Inlägg publicerade under kategorin Allmänt

Av Lena - 8 juni 2015 21:46

 

 

Om jag kunde välja så skulle jag, precis som en lagom lat katt i min närhet slänga mig golvet och rulla runt lite lojt efter varje middag. Sträcka ut på gräsmattan och kisa mot solen, gäspa stort och sen sova en stund mot husväggen i skydd för väder och vind. Om jag kunde välja...

 

 

 

Javisst kan jag välja att göra så men nånting håller mig tillbaka.

Kan vara den kalla och torvliknande gräsmattan eller det faktum att FruKatt förmodligen skulle parkera tämligen nära och sen intensivt stirra med en blick vars budskap inte skulle gå att missta sig på.  

"Idiot, kliv upp, man får ju skämmas för dig, du är en tvåbenting, skärp dig"

 

Så, det blev inget av. Räckte med att kattskrället låg ivägen på köksgolvet och hindrade framfarten, vi andra fick ta tag i kvällssysslorna istället.

 

¤¤¤¤


Men alltså, om man tänker efter...

Finns det annat som skulle kunna rymmas i påstående om jag kunde välja, tro? Eller är det så att man egentligen inte behöver fundera så mycket över om huruvida man måste välja det ena eller det andra?

t.ex

Välja bort myssemestern till förmån för några dagar på vift i okända miljöer. 

Välja långpromenerandet istället för chokladbiten.

Välja en tegelstensroman och rata chic lit-boken.

Välja bort samhällsdebattprogrammet för en hollywoodfru.

 

Knepiga lägen, eller....?


Känslan blir mer och mer att man inte behöver välja, det är okej att göra motsägelsefulla val utan att behöva flagga med förklaringar och ursäkter.

Kan ha med stigande ålder eller så är det visdomen eller kanske rent av ett mer avslappnat förhållande till sig själv. Skönt är det i alla fall.

 

Ska nog ha detta som en tanketråd och ambition under sommaren. Givetvis så låter jag er få veta vad som valdes in eller bort.

 

 

¤¤¤¤

 

Annars då?

Jotack, det rullar på....eller rusar iväg i speedfart utan att man har access till att dra i bromsen .  Jobbet är precis i sin slutspurt inför sommarsemestrar och lov, igenkänningsfaktorn är hög vad gäller sjukt mycket att göra-momenten och man borde kunna mentalt ställa in sig på det och då kunna hushålla med energi bättre. Men icke det, det är varje år som om man aldrig varit med om det här. Lika häpen över fenomenet varje år och precis lika överraskande trött som tusan.

Tur att de musikaliska stunderna kommer med jämna mellanrum. Tycker synd om de i min närhet som inte har en sån källa att tanka ur.

 

De får verkligen tänka på att välja bort nåt jobbigt och välja till nåt som ger glädje.

 

¤¤¤¤

 

Avslutar med ett HEJA till de svenska damerna som spelar sin första gruppspelsmatch ikväll mot Nigeria. I skrivande stund står det 2-0 till Sverige, må det hålla hela vägen fram.

 

Slutsvamlat för ikväll, vi hörs...

 

Mortuta


ANNONS
Av Lena - 6 juni 2015 16:13

 


Önskar verkligen att denna dag skulle bjuda på varm sol och ljumma vindar. Så att  vi alla skulle kunna gå man ur huse och vimpelvifta och tjoa nationaldagen till ära. Jo, pyttsan. Spöregn och snålblåst....precis som väntat. Kan låta pessimistiskt och surtants-aktigt men tyvärr också realistiskt. Men, men...det finns ju som bekant inte nåt riktigt dåligt väder, bara extremt dåliga kläder. Så var fallet igår.

