3.

I serien "Hit och dit i landet med en historieintresserad medresenär" har vi nu kommit till Falu koppargruva, ett av Världsarven. Lite hädiskt kan man beskriva platsen som en gigantisk grusgrop mitt i Falun med en ständig ström av besökare som vill se sig runt både över och under jord. 

Det där med att ta sig en tur under jord lockade inte riktigt, vått och mörkt - säkert spännande - men huh så läskigt om man har en släng av klaustrofobi på lut.

Även här, precis som på järnbruken som besöktes var det intressanta berättelser om det ofattbart slitsamma livet som arbetare. 

Gruvschakt enbart upplysta av riskvastar, berg som hackades bort med handkraft...och mycket mycket mer får man sig till livs under några timmar. Imponerande.

Det finns 14 andra världsarv över landet, av skiftande karaktär. Allt från odlingslandskap till slott via ett och annat högt berg och kyrkogård. Den gemensamma nämnaren är att de är utvalda av Unescos världsarvskommitté som enastående av stor betydelse för mänskligheten.  

Kunde inte låta bli att googla lite om detta, nyfiken på om man skulle kunna några sådär på frihand. Insåg rätt snabbt att det inte var så många...över världen finns det nästan tusen (!!) olika objekt.

Eftersom blotta tanken på att gå ner i gruvorter flera hunda meter ner skapade rejäla olustkänslor blev det istället några kilometers vandring runt området. Vägledd av skyltar och en och annan överhörning av nån liten guidegrupp blev det  (enligt mig i alla fall) minst lika lärorikt. 

Fick tillräckligt av läskigt spännande moments blev då jag kröp på alla fyra över ett gallerförsett hål...270 meter typ. Fy...pulsen och illamåendet ökade rejält trots att det var säkert och tryggt att befinna sig där. Fotade...och kröp ut, snabb som en vessla. 

Estetnörden i mig fascinerades oerhört av stenbrottets färgnyanser och hur vackert nivåerna av sten syntes där i Stora Stöten. 

Gillade dörrhandtagen tillika företagslogotypen med de där kvinnosymbolerna. Hi, hi..fick med lite vackert hantverk sådär på ett hörn. Scannade av smidesbutiken och var bara tvungen att ta med en ljusstake med hem trots att somliga hävdar att vi verkligen inte lider brist på sånt.

Så, har ni vägarna förbi Falun....ägna ett par timmar där...läs på skyltar, lär om hur det var att slita i gruvorter och vilka vedermödor de fick stå ut med. Ger lite perspektiv till våra dagars klagande över småsaker i tillvaron.

¤¤¤¤

Mer då?

Ägnat några timmar ikväll till att skratta och sjunga och skratta ännu mer. Tre tjejer ur FinaFlingorkören kom på övningsbesök. Kul att testa om vi funkar som kvartett, bäde musikaliskt och personkemimässigt. Den match making:en funkade verkligen. Herregud brudar, det här har vi inte gjort för sista gången.

Avslutar med Idol....ja, ja, somliga gör visst vad som helst för några sekunder i strålkastarskenet....

Mortuta

2.

Inom ett relativt sett litet område finns ett tiotal järnbruk i Uppland, de så kallade Valonbruken. Trots att det nu är rätt många år sedan de var i bruk är stora delar av dem kulturminnesbevarade och det är en imponerande känsla att vandra genom parker och i byggnader. Att stå där på den spikraka grus"gatan" som sträcker sig mellan kyrkan och herrgårdsbyggnaden, de två viktiga positionerna i det svenska 17-1800talet. Omgärdade av en spikrak länga av arbetarbostäder i sten, vackra byggnader med årtal och signaturer inristade. Det är inte så ofta man ser sådant nuförtiden...kanske något att pryda sin egen villa med?

      Forsmarks Järnbruk

Tänk så lite man vet (eller bemödat sig att ta reda på?)...

Forsmark klingade kärnkraftverk i mina öron och javisst, det går att åka på guidad visning till det gigantiska området eller om man så vill se utställningar om kärnbränsle och slutförvaring... men det vackra järnbruksområdet var betydligt mer intressant att ta del av. Både vad gäller miljöer, historia och arkitektur.

Några mil längre bort på den s.k. Valonvägen dök nästa järnbruk upp. Lövsta Bruk.

