Med förfäran vaknade världen upp i lördags morse med ännu en terrorattack utförd, denna gång mitt i centrala Paris. Mitt bland människor i full färd att göra det som folk gör mest en fredagskväll, dvs gå på konsert, fotbollsmatch, fika eller bara hänga med vänner...på ett flertal platser slog de till, terroristerna. 

Ca 125 döda och mer än 300 skadade, många med oviss utgång. Det är vad Paris, Frankrike och världen vaknade upp till och sörjer nu. 

¤¤¤¤

Oro gnager i själ och hjärta varje gång terrordåd kliver närmre. Då oskyldiga människor offras då maktgalningars idéer tar över. 

Att människor dör av ålder är sorgligt och personligt förfärligt. Att människor dör av sjukdomar är även det något som sätter sig i hjärtat med stor sorg. Till och med att människor dör i olyckor kan förnuftet stundtals begripa och ta in. 

Men detta som händer nu i Paris och tidigare på många ställen, att i krig eller terrordåd urskiljninglöst döda människor som på intet sätt kunnat ta skydd, som inte valt att befinna sig i farlig miljö, som bara vill leva i fred med varandra....nej, det kan jag inte varken acceptera eller förstå. Oron gnager i själen.

¤¤¤¤

Men rädslan över följderna är ändå störst. Det faktum att IS har tagit på sig ansvaret över detta och att denna extremt farliga grupp mutar in mark i många länder runt arabländerna gör att anhängarna ökar. Detta ger främlingsfientliga grupper, inte minst i vårt land eld under brasan att döma ut de muslimer som finns i vår närhet. De mörka krafter som tassar på runt i vårt samhälle med åsikter om att alla människor från arabländerna utgör ett hot. 

Det är inte muslimer och islam i allmänhet, alltså miljoner vanliga fredliga människor som är vardagsmuslimer som utför/sympatiserar med detta utan det är en snabbt ökande religiös terrororganisation som är livsfarlig för hela världen, inte minst just nu för västvärlden, som utför dessa dåd. En organisation som leds av fullständigt fanatiskt livsfarliga människor. En organisation som tyvärr lockar till sig unga män (tyvärr också kvinnor organiserar sig i t.ex kvinnobrigaden som inte är ett dugg bättre/mer human...nej, tvärtom) att bli soldat/självmordsbombare i deras tjänst och utan urskiljning uppmanas att döda oskyldiga. En organisation som lovar nån typ av galen förändring men som vill förinta oliktänkande och ta över länder.

Hm, känner jag Hitlervibbar i den meningen? Ja, tyvärr..... 

Även om min egen åsikt är att religion rent generellt är roten till oerhört många krig och konflikter (ja, kanske rent av de allra flesta) känns det viktigt att visa på skillnaden mellan IS och islam som religion.

Skillnad mellan någons tro och övertygelse och ren och skär terrorvansinne.

Skillnad mellan vanligt folk och terrorister.

Det finns flyktingar och så finns det terrorister.

De förstnämnda flyr från de sistnämnda.

Läs gärna krönikan som Carina Bergfeldt skriver i dagens Aftonbladet. Lyckades tyvärr inte göra en direktlänk, men den väl värd tiden det tar att klicka/leta reda på.

¤¤¤¤

Rädslan finns också över att vi i framtiden ska känna oro över/välja bort situationer med stora folkgrupper. Stora konserter, matcher och andra situationer med många människor inblandade. Att vi ska avfärda människor i nöd som behöver vår hjälp med rädsla för oliktänkande....sker det, då har terrorgrupperna lyckats fullt ut med sitt dåd. 

Vi måste fortsätta tro på mänskligheten men att ständigt visa avsky för varje handling som skadar oavsett vem, var eller när. Hur ska annars världen kunna överleva?

Mortuta

November.

Regn och dimma och som mest 5 grader varmt. Mörkt och kulet hela tiden.

Då känns det onekligen rätt skönt att åka ner till lill-ön i söder och få lite ljus och värme för att fylla på energireservlagret. Men, men...för att vara ärlig så hade det fått regna cats and dogs utan att syftet med resan kunnat rubbats. Att få spendera tid med familjen i allmänhet och med ettåringen i synnerhet slår allt. Energipåfyllning går alltså att få på många sätt.

¤¤¤

Just nu är en hoper av EU-toppar ( Löfvén med flera) på besök på Malta och ska diskutera flyktingsituationen. Det känns som ett enormt viktigt möte för att kunna fokusera på hur människor ska kunna tas emot till Europa. Men åsikterna verkar vara väldigt delade....