 

 

 

Fredagsfriheten kändes rätt rejält i kroppen på eftermiddagen och då jobbet var avklarat, promenaden i sedvanligt spöregn gjord och solen sen tittade fram. Ja, då var hjärtat och sinnet i princip redan på väg på fototur till havet. Det gällde bara att få med kroppen och utrustningen på banan. Gick snabbt och enkelt. Och det är där det går lite snett faktiskt. Snabbt i betydelsen rycka tag i kameran och gå ut igen, enkelt i betydelsen av att (eftersom det var riktigt tokvarmt mot husväggen) ta på smågympaskorna och sen vara på språng till skogs. 

Fortfarande är det fullt möjligt att lyckas bra med målbilden, dvs att gå i vacker skogsmiljö och fota små vackra vår-detaljer i närbild. 

 

 

 

Iväg med lyckliga skutt. Ut på välbekanta stigar. Vackra motiv i motljus blandat med dofter och ljud. Lugna puckar alltså. 

Sen kommer idén i huvudet "kanske det är finare på området mellan stigarna och havet?". Förnuftet glömmer helt bort att vi har just lämnat den regnigaste maj månad på 30-40 år och ivrigt stegar jag iväg för att skapa nya stigar...so to say.


Inom loppet av 3 minuter hade jag gått ner mig i första surmyrområdet. Klafs, klafs. Smågympaskorna byter mer och mer skepnad till wettexduks-känsla och det var en evig tur att det fanns en hel del vackert att titta på. Eller tur och tur....hade det funnits mindre att se på kanske klafsandet i vatten upp till fotknölarna blivit betydligt kortare i tid. Men icke det. 

 

 

 

Naturen bjöd upp till en vacker stund och det var bara att gå vidare, parera pölar och diken på bästa sätt och se mer möjligheter än hinder. Med blöta skor som förmodligen aldrig återgår till normalläge igen....  

 

 

             

 

¤¤¤¤¤¤

 

Avslutar med stolen på stranden. Den står där och borde helt klart finnas någon annan stans, känner rent av igen modellen...men nu kanske den fyller sitt syfte på ett annat vis. Vem vet när tröttheten slår till och en stol är det man längtar efter mest? Kanske på en strand i Norrland?

 

Svartvit bild gav mer dramatik och en historia runt den övergivna skolstolen....

 

       Funkar i färg också....

 

¤¤¤¤¤

 

Fira nu vårt gemensamt hörn i världen, på ditt allra bästa sätt.

Stort och högljutt eller soft och subtilt. De stolta goda krafterna ska råda alla dagar men i synnerhet denna nationaldag.

Ett par rader av Du gamla du fria kanske ska sjungas under kvällen, middagsgästerna brukar vara sugna på musikaliska äventyr. Var beredda!

 

 

Sänder slutligen ett riktigt stort och varmt och välsjunget GRATTIS till min soprankompis J som gifte sig igår. Hurra för er båda!

 

 

Mortuta          

 

ANNONS
Av Lena - 4 juni 2015 22:10

 

 

Efter att ha fyllt livet och tillvaron med allt annat än skrivande och "tangenttänkande" är det dags igen. Hej på er, ni som ännu en gång hittat in till mig. Den så kallade våren passerar förbi utan att man känner nån större längtan efter handbromsen. Plaskblött och kallt som en sämre höstdag, så in i bängen trist har det varit...för oss alla, oavsett var man bor i landet, verkar det som.

Det enda positiva är väl att det inte varit brist på samtalsämnen över fikabord och charkdiskar, vid busskurer och bardiskar. Vädrets eländesväxlingar måste ha fyllt samtalstid som borde kunna fylla många telebolags abbonemang, bara sådär.

Plus och minus alltså....

 

Maj är, som vanligt bör man väl tillägga en månad av musikaliska möten. Stora barbershopkören glittrade järnet i Karlstad, sjöng skjortan av både en entusiastisk publik men också de internationella domarna. Fjärdeplats i en stenhård konkurrens, tackar...tackar.