Större och mer godslikt än det ovan nämnda. Ett bruk som i sin blomstringstid hade en slottsliknande herrgård, orangerie, kyrka, parker, stallar, trädgårdar och mängder av manskapsbyggnader. Allt byggt i samma magnifika stil och numera också restaurerat till omvärldens betraktare. Guidade visningar med skådespelare i tidstypisk klädsel, musikaliska aftnar med 1800-talsmusik och mycket annat som doftar av den gamla järnbrukstiden...åtminstone den flaschigare delen...

Tyvärr var det inte så mycket bevarat av smedjor och andra arbetarlängor, platserna där svetten droppade och musklerna fick jobba. Det fick man istället läsa sig till och en sak är då säker...att vara järnbruksarbetare var ingen dans på rosor. Generationer som slet både för att försörja landets behov av järn men givetvis också för att sörja för standarden på ägarnas boende.

Om nu inte maken alltid burit på ett stort historiskt intresse hade detta förmodligen varit okända tassemarker för mig. Måste väl krypa till korset och medge att utan honom hade bilfärden gått snabbt vidare mot nån annan kulturell karaktär...nån konst eller kanske nån keramiker eller liknande.

Så, tack för den historiska lektionen.

Den behövdes!

¤¤¤¤

Övrigt då?

Jodå, njuter av sol och värme på alla tänkbara sätt.

Hurra, läser att vädret ska hålla i sig minst en vecka till och det är bara att gratulera de som fortfarande är lediga. Vi andra får intensivnjuta på sena eftermiddagar och kvällar. Så får det bli!

Nu ska det intensivsovas så att arbetsveckan får en bra start.

Må så gott alla

Mortuta

1.

Morgonens frukostsällskap var av det mer ovanliga slaget. En duvhök gled stillsamt in över gården och parkerade i en tall, satt sen där och betraktade oss kaffedrickande lördagslirare. Nyfiket tassade några av oss lite närmre men det bekymrade inte rovfågeln som bara vickade på huvudet och spanade vidare på oss. 

FruKatt höll vi dock under uppsikt, hon fick stanna inne med hjälp av en välfylld matskål som lockbete. Trots att maken hävdar att hon inte skulle varit ett intressant byte var det bäst att "safe-a"...som man bruka säga.

Det är nästan lite läskigt att ha en rovfågel så nära, även om man vet att det är inte direkt människor som är i blickfånget...snarare skogsmöss eller annat smått.

Men...ändå lite maktfeeling utstrålade den där rackarn, där i tallen.

Huset har fyllts av gäster de senaste dagarna, släkt och vänner har bytt av varandra vid de välfyllda matborden. Stort och smått har avhandlats...precis som det ska vara. Intensivt, javisst...men så är det då man ska pussla ihop så många trevliga möten som möjligt på kort tid.

FruKatt blev också mer än vanligt uppmärksammad, hon såg ut att njuta av sällskapet och överraskade oss alla med att skutta och leka betydligt mer än vad vi vanligtvis får se. Dessutom har kattmadamen visat sig från sin bästa sida med våra sovgäster, hon har värmt deras sängar och underhållit dem med kurrande och jamanden i tidig timma. Det är ju inte utan att man börjar fundera på vad vi, hennes ordinarie hyresgäster gör för fel då hon allt som oftast nonchalerar oss och söker sig till egna vrår.

Det är något visst med sensommarmörkret. En blandning av sorg över att ljuset lämnar oss steg för steg och mysglädjen med varmt mörker med massor av ljuslyktor ute i trädgården och på uteplatserna runt tomten.

Ja, det kanske inte är alla som håller med men jag gillar verkligen dessa augusti-kvällarna.

Varma. Skymningsmörka. Tysta.

Men efter att ha besökt ett par av stadens inredningsbutiker, både de dyrare och de med mer humana prislappar märks det att vi är många som är lite mer ljuslyktenördar än andra. Både utbud och köpare är många och det är kanske inte så märkligt då att komma hem med värmeljus och blockljus i flertal just nu. 

¤¤¤¤

Det virvlar runt många tankar just nu. Tankar om alla våldsdåd som skett de senaste veckorna där människor på flera orter hittats döda. Inga samband alls mellan brotten men ändå så många under en relativt kort tid. Förmodligen rena slumpen att det dyker upp såna rubriker vecka efter vecka...

