings- upplysningskampanj för ALS-forskningen har startat. Ingen har väl glömt Ice Bucket Challenge då otaliga ishinkar hälldes över otaliga människor som då också skänkte pengar till forskning. Nu är det på gång igen...

Blir gråtmilt tacksam över livet och tar än en gång inget för givet....

Har du som läser detta nån såndär bokupplevelse? En bok som klarade andravarvsläsningen eller kanske nån som föll för åldersstrecket? Berätta.

¤¤¤¤

Nu blir resten av dagen fylld av en mix av gym, fri idrott, matlagning och så lite ren och skär helgslöhet....

  Mortuta

" Rosa lack och kromad list i -59 årsmodell

jag öser på för full i stan som en 50talsrebell"

Helt klart var dessa strofer som dök upp i min rätt konstant sjungande hjärna då det var dags för stor-rackarns-amerikanare-utställning i en av parkerna här hemma på byn. Ett av många, många evenemang  i ortens mångåriga Hörneforsdag. 

Blank lack, välputsat så in i bängen och grymt många stolta ägare som hovrade runt oss vanliga som gick runt och betraktade fordonen. Trots att den här typen av bilar, eller egentligen bilar över huvudtaget (är av den åsikten att bilar är nåt som ska hjälpa mig att transportera mig och mitt pickopack från a till b) inte alls är något som intresserar mig var det fascinerande att gå runt och beundra och betrakta. Stundtals lite som en skata som dras till det som glimmar...men också på jakt efter coola detaljer.

Eftersom jag inte kan några bilmärken och ska då inte heller svamla ihop nåt bilsnack är det bäst att helt enkelt bara bjuda på en del bilder. Ni som kan nåt kan ju kommentera och lära en novis...om det ni ens är möjligt.

¤¤¤¤¤

I övrigt bjöd denna komhemtillbyn-dag på sedvanlig trängsel på trafikfria gator, försäljning av allehanda sorter, ankrace och dragspelklubb och en massa annat. 

Varmt och soligt som det ska vara, inte ett moln på himlen...däremot en örn som under större delen av dagen gled runt och bevakade oss på behörigt avstånd. Vackert.

Glada människor träffades i hamburgerköer och andra matställen, känslan av att många återvänder hem för en dag är stark...alla "nämen hej, det var längesen" vittnar helt klart om det. Idrottsföreningens avdelning fungerade stundtals som sambandscentral för "vet du var den där du vet kan vara? Har han/hon passerat förbi?" och många andra match making-tillfällen dök upp.

  Bland alla lotterier och munkar med fyllning fanns det också möjlighet att bollkasta ner en hoper korvburkar för en tia. Lyckades undertecknad med detta? Nix, måste ha varit en akut sidvind som ställde till det och endast en lite ynka tröstkola blev priset.

  Lyckan och fascinationen var total hos dessa småtjejer som ägnade mycket tid åt att studera, diskutera och sen välja ut de allra vackraste stenarna. Mera oklart är vad de skulle ha dem till, kanske bara ha i fickan för att känna på då och då. En bra idé!

        Ridning är alltid en populär akitivitet en sån här dag, stundtals mer poppis hos de fotograferande föräldrarna än de något skräck/förtjusningsblandade kidsen som satt upp på de fina kusarna.

Tålmodiga hästar och ledsagarna förde ungarna runt, runt och alla såg ut att vara nöjda då varvet var avklarat...av olika skäl. 

Som vanligt hoppas vi alla som bara traskar runt och snackar bort den här dagen att arrangörerna vill fortsätta med detta evenemang. Jag lovar att jag även nästa år ska vandra Bruksgatan upp och ner, kika in i vartenda stånd och surra med alla jag känner även nästa år. Ska definitivt även då köpa lotter av idrottsföreningen, beställa lamm av lokala bönder, peta i all skoj på loppisborden och helt säkert lyssna på underhållning som bjuds på scenen. Absolut!

¤¤¤¤¤

Övrigt då?

Vinbärsbuskar

Gym

VM i fri idrott

Tvätt

Söndagen är räddad, som man brukar säga...

Mortuta

5.

- God morgon, vi ser på en skylt här utanför att det finns taxibilar här?

- Här..nädå, det är en gammal skylt. Vi har inga taxibilar här i stan...behövs inte, ha,ha.

- Okej....men det finns ju lokala bussar som går till andra städer och passerar härförbi, eller hur?

- Javisst...eh..absolut....vi har visst en tidtabell här på väggen. 

Detta samtal ägde rum i en tokvarm liten tobaksbutik i Pizzo. Vi hade hittat dit efter en längre stund av gå-ning gränder upp och gränder ner. 

Två unga killar stod bakom disken, den ene med lite och ingen engelska i ordförrådspåsen och den andre med ett uns mer turistengelska. De skrattade gott, men ändå vänligt överseende åt oss som trodde att det gick att beställa en taxi...bara för att det fanns en skylt. Efter en snabb ordväxling på, i våra öron svårtolkad dialektitalienska visade de oss därefter busstabellen.