Vackra klanger staplades på hög och levererades för en njutande publik i söndags. Sångkraft stod i nya tjusiga kläder och fick det franska uttalet att låta riktigt naturligt och inte alls så "sluddrigt" som det känns ibland då man övar. Kan bara konstatera att det är ett klurigt språk...även med några års studier. All beundran till de i kören som lärt sig från scratch

 

Nu laddar vi för turné till Belgien och Frankrike. Hm...mycket franska blir det....

 

¤¤¤¤¤

 

 

 

En ny kamera har flyttat in i hushållet, en annan får ett nytt hem och favoriten, den röda fina fantastiska favoriten är nu tillslut skrotad...

Nykomligen känns bra redan efter de första bilderna. Anar att det blir en del naturvandringar igen...lördag, kom fort.

 

   

 


Fortsätter om nån dag med mer sorterade tankar om sånt som berör eller rör om i huvudet. Släng in nån kommentar om vad du funderar på just nu....

 

Mortuta  

Av Lena - 14 maj 2015 15:48

     Somliga stunder är det svårt att få den där totala koncentrationen på det man läser.  Tillfällen då bokstäverna verkligen lever sitt eget liv och man ibland rent av läser ut helt andra saker än det författaren tänkt sig.Det är som om hjärnan redan i förväg bestämt sig för något annat än vad det i verkligheten är. 

Den senaste boken som varit på tapeten har varit Mikaela Bleys debutroman Lycke, en jättesorglig historia om ett olyckligt forsvunnet barn och en hoper föräldrar med egon så stora att de knappt ryms i en ICAMaxi-påse.... 

Bra läsning utan större hinder vare sig vad gäller språk eller story line...men lika fullt så har jag varit tvungen att ta om en del partier...har ibland hittat på en del mer som då skapar förvirring i läsarhjärnan då det inte dyker upp nån lösning längre fram. Hittepåivern har varit lite för stor och jag har fyllt på med egna parallellhistorier...mer som utfyllnad alltså. 

Är det så att fantasiflödet är i behov av egna forum? Hm, vem vet.

 

  Måste kanske bli mer koncentrerad då det ska läsas, åtminstone nåt viktigt Så som det var förut....förr i tiden, typ? Hu, så ålderstiget det där lät.....

 

¤¤¤¤¤

 

Det är långhelg, kristihim-helgen alltså. Tack gode gud/kyrkan för det! Bör väl tillägga att det är sällan eller rent av aldrig som såna tack framförs eftersom åsikten är att det är människor som hittar på det mesta som finns...inte nån gud. Men här är väl åtminstone kyrkan rätt hårt inblandad...och så nykterhetsrörelsen förstås eftersom det är folknykterhetens dag.

En ledig röd torsdag , en klämfredag som kanske arbetats in på nå vis och så vips...där har vi en fyrdagarsledighet...bara så där! 

Sovmorgon och hemmapyssel och kattklapparstunder. Tack!

 

    FruKatt betraktar oss då vi grejar på. Hon rör inte fena i onödan då solen äntligen värmer gott. Kan bara konstatera att katter är ruskigt bra på att leva i nuet.

 

      Fåren är utsläppta för säsongen och det är verkligen ett konkret och härligt vårtecken. De är nyklippta, läs avskalade, nyförlösta och ruskigt hungriga. Tuggar och tuggar, bryr sig inte ett smack om att förbipasserande vill fota. Lammen är något mer sociala och tittar åtminstone upp ibland, mellan tuvorna.

 

  Kläderna kan torka ute...äntligen. Efter veckor av regn och snögloppvarning och så några få glimtar av värme..och så regn igen verkar det vara möjligt att använda torkvindan. Det är något speciellt att för första gången för våren sticka näsan i en utehängd torrtvätt. Friskt och krispigt på nåt vis. 

 

 

Nu kristihimmar vi vidare med lite hockey och en och annan grillad köttbit. Packar väskan för en riktigt spännande helg med NM i Barbershop, Karlstad invaderas av minst 1000 superskickliga sångerskor som ska göra upp om ära och poäng men mest få sjunga riktigt bra för en entusiastisk publik. 