Händer det mer på sommaren? Kanske det...

Är vi (ja, mänskligheten alltså) då alltså mer benägen att begå våldsbrott då det är varmt? Ja, då borde det ju vara en evig ström av brott i länder i södra Europa och längre bort...jämfört med oss i Norden alltså. Antingen är det så (har just ingen statistik på det) eller så är det relaterat till andra faktorer.

Mer alkoholrelaterat våld då solen skiner? Finns säkert siffror som tyder på det men det måste vara fler faktorer som gör att det dödas så mycket. Slumpmässiga möten mellan olyckliga människor, traumatiserade krigsoffer som inte kan hantera livet och sig själva eller helt andra faktorer?

Läskigt är det i alla fall. 

¤¤¤¤

Avslutningsvis går kvällens tankar till den familj som miste sin lille ettårige som i en tragisk drunkningsolycka under gårdagen. En liten krypande bebis försvann ur sikte och hittades sen i älvens kalla vattnet. Helt ofattbart och fruktansvärt.

  Mortuta

Det har gått ett tag sen hon sist var "på löpsedeln", vår skarpögda madam...FruKatt. Husets okrönta drottning och härskarinna. Kanske en och annan av er har funderat vad som hänt, om hon gett upp hushållet och flyttat till nån annan men inte då...Hon vaktar sitt hus, går sina rundor i trädgården och krafsar/gräver allt som oftast lite förstrött i rabatter och odlingslådor...lite som en markering att det faktiskt är hennes område, inte de tvåbentas alls.

I grannskapet finns det en och annan lurvig kattkavaljer som försöker muta in sig på vår tomt. Föga framgångsrikt. FruKatt är visserligen ingen modig krigarprinsessa som rusar fram med silverbrynja och svärd, snarare en feg typ som bakom stängda altanrutor gärna högljutt råmar och höjer svansen till attack. Öppnar man glasdörren smyger hon helst in, diskret.

Men...på nåt vis håller hon ägorna under uppsikt.

Häromdagen blev det ändå nästan lite för mycket för FruKatt.

Utav någon anledning gillar hon att positionera sig högt upp, helst på tak och stegar. Många gånger har vi hört henne springa över garagetaket, hoppa ner via cyklar eller soptunna för att agera mottagningskommitté då vi kommer hem. En stege mot husväggen är en lockelse för stor för att kunna motstå för henne och vips är hon uppe, vinglande på stupröret. 

Kattskrället (ja,ibland får man lov att kalla henne det...) befann sig alltså nånstans uppe på taket, förmodligen i nån halvsovande position med ett öga på span. Då plötsligt dyker en lite ekorrunge upp på samma område. Förmodligen hade den lille snabbklättraren irrat iväg från nåt av de stora träd som finns på hyfsat hoppavstånd. 

De två möts, lika förskräckta båda två och nån sorts jakt startade över tegelpannor och tacknock. Tjohej, vilket tempo på den lille brune med svans...och rätt hög fart på FruKatt också. Vi som mer hör än ser vad som är på gång, ser de smala ekorrklorna dyka upp över kanten, krabaten tar sats och formligen flyger iväg från taket - över gräsmattan - upp i en trygg tall.

FruKatt stannar dock kvar uppe på hustaket, blänger lite extra på inkräktaren med de svarta ögonen....ruskar på sig och lägger sig sen tillrätta för att kunna fortsätta vilan där uppe på första och högsta parkett. Ordningen återställd.

¤¤¤¤¤

För övrigt då?

Jodå, arbete igen...i lite lagom upptaktstempo. Skönt med ett jobb som man inte behöver kasta sig in i hetluft direkt utan det går lite steg för steg.

I växthushörnan börjar det så smått dyka upp tomater och så nån litet embryo till chili och paprika. Trots avsaknad av ihållande värme och inga skyddande växthusväggar verkar det ändå gro. Förhoppningsvis ska skörden framledes kunna konkurrera ut husväggens rödfärg...

Mortuta

Såhär de allra sista timmarna på denna sommars semester är det väl på sin plats att hålla tal. Tacktal till den/det som gjort så mycket möjligt för så många av oss denna sommar.

