Den kom fortare än man kunnat ana, den dagen då vännen och kollegan Ulrica lämnade oss alla kvar. Trots att beskeden vecka för vecka pekade i en enda riktning är det så svårt att förstå. Hon finns inte mer bland oss.

Men denna kvinna har lämnat fotspår efter sig som länge, länge kommer att märkas.

Vi möttes första gången på Ulricas allra första dag på jobbet, jag som den som varit länge och hon som den nya i gruppen. Många gånger har vi båda sagt att, den där första stunden kände att "det sa klick" mellan oss, som vänner och arbetskamrater. Tillsammans med de andra i vår språkgrupp delade vi arbetet med lika delar svett, tårar och skratt. Hur många gånger har inte nån av oss i affekt stegat in till den andre och (gärna rätt högljutt) öst ur sig, fått lite medhåll eller mothugg och sen kunnat se ärenden lite från en annan vinkel. Ovärderligt.

Minns nu med en tår i ögonvrån

...alla våra sms/mail/samtal som alltid startade med Hej vännen....

...våra eftersnacks-stunder på parkeringen, där vi ventilerade livets vindlingar

...det varma stödet och omsorgen då livet inte var så lätt i vår familj

...skratten och busen tillsammans med våra kollegor

...alla diskussioner om livet som tonårsföräldrar

...min beundran av alla dina pärmar med plastfickor, färgglada smålådor och fina piffiga saker som fick mig att börja få någon ordning på mina grejer

...den dag då det första barnbarnet föddes och vi fick dela den glädjen

Mina tankar går slutligen till den stora fina familjen som är kvar med sorgen och saknaden. Hoppas av hela mitt hjärta att ni finner nån sorts styrka hos varandra och att minnena av Ulrica leder och lyfter er vidare i livet.

Så, för sista gången

Ulrica...Hej då vännen

Mortuta 

dag 25

Dagens ambitioner kan tyckas vara enkla, men ändock så jädra svåra att uppnå.

1. Inlägget ska vara klart före klockan 24:00, för det är tänkt att representera dagens tankar och göromål, inte nattligt yrande som det tenderat att bli. Men detta är också i ren överlevnad för skribenten, måste börja ta tillbaka lite sömntid och inte gneta på till mittinatten-läge var och varannan kväll...om man nu kan ta tillbaka,på nåt vis.

Alltså en riktigt egoistisk målsättning om man ska vara lite petig.

2. Grusgången som av nån outgrundlig anledning finns i min säng ska väck. Det var inte skönt att upptäcka den i den sena midnattstimman då engagemanget för ett sängklädesbyte låg på minus. Hm, undrar vem som är den skyldige?

Maken? Njae, tvivlar på att han skulle ta in en näve grus och strö ut, bara sådär. FruKatt skulle aldrig, aldrig ödsla sin energi på nåt så dumt. Blänger då med onda ögat på hunden, den ende kvar på listan över presumtiva syndare. Ingen reaktion. Antingen fattar han inte alls vad som avses med en ilsket stirrande tvåfoting eller så tänker han att man faktiskt får skylla sig själv om man låter sovrumsdörren vara öppen. Det kan luta åt det sistnämnda, faktiskt. 

3. Slutligen, ambition nr 3.  Det är att få till nån form av acceptabel städplan som överenstämmer med kravbilden. Alltså en balans mellan damm och annat krafs som börjar ta onödigt stor plats och oviljan att städa. Den ekvationen är inte lätt att få ihop. Måste nog vila i soffan och filura på den uträkningen.

Skulle kunna lägga till några fler ambitioner om att läsa ut en bok, röja i tvätthögen, se klart en film och kura i soffhörnet...men det tar vi en annan dag.

