Hur är läget denna sena fredagskvällstimme kanske någon undrar.

Jotack, det är huvudet upp och fötterna ner...som det brukar heta. Det vill säga, inget speciellt har hänt, låter trist men det är så sant. Inga rubriker i skandalpressen är skapade och några större sensationer har inte skett på vårt lilla lugna kvarter...inte ens en enda liten kattrymning eller halka-på-en- isfläck-olycka. Man kan nästan tro att tiden stannat lite.....

En hel del jobb, några kursdagar, lite sång och så en hel del träning har givetvis fyllt den senaste veckan. Städ- och röjarådran har fått ligga i nån sorts koma vilket betyder en del snavande över grejer där det inte borde finnas nåt. Hallen är ett sånt ställe där det onödigt snabbt blir grejsigt och rörigt, behövs i princip bara att det är ojämnt väder så startar förfallet. Ytterkläder och skor för -20, -5, +5 och för regn och sol samsas på en miniyta. Förhoppningen om att det skulle bli såå mycket mer ordning då kidsen flyttat ut är bara ett falsarium. Phff, vi är likadana själva. Nu fattar man att deras ordningssinne (eller avsaknad av) var bara ett arv i rakt nedstigande led.

Ja, ja...fredagen kom och har snart gått. Let´s Dance och lite annat ditt o datt på teven har fått roa oss...mellan tupplurarna alltså. Bekant? Anade det.

¤¤¤¤¤

Nu väntar oss vyer av den här karaktären den närmsta tiden. En vecka med sol, snö och glaciärer tillsammans med familjemedlemmar. Son och dotter och syster och därtill vidhängande sambos/makar. Längtar oerhört efter att få umgås med kidsen, många dagar i rad. Kan inte bli bättre!

Väskor och pjäxor i en röra runt golvet. Hur ska allt packas på bästa sätt?

Vi sover på saken och rafsar i vanlig ordning ihop allt strax före avfärden i gryningstimman. Blir bra, huvudsaken att skidgrejerna är med....resten brukar ordna sig.

Katt och hus är lämnat i trygga händer, känns bra att nån vill ta hand om allt så vi kan åka iväg utan oro. Knäskydd och Voltaren är också packat, man vet ju aldrig.

Nån gång under veckan blir det en lägesrapport....eller för att vara helt ärlig en hög med förhoppningsvis läckra bilder som visar hur storabullrigafamiljen har det.

¤¤¤¤

Förresten...tusen tack alla ni som sänt mig kommentarer om det förra inlägget. Det om en vänskap som varar över tid. Om sonen och hans vän och om andra vänskaper genom livet. Ett ämne som ligger mig varmt om hjärtat och som jag förmodligen återkommer till längre fram.  Det värmer i skrivarhjärtat då andra också har nån form av utbyte av det jag skriver. 

Må så gott alla, vi ses.

Mortuta

För 28 år sen möttes två relativt nyblivna mammor på en liten mataffär med sina småglin uppflugna i barnsitsarna på varukorgarna. Tycke uppstod på nåt vis mellan både mammor och pojkar, kanske just då lite mer hos mödrarna och med tiden allt mer hos sönerna.

Genom åren har dessa två följts åt, dvs sonen och hans goda vän. Ibland väldigt tight och emellanåt med lite mer avstånd. En trygg vänskap mellan två som känner varandra väl. Det som hela tiden varit en starkt sammanhållande faktor är IDROTT av olika slag. Allt från fotboll, ishockey och en gnutta golf men framförallt innebandy. 

Ikväll var det match dags igen och där stod de tillsammans på planen, precis som vanligt. I sitt kära lag där de fostrats från 6-7 års ålder och, med kortare och längre avbrott varit trogna genom åren. Med samma nummer på ryggen som de haft i många år. Inga småkillar nu utan vuxna karlar men båda med den ljuvliga glimten i ögat och en varm känsla för klubben och laget och varandra. 

Den sista hemmamatchen för säsongen och alla var på plats....spelarna, publiken och funktionärerna. Mixa det med en rejäl seger så kan det inte bli annat än perfekt. Nöjda killar alltså!