Harkel, harkel...host, host...

Kära vädergudar/makter, årets tacktal vill jag verkligen rikta till er som riggat allt med vädret de senaste månaderna. Det har skrivits och talats så oändligt många hårda ord till er de senaste månaderna...så det är nu dags att någon tar tag i försvaret.

Följande situationer och händelser hade kanske varit ogjorda om inte ni, kära väder"fixare" jobbat så hårt i en gemensam riktning.  

Tack....

- för alla timmar och åter timmar av samtalsämnen om avsaknad av sol och värme. Tänk så trist och tyst det skulle ha varit vid så många fikabord utan ert idoga arbete.

- för att vattenslangen i trädgården inte behövt rullas ut så ofta. Risken för förslitningsskador har drastiskt minskat under juni och juli.  

- för att den rätt stora högen av böcker på bordet minskat rejält. Inte en chans att alla möten med deckare och chic lit kunnat skett utan er hjälp.

- för att uterummets alla fönster inte öppnats så värst många gånger i onödan, minskar definitivt behovet av putsning med nästan tvåsiffrigt.

- för att hemmets små gömda lådfynd blivit synliga igen då småplockandet i skåpar och lådor äntligen blivit av.

- för att bröd blivit bakat och nerfryst och inte sådär okynnesfikats upp i ett nafs i nån romantisk solvarm hörna i trädgården. 

Än en gång, tack ska ni ha....

Läser nu i en av dagstidningarna att vädret ska bli riktigt varmt och skönt de närmsta veckorna.

Hur tänkte ni nu, vädermakare?

¤¤¤¤¤

Skämt åsido...

Min sommar har varit helt fantastisk och ingen skugga (ha, ha...humor va?) ska falla över de ovan nämnda vädergudarna. Platserna som jag befunnit mig på har i stort sett varit sommarvädersgoda.

Så, även om det givetvis är skönt att dra benen efter sig och hålla sig till flexibla mat- och sovtider gör det inget att ledigheten är slut för denna gång. 

Precis som Pippi Långstrump en gång sa " man måste gå i skolan för att få ta lov, i alla fall en dag". Alltså, filosofin om det är lättare att njuta av ledighet om man har ett jobb däremellan verkar rätt sund.

¤¤¤¤

Utflykter i närområdet är en ypperlig sysselsättning då man inte är sugen på vare sig strand- eller soffhäng. Två besökstips får ni här:

             Ta en promenad längs Umeälven, njut av den vackra miljön och kosta på dig ett leende eller två till alla de människor du möter efter strandpromenaden.

Efter cirka fyra kilometer dyker ett fantastiskt ställe upp, i en ljuvlig miljö - där  landsbygd och stad möts, en plats som man når med cykel eller via fotkraft. Älvtåets Gröna kaffebar och ekokrog. Gott. Vällagat. Skön miljö.

   ....hade kunnat sitta där i hörnet på innergården betydligt längre än vad som nu skedde. Självbehärskningen fick jobba hårt för att lunchtuppluren inte skulle slå rot där mot den rödmålade husväggen.   

Tips två blir åt ett annat håll, söderut till smeden Mattias och glaskonstnären Linda i Lögdeå. Två skickliga hantverkare som på lördagar håller sin atelje öppen för hugade besökare. Så mycket vackert det finns i denna lilla bod. Oj, oj...

Rätt många ting är vackrast där de står, väl arrangerade tillsammans med sin omgivning men annat skulle definitivt kunna få en bra plats i hemmet.

Måste bara spara lite i spargrisen först...

¤¤¤¤

Har du några närmiljötips för oss som gillar att göra roliga saker på helgerna? Nåt som inte nödvändigtvis kräver lång planering eller bokning. 

Nu läggs fötterna högt så att kropp och själ är lagom utvilade för morgondagen. 

må så gott alla

Mortuta

Genom en konstnärs bilder händer det att man får en sneak peak i en annan tidsålder, en samhällsstruktur och kanske också någons familjeliv.

Carl Larsson bjuder in till sitt och hustrun Karins liv genom sina tavlor, givetvis framförallt med sina mest kända men också med de mer dolda verken. 