 

  Inser att barbershopleendet började övas på redan i unga år. Så...det är väl då bara att använda samma förmåga igen.....

 

Mortuta

 

 

Av Lena - 8 maj 2015 22:21

Det är rätt knepigt just nu. Alltså det här med vad man ska ha på sig utan att antingen frysa bort eller svettas som tusan....

 

Varje morgon sker samma väderstatusgranskning för att veta hur man ska klä sig.

Kikar genom persiennremsorna och gör en snabb temperaturgranskning, sådär lite på chans och "uppstuds". Använder mig alltså av den inte helt pålitliga metoden....

regndroppar på rutan  = skitkallt

grått och dimmigt = kallt 

solglimtar  = helt okej

sol och blå himmel = perfekt


Efter denna koll kan dagen få börja, med rätt beslut om ytterkläder och cykel eller promenadtur eller kanske bil, gudförbjude....

 

Så långt allt väl.

 

Sen kan man nästan sätta pengar på att vädret förändras under dagen så att morgonens beslut efter lunchtid visar sig vara tokfel och man ändå kommer hem regnblöt eller svettig. Känns det bekant?

 

Senaste veckan har det varit en evig av och på-känsla. Eller kanske mer av en sorts hopp och förtvivlan-bana. Varannan dag en värmande sol som lockade fram skrattande och lekande barn på skolgården, tankarna gick till planering av blomkrukor och lyckokänslor i kroppen.

De andra dagarna har bjudit på skitväder rätt och slätt. 


¤¤¤¤¤

 

Vad gör man då istället?

Jo, packar lilla väskan och besöker Maltaön. Några dagar med alla kära gjorde gott, både vad gäller bebisboost och solbränna. Det sistnämnda var oundvikligt då huvuduppdraget och resans syfte skötaRian innebar många, långa barnvagnspromenader. Ljuvligt!

 

       

Såklart ska ni få några vatten och fiskebåtsbilder, det vore dumt att frångå en sån tradition, eller hur? 30 grader och ljumma vindar. Helt underbart att bara strosa fram längs den fina strandpromenaden med min barnvaktarkompis...kära syster S. Gå där och småprata om livets stora och små frågor, stanna till för en stund i skuggan med nån god dryck och pussa på bebisen och sen vandra vidare.

 

       

 

Som vanligt fastnar ögonen rätt ofta på det lite speciella och då åker kameran fram. Fiskarens olika nät i vackra färger kändes som ett konstverk där det låg vid båten. Titta extra noga på de målningar som pryder parkbänkarna. Ser ni ansiktena som finns där? Vid första anblicken var ansiktena svåra att se men efter en stunds betraktande dök de upp.

 

¤¤¤¤

 

Okej, några bebisbilder från en liten femmånaders yngling kan väl få avsluta detta inlägg. Söt och rar på alla sätt och vis. Lite svårt att välja de bästa bilderna på honom, precis som sig bör så blev det en hel del och än så länge protesterar han inte nämnvärt då kameran är framme. Men onekligen är det nåt speciellt med en liten alabastervit, rundkindad, blåögd svenskirländsk gosse. Stora och varma känslor väcks och det kanske inte gör så mycket att man helst bara vill sitta med honom i knät och prata. 

 

         

   

 

Den känns tryggt att lämna ön med vetskapen om att han och familjen har ett stort och kärleksfullt kontaktnät med många vänner. Det finns många famnar att bli buren i och många, många kramar att få. 

 

 

Mortuta

 

 

Av Lena - 18 april 2015 21:57

   

 

Lördagskvällen är väl tillfället under veckan då de flesta träffar vänner, äter goda middagar eller kanske väljer film och soff-häng som nöje. Hos andra alltså...

I mortutahushållet anbefalldes det istället oömma kläder och kamera och därefter promenad i jakten på ljuset. Det där fantastiska vårljuset som helt plötsligt bara fanns där. Går inte att bara nonchalera...sådär.