¤¤¤¤¤¤

Det är något visst med den sorts vänskap som överlever tonårstid och den ibland slitsamma tidiga vuxentillvaron. Då man känner att man har något gemensamt trots att vardagenslivet kanske inte alls blir lika som den andres och tillfällena att ses inte på långa vägar blir så ofta som man lovat varandra nån gång för länge sedan. Då man väl träffs fortsätter samtalet ungefär där man slutade sist oavsett om det var två veckor,månader eller år sen sist. Det är en skön känsla som verkligen alla är förtjänta av.

Lika underbart och värdefullt som en stark och hållbar vänskap, lika sorgligt är det då man upptäcker att den vänskap som under nån period i livet var så stark och så oerhört viktig flyter ut i intet och blir mer eller mindre betydelselös. En form av separation som, beroende på hur tighta man varit kan vara svår. Detta trots att intellektet begriper att det är sånt som händer, man växer ifrån varandra och alla de andra replikerna som man säger sig själv. Likafullt är det är en sorg, så väl som någon annan.

Jag tror att vi alla någon gång under livet varit med detta. Förhoppningsvis då både den långlivade vänskapen och då också den borttynande dito. Det gäller bara att hitta former för att hantera det.

I mitt liv finns både den där livslånga vänskapen från barnsben och de starka vänskapsbanden som knutits i vuxen ålder. Lika starka båda sorterna men på olika vis.

¤¤¤¤¤

Kvällen avslutades med en behaglig mix av Let´s Dance-repris, ostbricka och kvällssurr med E och J. Bättre kan det inte bli. 

Mortuta

Ja, så kan man nog beskriva denna dag. En lyckträff av större mått att den lediga eftermiddagen och solen och skarsnön kom på samma dag. Detta efter en sportlovsveckostart med riktigt trist väder. Jaja, nuförtiden är sportlov ingen självklarhet men eftersom det ändå är ett jobb i skolans värld passar det bra med några timmars ledigt en dag i alla fall då resten av "huset" står stilla.

Raskt på med gåbrakängorna och givetvi med kameran över axeln, beredd på vackra motsolsvyer och annat trevligt som kameran vill fånga. Så skönt och så uppfriskande. Första hindret är de isbelagda småvägarna och stigarna vid havsbandet. Här kan man verkligen snacka om att hålla tungan rätt i mun. Hasade...växelvis långsamt och snabbt...för att komma på mer säker mark. Rädslan att slå en ofrivillig saltomortal var större än nånsin då kameran med stora objektivet hängde med. Men, allt gick bra!

Mötte några pimplare (modiga typer som är på isen...om du frågar mig...räddharen) och några utflyktsgrillare vid en eldstad. Idel glada ansikten och hälsningar. Mysfaktorn var riktigt hög.

Inne i skogen var det helt plötsligt som att komma in i en annan årstid. Ingen snö och en och annan vårpigg myrstack som gav en försmak om vad som kommer. En trädkoja dök upp och det brukar verkligen vara ett vårtecken. 

¤¤¤¤¤¤

Hemma står skidorna mot husväggen och väntar tålmodigt. Lite som någon envist vägrar ge upp "de ska vara med mig...jag ger mig inte"-känsla. Dystra utsikter för skid-gänget...sorry, det blir nog inga långturer runt långa spåret med solen i ansiktet. Om nu inte vädergudarna sprätter iväg och blir helt spinngalna under mars och formligen häller snö över oss. En del av mig (den supervinterälskande token alltså) vill verkligen, verkligen det men den mer förnuftiga halvan av mig vet att det bara blir blötsnö och halka och annan skit av det ju längre fram i mars vi kommer... 

Nej, det är nog lika bra att vi packar ihop vinterprylarna som ändå inte funkar här i kustlandet och börja fundera på när hyresgästerna i fågelholkarna börjar flytta in. Alla härliga vårtecken....kom igen nu! Vi är redo. 

¤¤¤¤¤

Andra reflektioner?

Flygbolagspiloter som strejkar och många resenärer håller andan och hoppas på att kunna lösa sina resor kors och tvärs på annat vis. Har flera bekanta som senaste dygnen kört bil, åkt nattbuss och liftat med långtradare söderut efter norrlandskusten för att ta sig till Arlanda i tid. Följer med spänning vad som händer den närmsta veckan eftersom familjen ger sig ut på äventyr om nåt tag. Dock är det förståeligt att piloterna strejkar för tryggare arbetsförhållanden och bättre anställningsvillkor. Det ska alla ha rätt till.