¤¤¤¤¤¤¤

  Kvällen har innehållit en världspremiär, Skype-samtal med den lille skrutten. Ja, okej då, det kanske inte var så mycket bevänt med snacket hos den lille. Om man ska vara petig och riktigt sanningsenlig så vägrade han att vakna, sov som en stock trots att mum and dad försökte peta på honom så att vi, de förväntansfulla två på andra sidan Europa skulle få se lite action. Men icke det, sömn verkar vara Rians favoritsyssla för kvällen. Vi fick hålla till godo med de andra två och det var gott nog. Kan numera konstatera att bebisen verkligen finns på riktigt.

¤¤¤¤¤

Mina tankar går ikväll till en god vän som kämpar mot en fasansfulla sjukdom som drabbat med full kraft. Sänder tröstetankar till familjen och de som står närmast.

Varför, varför? Inga svar dyker upp, bara en känsla av otillräcklighet över att inte kunna göra nåt. Gråten ligger nära och på lut varje dag nu. Vet att man ska vara tacksam för det lilla i livet, för det enkla, det som hör vardagen och familjen till. Men just nu är det svårt att förmå hjärta och hjärna att formulera sådana tankar. 

Men, en envis förkylningshosta är rätt trivial nu...

Mortuta

dag 24

Idag känns det ungefär som den här lilla tomtegubben som vi har stående i ett fönster. Kroppen känns lite öm och krokig, snuvig och hostig som man är. Har suttit i åtskilliga timmar vid skrivbordet och jobbat klart inför terminsavslutet och det blir inte alltid den bästa arbetsställningen. Sittställningen vid skrivbordet liknade efter ett tag mer en tonårings halvliggande position, ett tag var golver en del av arbetsytan. Ergonomiskt tänkande verkar, helt uppenbart tunnas ut ju fler sena timmar som går.

Men nu så, nu är det klart! Klickar i och går vidare, så att säga.

¤¤¤¤¤

Dagen inleddes med en gnutta vinterkänsla, tro det eller ej. Lite vitt på marken och knasterljud under skorna...så underbart att se och höra. Detta kan numera göra även den mest inbitne vinterhataren så glad att den tar små hoppsasteg i smyg. För regnskitvädret med därtill vidhängande blixthalka och stormsvängar måste ha fört över snöhatarna till vår sida. Alltså till oss som bara älskar det vita, vackra. Det är på gång, måste vara...

¤¤¤¤¤

Little baby Rian-läget då?

Ni vet han som är världens sötaste bebis tillika färskast i vår klan.

Ja, han har nu passerat 8 levnadsdygn här på jorden. Inte illa. Och det utan att ha skämt ut sig eller tröttat ut sina nykläckta föräldrar för mycket, ingen av dem har då förordat nån form av retur på bebben så det tyder väl på en bra start på deras liv ihop. Fast nog är det en stor omställning, det märks.

I den lilla bebifamiljen finns två hundar sen förut och det är ju alltid intressant att se hur de reagerar vid en sån här stor förändring. Penny och Mollie verkar ta det med ro, men på olika sätt. Den ena har axlat uppdraget av "det här lilla krypet ska vaktas, bäst att finnas i närheten hela tiden" och den andra "ja,ja..var är mina leksaker och var är min mat?". 

Gissar att det inte bara blir fix och trix med nyföddingen då vi kommer ner om en dryg vecka. En hel del klapp, kel och långturer med hundarna ska det också vara för rättvisans skull.

¤¤¤¤¤

Okej, här ska det väl stå något klokt om världsläget, politikernas rubriker eller om de viktigaste sporthändelserna från de senaste dagarna. Men, alltså...jag är rätt trött och seg och har ingen åsikt om nånting alls idag. Tro det eller ej, men så är det. 

Sover på saken istället.

Mortuta

dag 23

Ja, det är väl rätt enkelt att besvara den frågan med hjälp av illustrationen. Paketinslagning, det är alltså det som står på agendan. Förut, då kidsen var hemmaboende pågick paketinslagningen i stort sett under hela december. De färdiga presenterna placerades sedan högst upp på en bokhylla till familjens (läs barnens) beskådan. Där skulle julklapparna ligga, synas men inte röras. Fungerade väl sådär. Antar att, om man riktar den skarpa förhörslampan mot nån av barnen blir det förmodligen minst ett erkännande. Till att ha klättrat upp och spanat på klapparna alltså....