Malta är ett pytteland, en pytteö som tar emot många båtflyktingar som kommer i galet farliga farkoster från nordafrika. Hanteringen i mottagandet verkar vara rätt varierande, allt från hemska bunkrar och läger till mer humana bemötanden. 

Eftersom våra besök mest sker på östkusten av ön, om nu inte några ärenden finns längre in i landet så är kunskapen om hur flyktingarna har det rätt liten.

Dock är det en viktig punkt på landets agenda, precis som för resten av de europeiska länderna, med den skillnaden att Malta är extremt pyttelitet.

På något vis en märklig känsla att veta att alla dessa mänskliga katastrofer pågår så väldigt nära men ändå inte märka något alls. Overkligt.

Inte heller ser man några tiggare i gathörnen, sådant som tillhör vardagen i våra egna städer. Dock är jag inte så naiv så jag tror att det inte finns människor som lever i missär där också, inte alls. Fanns bara inte där jag satte mina fötter och riktade min blick.

Det förstås, passerar ibland en del mindre städer/orter där majoriteten av den befolkning jag ser på gator och torg är nordafrikaner och kan antas vara de som får ta de tyngsta och minst attraktiva jobben. Sophanteringen och gräva och forsla-sysslorna för att ta några exempel.

Så, icke jämlika samhällsskikt finns även på lill-ön....

¤¤¤¤

Parlamentshuset i Valletta har nyligen byggts nytt, eller kanske är det en gigantisk renovering..vem vet? Stort och vackert är det i alla fall och med varsam arkitektonisk känsla konstruerats i samma sandsten som stora delar av landets byggnader. Eftersom det står vid vallgraven i entrén till den gamla stadskärnan är det en hänförande mix av gammalt och nytt...och dessutom i mina ögon jäkligt snyggt. Man anar verkligen en kulturhuvudstad i vardande eftersom det fixas och restaureras lite här och var över ön. 2018 närmare sig fortare än man kan tro.

      Konstverk i gatumiljö finns det gott om, både gamla ärovördiga och så lite nytt och fräscht som denna med dubbel funktion. Både rolig/vacker att se på men också fullt fungerande som sittplats för trötta ben.

Under ett besök i stan besökte vi kontoret där det stora arbetet inför European Culture Capital 2018 pågår. Den konstnärlige ledaren för Valletta2018 gav oss (maken o jag) en sneak peak av vad som står på programmet under deras år i rampljuset. Till exempel....

- Nyskriven opera med aktuell ämne (Flyktingar) framförd på maltesiska. 

- Seglingsfestival

- Matfestivaler

- Dans

- Filmfestival

...och mycket mycket mer. Ärligt talat så minns jag bara bråkdelar av vad som visades och pratades om. Utan att överdriva kan man beskriva deras presentation som väldigt entusiastisk.

    Antar att hela ön blir engagerad och att ingen, vare sig de är flergenerationsmalteser eller tämligen nya invånare kommer att missa det årets events. Kvadratkilometrarna är för få för det.

¤¤¤¤

Som vanligt är maltabesök lika med boot camp. Ja, i vår familj är det inte fråga om att sova och slappa med prosecco i närheten hela dagarna. Nädå, på med träningskläderna och kämpa i sitt anletes svett.

 Ska väl inte påstå att det ser fullt så graciöst ut då vi tränar som de fina väggmålningarna visar. Ville bara visa på hur fint de dekorerar sitt gym...våra duktiga entrepenörstjejer som kämpar hårt med  att leva sin dröm.

Eh...har jag sagt hur stolta vi är? Sjukt stolta!! 

Men, men......huvudpersonen detta besök ( och förmodligen alla kommande under överskådlig tid) är ändå denna härliga unge. 11 månader och allas älskling.

Ord finns inte att beskriva hur det känns att vara där med honom och att sen tyvärr efter supersnabba tio dagar säga hejdå och på återseende i hopp om att han känner igen oss....litegrann. 


Mortuta

Tiden for lite hitodit under natten, om man nu inte läst all info i tidningar och annan media den senaste veckan. Då var det tryggt att ha mobil och dator och Ipad som stöd...för där ändras det utan min egen försorg. Tack Teknik! 

En extra sovmorgonstimme som förstås då inte alls ägnades åt sömn. Nejdå, klarvaken som attan gavs det tid till en tvåavsnittsminimaraton med Downton Abbey. Åh, så bra denna serie är. Och nu är 6:e säsongen igång.