¤¤¤¤¤

Little Baby Rian, dvs vår nyaste medlem i klanen käkar och växer. Precis som små bebisar ska göra. Det är lite märkligt att följa en liten knodd via Skype och dagliga filmer, istället för att vara nära. Märkligt i den mening att vi helst vill vara på krama-varje-dag-avstånd. Men avstånd till barn och barnbarn hör väl till vardagen för de allra flesta så det är väl inte läge att hänga med huvudet föör mycket. Ynglingen i fråga gurglar och ler precis helt perfekt så morföräldrarna kan känna sig lugna och behöver definitivt inte kasta sig på nästa flight söderut för att styra upp det hela. Föräldrarna sköter uppdraget väl!

¤¤¤¤¤

Boktipset för dagen är av karaktären skåpmat men i bokform. Med det menas att det är redan lästa böcker om går i repris. För visst har vi alla läst en mängd bra böcker genom åren som efter en tio, femton år fallit i glömska eller åtminstone nån sorts dimma. Boktitlar som fortfarande kittlar i läsarnerven bara genom att blir utplockade ur bokhyllan. De där gamla vännerna i hyllorna förtjänar ett varv till på nattduksbordet.

Veckans gamla goding på mitt bord är Paul Coelhos Alkemisten, läser den med samma innerlighet även denna, den andra gången.  

Så, nu vill jag gärna att DUsom läser lämnar en kommentar om vilken bok du gärna läser om igen. Nån titel som du spanat på....där på biblan eller hemma i bokskåpet. Nån bok som var speciell för länge, länge sen.

Tänk så många boktips det kan bli.

Mortuta

Det är mycket man kan säga om operan som konstform. Den form av musikalisk konst där man istället för att leverera sina repliker i tal för att sen sjunga nån lite frejdig sång som utfyllnad gör allt kommunikation i en musikalisk form. Samma form oavsett det är en nyskriven eller riktigt gammal opera.

Det kan vara hur knepigt som helst att begripa sig på, märkliga intriger, svårfångad musik eller bara rent hur besvärligt som helst att höra vad de sjunger...även om det numera finns översättningstextremsa i taket. Ja, alltså många hinder på njuta av en operaföreställnings-banan som kräver massor av sin publik. Mest av allt kanske det krävs att man har läst på storyn och är utrustad med öppna sinnen och tålamod.

Alla dessa hinder på banan är som bortblåsta då Mozarts Figaros Bröllop hade premiär på Norrlandsoperan för någon dag sedan. Som vanligt i en scenografi och regi som kliver utanför ramarna och det traditionella men med en stor skopa igenkänning. Redan då dirigenten slog an overtyren (inledningen, starten på det hela alltså) klingade det en klocka. I sitt inre kunde man då se filmsekvenser ur filmen Amadeus, då den unge Wolfgang springer med peruken på svaj och det kan ju inte börja bättre med en publik med stora leenden. Den känslan fanns kvar hela föreställningen igenom.

Mozart knåpade ihop detta verk på drygt sex veckor, herregud...hade han dubbla timmar på dygnet, tro? Förstående fru som tog hand om familjen då..mer än vanligt? Manisk läggning? Jotack, vi har väl anat det. Geni? Hm, say no more.

Den gjorde succé vid premiären i Paris 1786 och var starskottet för en Mozartfeber som kanske kan jämföras med nutida pojkbandsfeber?

Umeåoperans version är förlagd till år 2068 med en del nutida samhällsfunderingar förstås men med samma maktmissbrukande greve, dubbelkonspirerande betjänter, svartsjuka men smarta grevinna och så en kärlekstörstande kerubinne. Som det ska alltså. Intet nytt under solen. 

Eftersom man givetvis inte får fotografera under föreställningen så blir det några fina bilder från programbladet. Den under bilden föreställer rollfiguren Cherubino, sjungen av Annie Fredriksson. Den rösten....suck. Ville bara trycka på repeat i hjärtat och höra henne om och om igen. Mötte flera som hade samma upplevelse och känsla så då kan jag inte hört fel. Nåt på minuskontot...för utjämningens skull typ? Nej, har svårt att sätta fingret på nåt. Möjligtvis är det lite svårt att höra vad en bas sjunger i låga lägen...typ.