 

 

 

Just ikväll är det uppenbart vad nyttan med sommartid är, man får möjlighet att vara ute medan solen fortfarande är hyfsat högt upp vilket inte är fallet annars. Man kan ju verkligen fundera över varför vi inte alltid har sommartid?           Svara på det, den som vet....

 

Just den här tiden på året är verkligen en konstrast-rik period. Fult och fint möter varandra på ett väldigt abrupt sätt. Ljuset är bedövande vackert över havet men den borttinade snön avslöjar det som vi helst inte vill se. Små, små knoppar på grenarna vittnar om att videkissar är på gång samtidigt som fjolårsblommorna torra och skruttiga hänger kvar på grenarna.

Fult och fint...på samma gång.

 

                 


 

Henrik Schyffert och Johan Rheborg ( ni vet dom med Nile City,Killingänget m.m.) har under våren haft en serie program i SVT om fotografering. De har via teman har de lärt sig själva och tittarna mer om olika sätt att förhålla sig till fotografering, motiv och bilder. Oerhört inspirerande och intressant. Kan säkert vara så att det är en hel hop fotonördar som troget suttit klistrade vid teven varje vecka och sen filurat och försökt själva. Så även här...

 

En av deras teman var hur man kan betrakta miljöer i motsatsperspektiv. Ja, nu valde de att ge sig iväg till en semesterort i Grekland och så....men fenomenet kan man ta sig an på olika sätt. 

Deras fundering var vad vi visar med bilden, hur en positiv eller negativ vinkling av samma miljö kan ha både gemensamma med givetvis också differentierade nämnare. I programmet blev plus-sidebilden en fantastiskt vacker vattenbild tagen i lyxig hotellmiljö som verkligen lockade till sol, bad och paraplydrink och minus-bilden blev ett porträtt på en utvakad läkare på akuten som tagit hand om oerhört många trafikoffer (vilket för övrigt, enligt deras research ska vara Rhodos största enskilda bekymmermed ökande turism). 

Bildspråket var klockrent.

 

Med inspiration av detta blev kvällens fotouppdrag att försöka fånga motpoler i samma miljö. Det blev ett intressant promenadsamtal om vad som göms och vad som väcks upp av våren. Många vackra motiv blev det och så en del skräp som dök upp på oväntade ställen. Kontraster.

 

     

 

och

 

       

 

¤¤¤¤¤¤

 

Hemma i soffhörnet vilar FruKatt majestätiskt, ägnar stor tid av dygnet åt att på allra bästa sätt släppa av så mycket hår som det bara går...på soffor, fåtöljer och ..ja, på golvet rätt och slätt. Alltså, hur mycket hår finns det på en katt? Kan vinterpälsen vara så tjock och sommarversionen likaså? Hur mycket kan lossna utan att hon själv börjar se ut som en patient på cellgifter? Kattmadamen är tämligen laid back och stryker sig obekymrat runt väggarna så att det då verkligen ska lägga sig i högar mot golvlisterna också....

 

   

 

Resten av kvällen ska ömsom ägnas åt dregel-lapps-sömnad (ha, det ordet har nog aldrig synts i skrift tidigare) och så en stund av research inför det stundande kamerabytet. 

 


   Mortuta


Av Lena - 16 april 2015 20:01

Alltså....

 

Dagarna tuffar på som vanligt. Timmarna är fyllda med en mängd av mer eller mindre schemalagda verksamheter. Somligt på frivillig basis men rätt mycket styrt av nån annan.

 

Då och då under dagen startar nån intressant tanketråd som skulle kunna utvecklas till nåt här på bloggen....men av nån outgrundlig anledning så går tråden av innan tiden finns för att skriva och fundera lite mer. Vad är det som händer? Har all skrivarinspiration tagit slut? Neeej, vill inte....

 

   

 

Då landar en tankebubbla på nästippen....sådär som en fjäderlätt snöflinga då den dalar ner och fastnar på kinden. Känns men syns inte.