Om man bortser från alla orättvisor och heriarkier och sämre sortens traditioner och maktstrukturer så vore det rätt häftigt att leva i ett sån miljö. Ja, då får man väl också bortse från dragiga och kalla hus och andra mindre detaljer. Men slående vackra miljöer både ute och inne är det och kläderna ska vi bara inte tala om. 

Hm, undrar hur man skulle hantera en tillvaro med husjungfrur och butlers åt höger och vänster? Om man alltså planterade in detta fenomen i det nuvarande pågående livet? Nån som plockade fram, tvättade och strök, i stort sett klädde på, kammade håret, samtalade förtroligt med för att i nästa sekund i stort sett smälta in i tapeten...

Well, well...nuförtiden är man väl lite av tjänstefolk till sig själv eftersom  alla sysslorna utförs själv och de händer rätt ofta att man samtalar med sig själv för att bättre kunna hantera omvärlden. Downton i lågbudgetversion alltså....

Läste nånstans att varje timme kostar 1 miljon pund att spela in vilket gjort den till den dyraste brittiska serien...ever. Kan tro det!

¤¤¤¤

En av de mer synbara hösttecknen i hushållet är då den vita sommarmattan får ta vinterledigt och den röda varm-mjuka kamraten rullas ut. Rummet ändrar lite karaktär och blir lite mer omfamnande. Eftersom det där med byta gardiner inte är nåt som händer med jämn intervall kan detta vara det enda som görs.  Ja, förutom lite höstpiffande av mindre kaliber förstås. 

Några tända ljus här och där är alltid säkra kort.

¤¤¤¤

För några veckor sedan landade en liten fågel i min vård. En pyttig, lite stillsam tukan i glas, direkt från Venedig och deras fantastiska glastradition. Kärlek vid första ögonkastet och därför förärades pippin en huvudposition på blanka skåpet som lite läckert speglar siluetten.

Mortuta

   Som följare på Facebook dyker det titt och tätt upp utmaningar och uppmaningar från vänner och bekanta. Uppmaningar om att följa och dela och gilla och klicka på allt från gosiga valpar till politiska ställningstaganden, somligt känns viktigt och nödvändigt med det mesta blir mest behandlat med en gäspning. Så även med alla dessa utmaningar om ditt och datt, vänner som vill att man ska dela med sig av sin vinkel av natur/vardags/barnbilder...you name it, utbudet och fantasin verkar inte nått vägs ände på länge än. Dessa har även de blivit lite sömnigt betraktade och bortklickade....så var det då också med den senaste som dök upp för någon vecka sedan....till en början.

En god vän gav mig utmaningen att visa fem bilder som är mer än 15 år gamla, tämligen öppna villkor " kan vara bilder föreställande dig själv bara eller kanske i dina olika miljöer genom åren..". Av någon anledning kittlade det min bildjagarnerv lite extra och därefter följde stunder av grottande i gamla bilder, oändligt många fler än de som sedemera skulle presenteras med några förklarande ord. 

Pärmar, osorterade buntar och andra bildskatter har granskats och en hel del samtal om minnen över tid blev resultatet. Något som man sällan tar sig tid till att göra i en tid då det digitala fotograferandet tagit över. Det är en känsla av äkthet över pappersbilder, även om kanske inte kvalitén alla gånger var den bästa.

Det blev många skratt och en och annan suck av nostalgi, sorg och saknad över de som inte finns med längre och en hel del av nämenherregudvadtidengår då bilderna letades fram.

Nostalgin och återblickandet fortsatte sen med att en leksak från de allra första åren kom i blickfånget och då var inte steget långt till att leta i bokhyllan efter barnböcker som överlevt flytt och städiver. 

Flera av dessa böcker var presenter från storasystrarna och därför också lite extra speciella att spara. Vilken ynnest att ha så pass mycket äldre syskon som gärna velat överraska lillminstingen i familjen. Var faktiskt tvungen att kura ihop i läsfåtöljen, tända några ljus och så läsa igenom dem igen.

  På komihåg-listan står nu att uppmana de egna kidsen att spara sina favoritböcker från barndomen(...eller rättare sagt plocka med sig dem från förrådet där den förutseende modern sparat i ordentliga högar). De är ju inte riktigt i nostalgiålder än men vänta bara.....det kommer, jag lovar.

¤¤¤¤¤

Trots förkylning och feber som river i bröstet blev det en sväng ut i friska luften. Risken för vansinne kändes annars som överhängande om det inte blev lite nytt syre i lungorna denna vackra lördag. 

En trevlig skylt visade vägen till en bagarstuga fylld med glada bagare.