Tips för dig som inte är så himla operafrälst och ändå vill känna sin Mozart på pulsen. Gå på NOP!

¤¤¤¤

För övrigt då?

FruKatt vet verkligen hur man använder en lördagmorgon. Slappar på en mjuk matta, blickar ut över hushållet som behöver helgröjas...anser att det är någon annans jobb, hon ska ägna sig åt kontemplation.

¤¤¤¤

FredagsAW på ett mysigt ställe. Biblioteket, en lounge-del på Stora Hotellet. skön miljö för mysiga samtal. En bra avslutning på veckan.

¤¤¤¤

Jamen, då är det väl bara att ta tag i röjning/inköpslista/tvätthög/kompisfika/träning

Mortuta

Under veckan har frågan kommit om orsaken till att bloggen inte uppdateras på daglig basis. Alltså, varför jag inte skriver om vad som sker varje dag. 

Hm, för att vara helt ärlig är det förmodligen rätt trist att läsa en ständig upprepning av vakna-äta-jobba-promenera-sjunga-äta-sova, eller vad tror ni?

Nej, att blogga är för mig en mix av grunnande på händelser och situationer, läsa eller fota något som sätter igång en tankeprocess och sen filura på hur man ska skriva om detta. Kan ibland ta många dagar och ibland sker det mer på freestile-nivå. Så, sorry..du som frågade. Det blir även i fortsättningen en bloggleverans som inte har nåt mönster.

¤¤¤¤

Nåväl, de senaste dagarna/veckan har det varit mycket snack om filmen Fifty Shades OF Grey. Har man eller ska man se filmen?.Har man eller ska man läsa boken före eller efter? Kan då meddela att filmen inte kommer på min topplista. Inte heller boken, tyvärr. Upphausad..nanting. 

Tankarna började ändå tvista iväg till olika beskrivningar av kroppen. Fifty-boken/filmen innehåller ju en rätt rejäl dos kropp, kan man väl säga utan att gå in på detaljer. Men kroppsbeskrivningar finns ju för all del i en hoper av annan litteratur, genom tid och stil. Den allra första som dök upp i tanken var det Sara Lidmancitat som pryder en tunnel i Umeå.

" En naturkatastrof är hon. Nödtorftigt överdragen av människohud"

Jojo, det ni...ingen förskönande omskrivning här inte.

Torgny Lindgren, han är då inte sämre. I boken Hummelhonung, som för övrigt är en helt absurd historia som är väl värd att ägna några timmar åt, finns en klockren kroppsbeskrivning.

Läs och njut...

" Den var den naturligaste sak i världen, kroppen, den förelåg och utförde sitt verk även om man inte ägnade den en enda tanke. Den utgjorde en lycklig förening av löst och fast, av flytande och stelnat, slem och emalj, överhuvudtaget föreföll den att vara en skickligt för att inte säga konstfärdigt uttänkt helhet av delar som, betraktat var för sig, kunde te sig skrattretande och i vissa fall frånstötande. Summan, kroppen som anordning och sammanhang, förtjänar både aktning och beundran, man kunde till och med tänka sig att den ständigt var i behov av just aktning och beundran...."

Ha, ha....han vet hur man ska formulera sig. Dessutom är detta kanske nån form av inofficiellt rekord i inskjuten bisats och vidaresyftningar staplade på varandra så att man nästan måste föra egna anteckningar för att begripa vad som menas.

En annan reflektion om kroppar...

Hör man på nån av alla dessa intervjuer med idrottare nuförtiden så får de nästan jämt frågan "hur mår kroppen då?" och de svaren blir oftast "Jo, kroppen mår bra/dåligt/ont/pigg...etc". Hm, som om de själva och kroppen är två helt skilda väsen och att kroppen lever sitt eget liv på nåt vis.

Alltså, hör inte idrottaren ihop med kroppen på ett väldigt tydligt sätt och borde inte svaren bli " Jo, jag har lite ont i kroppen eller Ja, jag är i god form eller nåt liknande...Nån som håller med? Har ni andra tankar om hur kroppar beskrivs? 

Min kropp hör då väldigt tydligt ihop med mitt huvud, sådetså!