I år kommer inte paketen dit så snabbt, allt blir liggande i påsar betydligt längre. Men ikväll så kom inspirationen till mig och då var det baske mig bara att släppa allt annat och sätta igång. Lite glögg och en och annan julsång i högtalarna, med andra ord rätt perfekt stämning. Tände ljus lite här och var, klappade en nöjd katt och hund vid brasan. En riktig mysmåndag blev det till sist.

¤¤¤¤¤

På löpsedlarna denna dag?

Ett kidnappardrama i Sidney som var riktigt läskigt. Scenario: ett vanligt kafé och vanliga gäster. En självutnämnd muslimsk predikant..och inte helt oväntat tungt kriminellt belastad man med hustrumord och en hel del annat på sitt konto, han höll ett antal människor som gisslan under dagen. Hotade med att skjuta och spränga om han inte fick bland annat en IS-flagga till sig. Märkligt krav, kan man tycka. Måste ha varit nåt mer...

Flera i gisslan dog och så gjorde även knäppgökskidnapparen som för övrigt också ansåg sig vara mästare i svart magi. Nån stans där börjar man ana att det är en riktigt farlig och knäpp person som kunde ha ställt till med en stor katastrof.

Mer då?

Det politiska käbblet fortsätter och det känns som en never ending story. Alla skyller på varandra och ingen verkar tro på att det blir bättre efter nyvalet. Jojo, det är hoppfullt för oss vanliga som ska rösta...eller?

Men...det politiska bottennappet måste ändå vara SD:s Björn Söder som i en intervju sa att judar och samer inte var svenskar om de inte assimileras (omvandlas, görs likadan). Han ansåg visserligen att de kunde vara svenska medborgare men inte kunde anses vara svenskar på riktigt  om de inte gjorde avbön från sitt ursprung (ja, just det sista är min tolkning av det han sa).

Totalvrickat och väldigt skrämmande om  det då dessutom stämmer att det han säger är citerat ur SD:s partiprogram. Jag vet inte om det är en sån som ska vara talman i riksdagen...tveksamt.

Så är livet denna måndag

Mortuta

dag 22

..som den välbekanta logan med det leende hjärtat mötte publiken i Umeå. Det var i går det, då det var dags för avslutningen av Kulturhuvudstadsåret. Dvs det som i folkmun kallats 2014, rätt och slätt.

I vanlig ordning en stor organisation, lång och minutiös planering och ett volontär- och säkerhetsstab som skötte sitt jobb utmärkt. Ingen visste i förväg hur mycket publik som skulle komma, 200 eller 20 000? Skulle vädret vara med eller mot? Ja, frågorna var många och hos en del i staben kunde man ana lite nerver i dallring. Men, då klockan närmade sig 19:00 så var vädret krispigt och klart och nånstans mellan 10-15 000 människor hade slutit upp för att fira den sista kvällen. Helt som man skrivit på önskelistan, alltså.

¤¤¤¤¤

Under en timme och fjorton minuter, dvs mellan 19:00-20:14 (fiffigt va?) bjöds sen publiken på en show som verkligen tilltalade alla sinnen.

Musiker i världsklass, ett ljusspel på rådhuset som fick alla att häpna, enormt häftig musik som illustrerade detta. Ja, sen också fantastisk jojk från rådhustornet, inovativ kampsportsdans, vackra bildprojektioner på husväggarna och så givetvis ett högtidligt överlämnande av stafettpinnen till de nya kulturhuvudstäderna Mons och Plzen.

Om den privata börsens innehåll räcker och mina planerings-önskningar blir besannade ska det väl bli nåt besök under det kommande året.

      Den musik som framfördes av dessa musiker var helt ljuvlig och klingade långt över gator och torg. Detta skapade då en helt magisk stämning, nästan lite trollsk.