Tanketråden startade i tisdags och startade med en bild som plingade in i mobilen. En bild på en lite tunnhårig gosse i sina bästa år (månader är förmodligen en mer korrekt benämning) och med ett fantastiskt leende.

  Även den mest gråmulna dag måste bara känna av lystern i de här ögonen, eller hur? Bilder på Rian kommer i stort sett varje dag, de svenska morföräldrarna njuter i fulla drag och har svårt att se sig mätta.

Tänk, trodde väl aldrig att vi...maken och jag....skulle sitta fånigt leende och betrakta kortfilmer och stillbilder med ett och samma motiv. Jubla över besked om att ynglet har vänt sig om (även om det nog kan ha varit en otänkt handling då en av hundarna knuffades lite) och gemensamt göra jämförelser med moderns uppväxt och utveckling. Vinka åt honom och pocka på hans uppmärksamhet då det är Skype-stund och hävda att han minsann tittade rakt på oss och ler ...även då föräldrarna säger att det är magknip och lampors speglande som är anledningen. Nädå, inte....

 

 

Alla dessa känslor för en liten människa som vi egentligen inte känner...på riktigt. Kan väl knappast räkna de dagar vi såg honom då tvåveckorsgrabben var som en litet knyte som mest sov och hade ben som en halvdåligt uppfödd kyckling. 

Så, det är väl det här som är kärlek på distans.

 

Vi vänjer väl oss med tiden att vi ska ha nån form av long distans relationship och hittar vår bästa modell för det livet...men nog gäller det att grabben lär sig snacka fort som tusan så att vi kan utveckla kommunikationen. Kan bli lite ensidigt i längden med joller, skratt och en och annan skvätt spya i tangentbordet.

 

¤¤¤¤¤¤

 

En helt annan form av kärlekskänsla lite senare under veckan. I två sammanhang men med en gemensam nämnare. Den musikaliska miljön förstås.

     

Båda körerna övar intensivt nu, mycket är på gång denna vår och sommar.

 

Den ena övar för en internationell tävling med många krav och stora utmaningar, den andra för konserter och europeisk turné. Den ena med klackeskor och spegelsal, koreografi som krånglar men enormt peppning av varandra. Den andra med klanger och ackord som far hit och dit, uttal som får tungan att göra rena origami-trick men med gemensam värme och glädje nöts det in till perfektion.

 

Den här veckans övningar har bjudit på så oerhört mycket glädje och energi, en kraft som en halvskruttig ficklampa skulle kunna laddats upp med över natten.

Jag är så lyckligt lottad!

 

Men vadå..det är väl bara att sjunga och sen gå hem, inget mer märkvärdigt än så tänker den som läser...njae, inte riktigt...fast, det är ju klart...om man inte känner samhörighet och trivsl med sina sam-musikanter så uppstår nog inga ljuva känslor. 

 

Är dock benägen att citera Ingemar Stenmark som vid nån intervju sa:

"De gå int´förklara för dem som int´begrip". Önskar därför verkligen att alla skulle kunna hitta nån syssla/hobby/intresse som skapar liknande endorfinkickar. Boxning, frimärken, hunddressyr eller akvarellmålning spelar nog ingen roll...

 

¤¤¤¤¤¤

 

Kurar in i soff-filten, betraktar maken som med lätt upprörd min följer slutspelet i hockey. Får väl erkänna att det är svårt att dras med i känslorna.

Men,men... dessa matcher är väl kanske nån annans endorfin-stund...


Heja, heja...det lag som vinner.


Mortuta

 

 

 

 

 

 

 

Av Lena - 3 april 2015 16:43


 

 


Somliga dagar dyker funderingar upp om det är dags att krympa ihop boendet till nåt mindre än en 70talsvilla med trädgård, bastu  och annat smått och gott. Ideér om sånt som stadsmiljö och cykelavstånd till det mesta, flaschigt nybygge på 8:e våningen eller kanske romantisk sekelskiftesvåning med 3-meterstakhöjd eller mer realistisk trerummare i ytterområde....