¤¤¤¤¤

Solen väckte suget efter promenad imorse. Första gången ut på isen utan Kenzo. I familjen är dessa ickehundstunder döpta till tom-promenader. Med andra ord sånt som vi ska vänja oss vid igen. Tack vare det ljuvliga vädret med skarsnö och några minus blev det bra och vi kan nog tänka oss vinterutflykter hädanefter.

Havet är öppet en bit ut i viken och det var rätt märkligt att stå på isen, höra hur vågorna slog en bit ut och se ismassorna bölja fram och tillbaka.

Energidepåerna fylls definitivt på en sån här dag och man kan med gott samvete bänka sig vid Vintersporten sen och heja fram Kalla & company under dagen.

Mortuta 

Vår? njae, inte riktigt än...

Vinter? Jodå, vi vet det ...

Lördag? Helt uppenbart eftersom klockan inte ringde imorse...

Alla Hjärtans Dag? Jotack, det har inte gått att missa. Tidningar och affärer har den senaste veckan pumpat ut choklad- och gosedjursreklamen...överallt!

Hur firas detta i hushållet då? Inte speciellt mycket, för att vara ärlig blev det mer av hoppsan, är det idag-reaktionen så nån fikapåsäng-cermoni var därför inte att räkna med. Får väl kompenseras med middag på lokal i kväll. 

  FruKatt har börjat att vänja sig med Drottningpositionen i hemmet. Sitter numera med en uppfodrande min på en hög pall, med uppsikt över köket, spanar på vad som händer och kräver att man katt-konverserar med henne då och då. Det vill säga...frågar hur dagen varit, om hon är hungrig eller om det behövs en klapp eller krafs bakom örat. 

  Själva känner vi oss lite vilsna och göra-lösa. Det är väl så det ska vara. Saknar men klarar det också. Nya träningsplatser och stunder börjar så smått planeras fram och det känns bra. Det kommer dock att dröja innan skogen och alla stigar får besök av oss...

I köket har det samlats en del böcker, placerade,glömda eller kanske bara lagda där i väntan på nåt....

Städfantomen (de som är mer bekant med familjen vet vem som avses) for fram på morgonen och då gäller det att snabbt ropa hold your horses och gå emellan med nåt form av försvarstal. Allt för att övertyga verderbörande om att det behövs litteratur lite överallt....för välbefinnandet, typ. Går sådär....

Nåväl, kompromissen blev att stapla ihop till fina högar. Bra deal. Vid närmare betraktelse av titlarna i högen kan man ju verkligen fundera över alla intresseområden som de där böckerna får representera.

Göteborgsskärgårdsliv, amerikansk feelgood, irländska krigs- och byggnadshistorier, träningsbibel a la P. Roberto och så en hoper konst- och historieböcker. Vilken himla mischmasch. Kanske något för en analytiker att ta tag i och gör en analys över vilken människotyp som döljer sig bakom bunten. 

Nån hobbypsykolog som vill göra ett försök?

För stunden läses det deckare för fullt. Plöjer igenom Mari Jungstedts Anders Knutas-serie för andra varvet. Verkar ju lite korkat om man nu redan läst dom men av nån anledning har de charmat mig ett andra varv. Dessutom kan man, helt riskfritt blädderläsa om det blir lite trist. Man vet ju redan hur det går.

¤¤¤¤¤

Varje lördag är det en viss optimism i luften, åtminstone sådär vid tresnåret. Strax innan första loppet av hästarkutaricirkel-sporten startar är det som starkast. Stora ord om tips och kunskap om vilka som kan och inte kan denna dag bollas via sms mellan tevesoffan och densamma i svågerns bostad. Attans vad de kan....innan. Sen blir det som regel en del icke censurerbara kommentarer och ett visst häng med huvud för att sen övergå till planering för nästa lördag.

Härligt att leva med en optimist.

För egen del räcker det med en fredagstulpan och en triss då och då...

Mortuta

Det sägs att hunden är människans bästa vän och ja, det är väl bara att instämma i det påståendet. Åtminstone är det en av de trognaste polare man kan ha. Under de senaste 8, 5 åren har vår familj haft ynnesten att vara ägare till Kenzo. Ja, ni vet hunden som här i bloggen också brukar kallas BruneBrorsan, Speedo, Hundeländet, Racerjycken, Kenzano, Bullen och många andra namn...

Nu är hans liv över.