Konstnärsfamiljens hem i Sundborn är ett turistmål som inte går av för hackor. Eller, om man ska vara ärlig....ett rent hysteriskt ställe med stora parkeringar, pilar och hänvisningar, pitoreska kurbitsmålade stugor med diverse försäljningar och så längst in ett vackert hus med en trädgård som inte går av hackor.

Turistmagnet? Ja, så in i bängen...köer, trängsel och ännu mer trängsel. Charterbussar och guidade turer både ute och inne. Såklart att det blir så om många vill ta del av allt det vackra som öppnats upp för allmänheten och såklart att det blir köer om många vill få med sig något minne därifrån.

Men, nånstans där tappades ändå intresset, tyvärr. Känslan av att inte kunna se skogen för alla träd dök rätt snabbt upp. Ett myller av små och stora muggar och förkläden och vykort och sånt som producerats i (min känsla alltså) " tänk vad mycket skräp som turisterna köper"-anda blandat med vackra och genuina saker. 

De boende i byn får förmodligen vara noga med sin integritet, de stunder då man inte har fik eller antikbod. Nåt sola-på-filten-i-bikini kanske det inte är läge för.

Desto större behållning blev dock en stor utställning, belägen en bit bort från händelsernas centrum. En beskrivning i text och bild och interiörer om konstnären Carl Larssons barndom och vuxna liv, hans texter som illustrerar de vackra tavlorna och många samtida kreativa människors beskrivningar av den kreativa familjen.

Av hänsyn till andra besökare blev det inte så många bilder tagna där, sinnes - och minnesintrycken är desto fler. Många tankar och insikter frodades där i kvarnen i Dalarna. Carl Larssons sorgliga uppväxt som han envetet försökte kompensera med lycka och trygghets-paket för de åtta barnen. Hans relationer med Anders Zorn, August Strindberg med flera. En inblick i ett mycket bredare konstnärsskap är enbart de detaljrika familjeidyllerna som blivit Larssons signum och inte att förglömma den mer än 25-åriga kampen för att få den gigantiska Midvinterblot att sitta på Nationalmuseéts vägg.

¤¤¤¤¤

Är det någon annan som varit där och kanske har andra känslor och tankar? Berätta!

Mortuta

Alla hus på Skäret har en siffra (som de allra flesta hus har, så klart) men här är det också det vedertagna sättet att benämna/lokalisera ö-borna, dessutom med prepositionen på...och inget annat som kanske skulle vara med grammatiskt korrekt. Så här kan det alltså låta "jaha, de som bor på fyran" eller " vi ska låna nåt på arton" eller varför inte "hämta cykeln på 44:an" 

Fridfullheten är dock likadan, oavsett vilken siffra huset har. Det är något magiskt som inträder på kvällskvisten då sista färjan gått och man inte tar sig någonstans...Tillsammans med tre goda vänner spenderades en kväll i stillhetens tecken på 10:an. Över en bit välsmakande mat talade vi om livets vindlingar, både det tunga och mörka men så också det ljusa och roliga. Nära både till gråt och skratt, precis som det ska vara då man verkligen kan vara ärlig. 

Sedvanlig långpromenad med därtill följande klippklättring och stigsnavande. Klappa de runda och trinda fåren i hagen i skymningen, jaga mygg och sen mysa inomhus igen.

Det är spännande att få ta del av någon annans hem, gå runt i skrymslen och vrår och höra berättat om hur tankar och ideér om inredning vuxit fram över tid. Att vårda själen i huset kan inte vara lätt. Allt för ofta ser man exempel på hur riktigt gamla hus fått genomgå en moderniserings-renovering med hypad inredning som klampat in och tagit över. 

Hundrafemtioårig historia sitter i trappor och väggar, i detta hus såväl som det förmodligen finns i de andra stora vackra efter gatan. Husen och väggarna viskar lite i smyg till oss som  vill höra om hur det var då tjänstefolket/arbetarna nötte skorna i brådskan och då golvtiljornas knakande berättar om vedermödor så långt ifrån det vi själva är med oss till vardags.

Tack L för att du bjöd in oss till din oas.

Mortuta

- Bouna sera..eller var det Boun giorno man skulle säga? Kanske rent av slå till med Salve bara? Svettdropparna samlades runt örat som hade mobiltelefonen mot sig. Signora, descrivere, taxi, strada....och där tog det stressitalienska ordförrådet tvärstopp...