 

Andra dagar är det fullständigt självklart varför vi fortfarande bor en bit utanför stan. Naturen och tystnaden (relativt sett alltså...), rejält tilltaget med livsutrymme och så förstås de filsofiska samtal växelvis på bastubron och i badtunnan. Guldstunder.

 

Så, man kan sammanfatta det med att vi inte är riktigt redo för en förändring än. Vem vet, det kanske inte heller blir det. Det är helt klart möjligt att bo en bit utanför "händelsernas centrum" och ändå ta del av precis allt man vill. Handlar förmodligen mer om huruvida man fortsätta underhålla ett stort hus då det numera inte är dagligt nyttjande av alla ytor. Fast, det är rätt mysigt att pyssla på, göra om och fixa även om det inte är sovrum längre...nya tider och nya användningsområden.

 

Fast....vi får väl ändå hoppas att det inte blir en framtidssituation då barnen suckar och sinsemellan klagar på att "päronen" inte haft förstånd att bo lite mer funktionellt då det väl är dags för ålderns höst-perioden. Får väl be dem lite snällt att påminna oss i tid, då det är dags för förändring.

 

 

¤¤¤¤¤¤¤

 

Långfredag är det alltså. Nedärvt i generationer är känslan av en långtråkig och dötrist dag, en känsla som är rätt svår att göra sig kvitt trots att nutida attityd är en helt annan. Kanske våra barns generation sprider en annan känsla vidare. 

 

Eftersom denna påsk är en helg i hemmamiljö är kalendern helt tom. Nöjesresandet får det väl nån måtta på, säger Luther som sitter på axeln som en rufsig påsktupp. Jojo, tack för det. Men det är onekligen ganska skönt att göra planer lite sådär på uppstuds och njuta av ledig tid ihop. Långfredagstraditionen med storstäd har för första gången fått stryka på foten till förmån för långgymträning och så långlångpromenad med kamerafokus. Ett bra val visade det sig (dammtussar och sunkig toalett finns ju kvar till morgondagen...så är det ju) och målet för våra vandrarkängor blev en vandring längs Umeå Älvdal. 

 

     

Lite björkfrossa har väl aldrig skadat? Fascineras av färgmixen i en miljö som den här årstiden egentligen är rätt gråtrist. En grön mossa, en gul gren eller ett rött hus gör därför sån stor skillnad och kontrasterar verkligen.

     

Öppet älv-flöde och snart upptinade åkrar men också en hel del is på vattnet. Leriga stigar och vägar...överallt! Många grupper av människor runt grilleldar och fikabord, så vi var definitivt inte ensamma om att göra älven sällskap denna långfredag.

 


  Ett café i vardande dök upp, alltså måste det bli ett återbesök då solen och värmen kommit. Perfekt läge med vattnet som granne.

 

  Som varje vinterutflykt med självaktning utförts de senaste 35 åren ska apelsinklyftor ätas. Gärna med lite kletiga fingrar och givetvis alldeles för få och små servetter...lägg till en bit kexchoklad och allt är fullkomligt!

 

 

 

Fascinerande är att denna miljö, med hästhagar, åkrar och ängar och gamla timrade husknutar finns bara 5-10 minuters promenad från busshållplats och stadskänsla, några minuter till på cykel och man befinner sig mitt i city.

Snacka om att bo med en fot i vart läger

 

 

  Avslutade med värmande fika på det enda långfredagsöppna cafeét i citykärnan...Tack Valls café, vi njöt verkligen.

 

¤¤¤¤¤

 

Vad gör ni andra denna långfredag?

 

 

   Mortuta

 



Presentation


Välkommen att dela mina funderingar...

Fråga mig

4 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
 
1
2
3
4
5 6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Augusti 2017
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ mortuta med Blogkeen
Följ mortuta med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se