Inuti denna snälla och sympatiska jycke växte elaka tumörer utan att ha visat sig för omvärlden, plötsligt tog livet slut och det vi nu har kvar är stor, stor saknad och så många minnen av en fantastisk period. Han har verkligen gjort stort avtryck hos alla de som fått vara med och fostra, träna, gosa och leka med honom genom åren. Vår familj, våra släktingar och vänner. Stort tack förresten till er som varit våra ständiga hundvakter! Ovärderlig hjälp har det varit.

En sista gång ska nu BruneBrorsan få vara huvudperson i ett blogginlägg, ett avsnitt där ni får några high lights från den smått galna tillvaron som det ibland kan vara med en ständigt springande jycke...ja,ja, det kanske har varit extra springigt och galet med Kenzo....tror nästan det.

Gillar du inte hundar ska du nog sluta läsa nu och återkomma nästa gång....

¤¤¤¤¤¤¤

Athos, född 30 maj 2006.

Efter en kort överläggning döptes han om till Kenzo eftersom några i familjen gillade den japanske designern med samma namn...hm, ledtråd..det var inte killarna. De tre första åren var en helt galen tid.

Hundeländet sprang ÖVERALLT.

- In och ut i grannhusen, med speciell förkärlek för de hushåll där hundrädda bodde.

- Sprang bort i skogen gång på gång men lärde sig snabbt att lita på väderkornet och hitta hem

- Rusade som en tok, med eller utan koppel på valpkurs (som vi var tvungna att gå två omgångar av...suck). Svettiga förare...skrattande instruktör.

Många, många gånger tänkte vi "vad har vi fått in i huset, detta klarar vi inte av".

Fast.... mellan varven var han ju helt ljuvlig och underbar som bara valpar och unghundar kan vara. Slutligen, med en rejäl skopa prestigelöshet, massor av träning, tid och så förstås oändligt med tålamod klev han till sist ut ur slamsgarderoben och blev en fantastisk hund.

Vi kunde till sist komma överens om vem som skulle styra...oftast.

¤¤¤¤¤

Oändligt många timmar och dagar har vi i familjeklanen ägnat ute på isen med hunden antingen i skidåkarsele eller bara lös och springande rakt ut mot solen. Minnen av Kenzo som springer sitt fortaste rakt ut mot horisonten, vända och sen med flaxande öron komma rakt emot föraren och vara ofantligt lycklig i sin frihetskänsla. Den frihetskänsla som kanske gick lite överstyr den gången då han på under en skidtur över isen tog ut svängarna, nådde Norrbyskär långt före oss andra och han runt den ön flera varv innan vi svettiga nådde ikapp honom.

Han glad, vi hysteriska... 

Skogen har också varit ett sorts andra hem för oss. Varje dag i ur och skur, timme efter timme,  år efter år. Där har Kenzo spanat och nosat, lyssnat och letat, vilat men framförallt sprungit i full fart. Oftast lyssnat på kommando men då och då också gå på helt egna äventyr. Ett och annat rådjur har väl jagats, dock utan framgång...fast då han försökte sig på att ta spår på en kronhjort...ja, då blev det en snabb sorti och sen försöka gömma sig bakom mattes ben.

¤¤¤¤¤¤

Kan hundar ha kompisar? På nåt vis är det väl så. Somliga jyckar kan busa och leka ihop och somliga ryker ihop så hårtestarna flyger. Kenzos glada, lite dumsnälla sätt gjorde att han funkade ihop med några likasinnade tok. Svarte busZero, grannhunden tillika bästahundkompisen Dalton, tollarKrut och så kullsystern Alma är ett axplock ur den fyrbenta bekantskapskretsen.

¤¤¤¤

Det är förmodligen tusentals bilder tagna på denna hund, givetvis med mycket varierad kvalité. För det är ett faktum att han inte alltid stått, legat eller vinklat upp sig på det vis som fotografen tänkt sig. Men som regel blev det rätt bra....

¤¤¤¤¤

Kenzo har varit så viktig och betydelsefull för oss

Som gosekudde och tröst. Som en viktig rehabiliteringskompis under flera långa sjukdomsperioder. Som en ständig träningskompis där inget dålig väder och andra svepskäl funnits. Ovärderligt.

Men dessutom har han haft uppdraget att vara slagpåse och ständig irritationskälla för kattbrudarna i huset. Ständigt hunsad genom åren men lika glad för det...