Det faktum att de allra flesta av medverkande musiker och sångare bor och verkar eller har ankytning till Umeå gjorde att stolthetshjärtat fick lite boost.

Så bra, så bra det var....

Då klockan var slagen, dvs då vi passerat det magiska 20.14 avslutades året med en sjujädra fyrverkeri. Ett välkomponerat ljusspel exploderade över den förmodat nöjda publiken. 

Man måste säga att det verkligen var ett bra avslut på detta kulturår. Ett år fyllt av små och stora händelser som definitivt varit på var mans läppar, både i positiva och negativa hänseenden. 

Alla kan inte få allt man vill, allt man gillar men många kan få uppleva nya saker. Det är väl en sammanfattning av målsättningen som kan ha varit där i början. Tack vare en gigantisk mängd av föreningar och grupper och kulturutövare i regionen blev det ju så...i stort sett. 

De som, under året sett kulturåret med negativa glasögon har sagt t.ex               "Herregud, varför satsas det inte på punk/hardcore/dragspel-konserter?" eller   "Varför satsas det inte mer dansband/hårdrock istället för opera, jojk och folkmusik" eller "Är det kultur då man inte riktigt begriper vad det är?"          

Ja, det är ju så att man kanske ska ha kavlat upp armarna själv och presenterat/ansökt en evenemangsidé och då har ju chansen varit större. Gnällandet har ju sällan varit den mest vägvinnande stilen, vad jag vet. Och det faktum att man inte riktigt förstår gör kanske att man måste vara lite mer open minded och tordas vara nyfiken.

För en sak är säker...inte hade man kunnat se Electra utan fantasitentaklerna utfällda. Inte heller den spektakulära nycirkusföreställningen eller nån annan av alla de festivaler som fyllt stan under året. Om inte annat hade det blivit betydligt tråkigare.

Jag hoppas verkligen att allt som hänt, allt som vi bjudits på spiller över på framtiden. Tänk om bara 10 % av alla evenemang överlever och återkommer, då kommer det att bli många härliga stunder de närmaste åren. Gissar också att service och näring i stan märkt av året på ett positivt sätt. 

Men det faktum att hela vår kommun ligger i ett ekonomiskt stålbad gör ju att man blir lite orolig. Vilka kulturinstutioner i Umeå kommer att få sämre utgångsläge och hur ska de, trots det även i fortsättningen orka skapa och inspirera? Kan bli ett intressant 2015.  

Har du som läser nån favorit från 2014? Berätta.

Mortuta

Morgonmys med familjen innan alla far iväg på lördagsuppdrag. Handla/leta upp-listan är lång.

Det är luciamorgon men vi har i skrivande stund inte varken sett eller hört nån Lusse. Men är det inte försent...

Julpynt som det anstår en Luciadag.

Inser att det är storslagna och reflekterande blogginlägget om avslutningstjolahejset inte det finns tid med ikväll. Det ska visst bli en del mingel och trevligheter efter avslutat dagsverke.

Så, sköt er snyggt nu under denna lördag så ses vi imorgon på min bloggardag nr 22

Mortuta

dag 20

Attsiken...höll på att glömma att skriva idag.

Sitter belåtet i soffhörnet, FruKatt och BruneBror bildar par (njae, kanske inte par direkt....mer som ett väpnat stilleståndfeeling vilket är gott nog) i andra delen av soffan. Det är fredagskvällsmys, så pass sent på kvällen att På Spåret och andra program måste köras på omstartsfunktion. Vilket innebär att man inte får tjuvkika på webben om vilket par som vinner. 

E och J bildar tävlingspar med mig och vi kanske inte vinner men är rätt duktiga, om man får skryta lite. Fast, det är ju klart....inte kunde vi så mycket om Skövde, det är då sant. 