Could you please tell us (eller rättare sagt den unga taxikillen som ägnade obehagligt mycket tid till att antingen messa sina kollegor eller gps-kolla) how to get to the street where the house is?

- Oh no, there are no regular streets there, you are living in the old town with only stairs and maybe some vicolas (gränder). Stop at the Blue Bar and I will pick you up. 

Okej, inga gator - bara trappor, möjligtvis smala gränder...det här blir spännande.

Den unge taxikillen släppte med viss tvekan av oss vid den ovan nämnda baren, ett hak som kanske inte riktigt inbjöd till vare sig morgonkaffe eller nattsudd..men där stod vi ändå. Husfrun dök tack och lov upp efter en stund och ledde vår lilla karavan nerför ett gäng vindliga trappgränder. Tack och lov var det nerförsvandring då vi nu skulle släpa fyra hyfsat tunga resväskor...i tokvärme. 

Detta blev inledningen till många, många klättervandringar upp och ner för dessa smala gränder och trappor.

Det är alltså dags för några veckor i Pizzo, en pyttestad i Kalabrien. Ja, alltså långt ner på vristen på den italienska stöveln...En superläcker lägenhet i en gammal kvarn mitt i den medeltida stan, jo man tackar!

För den vetgirige så får man väl tillägga att stan givetvis också har en nyare del, men inte en tiondel så mysig.  

En fantastisk utsikt över hus placerade huller om buller, utan ett synbart mönster. Undrar just hur man tänkt då det började byggas, sådär för en sexhundra år sedan.

Vi bygger våra hus toknära varandra och ser hur det blir?

Vi bygger från flera håll samtidigt och hoppas på att det ryms nån liten gränd eller trappa här och där?

Oavsett arkitektonisk idé så har man genom århundraden bevarat och sparat de gamla husen, detta trots att man genom-/överlevt minst två större jordbävningar och några vildsinta härskaranfallare förstås. Sånt som kan hända alltså....

Piazzor, torg alltså är som regel trevliga mötesplatser. Så även här. Ett torg där både morgonkaffet och kvällsdrinken med fördel intas.

Unga och gamla samsas över espresso och morgontidning eller kanske den där megaglassen Tartuffe som bara tillverkas där. En sån som en mindre skolklass kan dela på, alltså gott men stor i överkant. Eller kanske en plats man passerar på väg till eller från del lilla matbutiken i närheten. För övrigt en butik som definitivt vinner kategorin "Mest-varor-på-minst-yta"...utan konkurrens.

¤¤¤¤¤

Pizzo är ännu inte en alltför turistexploaterad ort, i motsats till en hel del andra platser efter den italienska sydkusten. Ett enda hotell och så ett gäng B&B-skyltar som dök upp i gränderna var det enda vi kunde upptäcka. De som vill häcka i den här stan får verkligen anstränga sig, boka allt själva och sen ta sig dit utan vare sig reseledare eller charterbuss. 

Vad ägnade sig då vi, de fyras gäng åt under dessa varma veckor i juli?

Många timmars njutande av den ofantligt vackra utsikten från takterrassen.

God och fräsch mat, tillagad på råvaror direkt från fiskebåt och bonde. Det är nåt visst över solvarma tomater, eller hur?

En sväng med båt till Stromboli, en aktiv vulkanö med svart sand som täckte den lilla badstranden vid hamnen. Den lilla byn med sina ca 600 bofasta har definitivt en grekisk karaktär med sina vita hus med blå detaljer.

Och ja....vi såg faktiskt flera små vulkanutbrott sent på kvällen. Båten låg och skvalpade en bit utanför öns baksida och väntade in mörkret så att man skulle kunna se lavan spruta. Fränt....

Många och långa promenader efter kusten blev det, ibland till bestämda mål men rätt ofta lite planlöst vandrande mot solen med en god lunch på ett schysst ställe som belöning...och det fanns verkligen många bra små hak.

Lite sol och bad på den pyttiga stranden, många böcker och många goda samtal. 

¤¤¤

Detta är definitivt en plats där man kan finna lugn och ro, varva ner och bara njuta av livet på det sätt man själv väljer. 

¤¤¤¤

Och ja förstås fanns det en del stolar...

Mortuta