Det blev en nostalgitripp deluxe, minnet av vår egen bagarstuga på gården på landet kom i det inre blickfånget tack vare dofterna. Det doftade mjöl, en torr och varm doft....tunnbröd helt enkelt. Av någon anledning har det aldrig blivit av att lära sig hantverket, vet knappt när en bagarstuga besökts i vuxen ålder. Ska kanske gå nån kurs....nån gång...i framtiden....för det är ju sanslöst gott.

       Testade först med svartvita bilder men även om de är rätt fina så ger de inga multipla minnen, alltså både doft och känsla. Så det blev en hoper bröd- och eldbilder i färg också.

Visst känner ni doften av tunnbröd?

Glad och nöjd vandrade jag hemåt med en påse i handen, målsättningen är väl att det ska räcka till imorgon men.....jag tvivlar. 

Hem igen till soffhörn, alvedon och nässpray. Kurerar framgångsrikt inför resa till små och stora favoriter i södern.

Mortuta 

God kväll kära läsare, hoppas att ni finns kvar där ute i cyber-rymden trots att det är rätt ojämnt mellan inläggen. Det har varit lite tunnt med inspiration den senaste veckan...eller rättare sagt har det oftast gått till på följande sätt. En skrivaridé brukar vanligtvis dyka upp tacka vare tidningar, radio eller någon händelse i närmiljön. Under promenader eller träning brukar detta ältas i hjärnan hit och dit för att sen kanske bli en text...men inte för tillfället. Nej, just nu verkar struktureringen av tankar ligga på sparlåga.

Jaja...det blir väl bättre om ett tag.

Denna lördagmorgon var helt fantastiskt vacker. Kall, solig och enormt mycket höst, i sin bästa skrud. Det mesta från listan av planering fick stryka på foten eller åtminstone ställas på paus till förmån för utevistelse.

Ut i skogen och titta på och känna in den höga luften. Gick i godan ro med kameran i högsta hugg, spanade på motiv och njöt av tillvaron. Sen började hjärtat öka...attans, insåg att det var helt fel ställe att befinna sig på denna lördagmorgon. 

I skogen, med lurar i öronen och klädd i svart från topp till tå...

DÅ DET ÄR ÄLGJAKT I OMRÅDET!

Herregud, tempot över stock och sten för att komma till säker mark var säkerligen i rekordfart. Såg förmodligen rätt knäppt ut, en kvinna (förvisso i sina bästa år) med mössan på sniskan och kameran i ett järngrepp skuttande över stock och sten snarlik en älgko på flykt. Hur jag kunde missat bilarna i området och att den mångåriga kunskap/erfarenhet om jaktperioder bara gått upp i rök är helt obegripligt. Nåväl, vare sig älgar eller jägare sprang ikapp mig och bilderna som kom in i kameran blev helt fantastiska. Alla nöjda!

Inte så underligt att jag mest låg efter marken och helt glömde sans och vett?   

¤¤¤¤¤¤

En mängd kantareller kom i min väg längre fram under dagen. Okej, här ska inte skrytas och faras fram med osanning...så, jag har definitivt inte plockat dem själv. Nej, det blev en mer easy way-metod, dvs upp med börsen och betala den trevlige äldre mannen som visst lovat sin hustru att inte dra hem mer svamp till hushållet. Såklart att man ställer upp och bidrar till enighet och ordnar så att mannen ifråga med ett leende kunde planera för  nya timmar i svampskogen.

Gula kantareller är ingen ofta sedd gäst i vårt hushåll så det blev lite konsultation med svampkompisexpert för att veta hur man råddar med såna här fina saker. Men, nu återstår frågan. Vad gör ni andra för smaskigt med kantarellerna en bit längre in på vintern? Mer än oförskämt superdupergoda svamptoaster och soppor?

Tips och recept mottages tacksamt.

¤¤¤¤¤

Aha, kom precis på vad som förmodligen upptagit tid, energi och tankar de senaste veckorna. Övande och sjungande förstås. Det har precis varit ett jubileumssjungande med barbershoparna och det föranledde ett antal timmars nötande på detaljer och små takter som inte suttit riktigt rätt hela tiden. Vilken tur att övandet gav resultat lagom till förra lördagen....puh.

Så fort nu denna klangochjubel/glitterochglädje-kväll var gjord skruvades kikarsiktet ( aha, ni märker väl att jägartemat sitter fast som ett bättre sortens tuggummi i tankarna) över till kommande konserter med sångkraftarna där en mässa accapella ligger i startblocken och väntar. Vackert, vackert och enkelt då man kan det....vilket snart är fallet.