Enkelt, tänkte vi då...i vår snabba lösningars värld.

- Ursäkta, vet ni var busshållplatsen är?

- Ja, den finns här utanför min lilla butik. Vänta här så kommer den.

Vi väntade lydigt i solgasset...

-Utsäkta, vet ni var bussen brukar stanna?

- Buss? Här? Har då aldrig sett nån buss stanna här...tror jag.

Vi svettades lite men stannade kvar...

- Ursäkta, vet ni när bussen går? Gäller tidtabellen?

- Bussen kommer ibland och ibland inte...

Vi svettades nu mer ymningt och började misströsta...

- Hallå där, kommer det att passera nån form av buss på den här vägen...nån gång idag?

- Ja, den gick i alla fall i morse...

Desperationen ökar...över en timme har passerat. Grovjobbarna vid källarlokalen intill har både hunnit jobba, äta lunch och återgå medan vi fyra troget hänger vid skylten. En äldre kvinna betraktar oss lite vänligt överseende och vinkar till oss, som uppmuntran känns det. På omisskänligt svenskt sätt har vi dessutom formerat oss i en liten kö...så att vi verkligen är beredda...

En fnissig stämning sprids i vår lilla grupp, helt klart. Istället för att bli förbannade på något/någon låg skratten närmare till hands. Insåg rätt snabbt att vi var samtalsämnet för dagen i lilla tantens mataffär mitt över gatan, hos tobakskillarna runt hörnet och bland mopedtaxikillarna som passerat hundra gånger typ (och frågat om vi ville ha skjuts). För att inte tala om restaurangpersonalen som i brist på förmiddagsgäster hade span på vad vi pysslade med.

(som ni märker så är det inte så många turister i omlopp)

Bussen kom till sist, efter en och en halvtimme. Vi, de fyras gäng fick äntligen kliva på. En vindlig färd på smala vägar följde, med andan i halsen då möten i kurvor bemöttes med tutanden i mängder och höttande med nävar.

Men vi kom välbehållna fram till vårt mål för dagen.

Sol och bad och god mat följde...

Hur vi sen kom hem igen har kvartetten nästan förträngt, hemresan startade i en galet varm eftermiddagssol men tidtabellen var något mer verklighetsanknuten och stationen lite mer förtroendeingivande. Vi kom tillbaka till vår lilla stad.

Så, vilken slutsats kan man dra av detta?

Släpp alla tankar på exakthet vare sig det gäller plats eller tid om du vill åka buss mellan småorter i syditalien. 

Bjud på att du nån gång då och då blir betraktad som mindre vetande turist.

Släpp svenskstressen, känn lugnet och skratta åt situationen.

Passa på att njuta av varje stund i värmen...den nordiska svalkan kommer förr eller senare, det vet vi.

   Mortuta   

4.

Det var ett tags sen de var med va? 

Stol-bilderna alltså...

Nu är ju dessa inte några speciellt övergivna och kantstötta stolar...men gemensamt för dem är de stod i nån form av utställningshem, alltså rum som ställts iordning för att man ska beskåda, inte använda. Lite synd på så fina möbler. Alltså....lite ensamma stolar s.k sad chairs är det nog ändå.

Gillar att betrakta möbler genom kameralinsen, se på vinklar, mönster och former. Nya och gamla, fina eller fula spelar egentligen ingen roll. Det viktigaste för mig är att stanna till och vrida och vända på tittandet.

Hm, märker att det är helt uppenbart dags för en kamerasväng med stolfokus igen. Nåt tips, nån?

   Ooops, det dök upp en till....

¤¤¤¤

Skolstartstid. Igenkänningsfaktorn är hög för de som nån gång i livet varit i skolans värld, dvs alla. I vår kommun är det under morgondagen som både de, i våra ögon yttepyttesmå 6-åringarna och de mer skolstarspiffade 16-åringarna kliver in genom dörrarna igen. Båda lägren mer eller mindre med pirrande känslor.

Önskar verkligen att alla som jobbar i denna viktiga verksamhet lyckas med uppdraget att ge alla möjligheter till att lära sig och utvecklas. Med bibehållen livsglädje, både den egna och andras. 

Jotack, det är svårt, men kul.

Nu skulle man kunna skriva ett stort antal tusental ord om krockarna mellan regelverk och krav från skolverk och regeringsbeslut till vilja, behov och inspirationsideér. Synpunkter på resursfördelningar och annat som ingen på golvet styr över, om inte helt genomtänkta politiska väljarpoäng men...

Väljer istället att se på entusiastiska och skickliga pedagoger som med värme och omtanke gör allt för att det ur barnens perspektiv ska bli så bra som möjligt.  

Ni som har små eller stora skolbarn...hjälp era barns skolupplevelse med att peppa med beröm, frihet och krav....och massor av tilltro och kärlek. Brukar ofta funka rätt bra.

Mortuta