Det har varit en kväll i sportens tecken vilket för oss innebär hemmamatch i innebandy. Bråvalla-borgen fylldes med folk och som vanligt en glad och trevlig publikstämning. Det är verkligen ett fredagsnöje för byn. Lagen bjöd på en lite grinig och bökig match där Det Röda Lejonlaget efter en del darriga stunder gick segrande hem. Detta tillsammans med det faktum att sonen gjorde mål maxade familjens nöjdfaktorn.

¤¤¤¤

Det rustas för avslutning av Kulturhuvudstadsåret  2014, detta med en dunder- och brakföreställning på rådhustorget imorgon kväll. Artistuppbåd, ljusshow och fyrverkerier. Stafettpinnen ska överräckas till de kommande två städerna Mons (Belgien) och Plzen (Tjeckien) och hoppas att de kan bjuda sin stad på lika mycket som vi fått här i Umeå. 

Här i huset är det också lite av mobilisering eftersom vi båda två ska vara ute på fältet och jobba den dagen. För min del en såndär volontärinsats, den allra sista och för makens del en vanlig dag på jobbet..typ.

Tänk, det känns som att det var nyss som vi i tusen- och åter tusental gick runt på stan den där invigningshelgen. I snöyran, bland konstfulla isskulpturer och renar och annat. Tillsammans med en massa folk och i trängsel vid själva invigningen ute 

på isen då skotrar med eld i baken blandades med dansgrupper och jojk. 

Ska med stolthet berätta för barnbarnen (ha, ha.....för nu kan man ju säga det på riktigt faktiskt) att "jag var där då det invigdes", "jag deltog i flera av 2014-evenemangen" och "det var ett fantastiskt år med ett utbud långt utanför det vanliga". 

Minns....

Electra-operan och dess jättar på Umestans grusparkering

Cleo och Kristin Amparo på torget en regnsnöig lördagskväll

Sångkrafts körfestival A Choral midsummer light´s dream

Blanche och Marie

Gunilla Sambergs barnvagnsparad

och mycket mer, listan kan bli lång.

Imorgon åker kameran med på axeln och jag hoppas kunna förmedla en del av stämningen den allra sista svängen med 2014.

Rackarns, nu slog klockan över till nytt datum. Ja, ja...det får bli två inlägg på samma dag....bloggmaratonet (kan man säga så?) fortsätter i tio dagar till.

Vi ses

Mortuta

dag 19

Under dessa, de sista skälvande veckorna görs ett gästspel i den yrkesroll som egentligen är lämnad för några år sedan. Läraryrket alltså, klev ju av och gick vidare till en annan yrkesroll men fortfarande med skolan i fokus. Men ibland är ödets vägar lika krokiga som en mindre vacker saffransbulle.

Nu sitter jag här ikväll med högar av elevarbeten och har ägnat timmar åt att läsa, fundera och bedöma. Ja, det borde egentligen hinnas med på dagtid såklart om allt vore perfekt. Men, verkligheten är som regel nåt helt annat i den här branschen och sånt här tar mycket tid. Därav kvällshänget med uppsatser och redogörelser och bokpresentationer.

Påminn mig om  det då den dagen jag överväger att gå tillbaka till en lärartjänst

¤¤¤¤

Mer då?

Dagens Rian-rapport kanske? Enligt modern sover och äter gossen helt perfekt och de pinfärska föräldrarna verkar ha fått lite sömn. Alla glada och nöjda.

Vi börjar räkna ner dagarna till resan ner. Längtan är stor, brukar vara stark då det närmar sig men aldrig så intensivt som nu. Förståeligt? Givetvis, det är ju inte var och varannan vecka det är en yttepytteplutt som man ska träffa.

Packlistan börjar bli rätt lång och jag kanske får inse att just lego-bitar och barnböcker är något som nog kan vänta en eller två resor innan det får åka med. Men, en sväng på barnklädesbutik eller till second hand-leksakshyllor ska vi väl hinna med. Det är så himla kul att titta på alla småkläder och mössor och sockor och....får nog stävja mig ordentligt så det inte blir ohemult många inköp.

Mortuta