¤¤¤¤¤¤

Men nu är det dags för Kenzo att kliva bort från sin roll som en av huvudkaraktärerna i denna blogg. För så har det verkligen varit de senaste åren. Man kan tro att anekdoterna om honom varit uppdiktade, skarvade och överdrivna....men jag lovar, så är det inte. Livet med denna jycke har verkligen varit såhär galet.

Tack för allt BruneBrorsan

¤¤¤¤¤

Nu lämnar vi över huset och familjen till FruKatt att ta hand om oss fullt ut. Med hundraprocentig säkerhet kommer hon att styra och ställa på det bästa sätt. Med en skarp blick och stoisk hållning blir det en bra Drottning av hemmet.

Mortuta

Det är inte riktigt alla dagar som den BruneBrorsan kvalificerar sig på topplistan  Lydigaste settern i bygden . Nästan jämt är han väldigt lyhörd och vet hur man ska föra sig och med stigande ålder och visdom har han varit riktigt väldresserad, på sina egna villkor dock. Precis så som det anstår en irländsk setter. Nån gång då och då, tack och lov händer det sällan, tejpar han dock ihop öronen och glömmer allt som lärts och tränats under de senaste 8-9 åren. Några gånger per år blir frestelserna för många och springlusten allt för stor.

Idag var en sån stund.....suck.

Scenariot är följande:

Nyss hemkommen från jobbet och utrustad med pannlampa och blinkande hund stegade de båda (maken och hunden) nöjda ut i den mörka skogen.

Kvällsrastning, jippie! Ja, det var gissningsvis åtminstone en i paret som förmodligen skuttade iväg med den känslan..så långt allt väl.

Speedhunden skötte sig lysande under trekvartsturen i skogen. Sprang hit och dit i vanlig ordning men med god kontakt med husse. Det gröna blinkhalsbandet fladdrade runt som ett flipperspel i mörkret. Snöhögar blev nosade på och nya och gamla spår avsynades i vanlig ordning. Väl tillbaka på gårdsplanen igen övergick de båda till hemmasysslor. Dvs, den ene skottade bort snö och gjorde fina gångar och högar och den andre grävde frenetiskt gropar och spred det ihopskottade tillbaka där det kom från. Man gör det man är bra på, typ...

Nosen i luften, vädra och vicka på öronen. Spana på vad husse gör och om han är upptagen med annat. Smyga runt hörnet och gömma sig i skuggorna, ut i mörka lekparken och sen järnet iväg. En löptik har passerat och det går inte att motstå om ingen säger ifrån.

"Hundeländet har rymt....jag ska vända honom in och ut och göra handväska av honom.....det är väl då själva f-n.....han som aldrig far någonstans..." Ja, som ni alla förstår så kan de lösryckta replikerna fylla många pratbubblor. Men egentligen är det förstås grundat på oron över var han tagit vägen.

Ut i skogen igen, nu med stora hundvisslan i högsta hugg och med hopp om att det var ett rådjur som lockat racerjycken. Utan framgång.

Efter ett antal minuter som kändes som nån timme ringde en kvinna och meddelade att hon på sin hundpromenad fått sällskap av en glad och pigg

setterkille. Han var väldigt intresserad av att slå följe med hennes lilla fyrakiloshund, en liten tik alltså. Efter en liten research bland sina andra hundvänner kom hon fram till att den uppvaktande följeslagaren var vår bandit och...ja, det var bara att krypa till korset, skynda iväg i tofflor och bil, hämta upp Don Juan som lika glad som vanligt kom med hem igen. 

Han hade dock skött sig bra och inte varit för ivrig på sin friarstråt, tack och lov för det. Dock är det lite skämmigt att hämta hem honom på detta sätt.

Nu ligger han nöjd och definitivt välrastad i soffhörnet igen. Hotet om handväskeproduktion är borta och kanske är det rentav så att han kan få sig ett gnagben nån dag, vem vet? Men en sak är då säker, något fler free race blir det inte tal om. 

Tack än en gång till kvinnan som tog sig tid att kolla vem som ägde rymmaren och lekte med honom i väntan på hämtning. Utan henne hade det kanske blivit en längre sväng innan han med största sannolikhet parkerat hemma på förstukvisten igen, glad och nöjd men med handväskehotet betydligt närmre...

Mortuta