Vi framför under hela konserten musik av en enda kompositör. Nämligen den sanslöst begåvade Simon Åkesson, en knappt trettioårig skelleftebo som varvar sitt musikaliska liv mellan att turnera med ett symfoniskt rockband, en och annan sånggrupp eller vara kyrkomusiker eller vara med sin växande familj. 

En ära att få framföra hans musik.

Så, efter nästa helg kanske skriveritankarna faller på plats igen. Man får väl köra lite inspirationslyssnande på P1:s Spanarna för att komma in the mood. 

Eller så är det bara att betrakta omvärldens händelser och grunna på det.....

Fast mest blir det väl en mix av kattlivsbetraktande och bokläsande, som vanligt.

Mortuta

Kan nån stoppa tiden, trycka på pausknappen i livsspelet eller bara på nåt vis "hålla för dörren" så att inte tiden rusar in och förbi oss?

Det är så det känns just nu. Dagar och veckor och månader rusar på som om man var med i nåt sprintlopp. Nyss precis nere i startblocken, försommar och måndag och en en hel lång ledighet att fylla med sånt man själv valt....och helt plötsligt är det ingången i sista kurvan, oktober knackar på dörren, det är söndagkväll och jobb och förpliktelser av allehanda slag står som spön i backen. 

För att inte bli helt knäpp av bara tanken och ramla ihop i en hög för att allt går så snabbt och snart är det jul och sommar och vinter igen och jämna födelsedagar och medelålders barn och pension och.....ja, då är det bäst att stå stilla ibland.

Stå stilla i ljuset en tidig morgon.

Stå stilla i samtalet med en vän.

Stå stilla i omfamningen du får av någon du älskar.

Som så många gånger tidigare är havet platsen där tiden tillåts stanna till och energi tankas in. Ljudet och ljuset är så speciellt....

Läste nånstans att sommarvärmen stannar betydligt längre här i kustbandet än i resten av landet. I vanliga fall brukar vi har frostnätter och krispigt hög luft men det är mer av fuktvärme, sol och sensommar. Är det så att årstiderna förskjuts allt mer? Är vi på väg mot en senare men längre höst och kortare vinter?  

Kan det då bli så att vi får nån sorts vår värd namnet här i trakten och inte bara en företeelse som passerar förbi som en blinkning? En höst där inte mörkret dränker oss och kanske en kort, intensiv och snörik vinter?

SMHI-människor kanske kan svara på det...

    Under lördagsturen träffade jag på dessa två rara. Inte samtidigt dock, gissar att det blivit alldeles för roligt eftersom båda två var lekfulla och spring-glada. Saknaden efter BruneBrorsan drog in i sinnet med kraft och längtan efter en kompis på fyra ben blev väldigt tydlig. Saknar en anledning till de dagliga, långa skogsturerna och behöver en lekfull skuttande filur i huset.

Nu och då har resonemanget kretsat runt att det inte ska bli nån fler hund, att tiden hemmavid inte är tillräckligt lång....men min gissning är ändå att det kommer att rusa runt en fyrfoting i hushållet i framtiden. 

De senaste månaderna har en bok och en författare varit på allas läppar. Den fjärde boken i Millenieserien Det som inte dödar oss, nu med David Lagercrantz som författare. Milt sagt har det diskuterats och debatterats huruvida det vettiga hos Lagercrantz att ge sig på detta och om det går att matcha Stieg Larssons succé och givetvis ett rejält argumenterande mellan de olika falangerna i Larsson-spåren. 

Recensenterna har inte direkt hyllat boken, jämförelserna med Larsson har inte gjort Lagercrantz till nån presumtiv Nobelprisvinnare direkt så...har boken då plockats bort från frontplatserna och gått till reahyllor redan? Nixpix, den är precis som förväntat en storsäljare. Erfarenheten säger ofta att de böcker/filmer/serier som inte faller proffs-tyckarna på läppen blir gillade av de vanliga läsarna.

Efter att ha hört och läst åtskilliga intervjuer och samtal med denna David Lagercrantz men också försökt ta del av belackarna blev det då dags för läsning av förlaget Nordstedts guldklimp. Av en slump fann jag att det var min favvoinläsare ( vad gäller spänningsböcker) Stefan Sauk som läst in boken så blev det i ljudboksform.

Så, vad blev då omdömet?

Lång som tusan, hög igenkänningsfaktor (från de tre andra böckerna alltså), inte lika bra språk som Larsson (såklart korrekt och så men ändå inte samma krispighet i beskrivning av karaktärer m.m.), spännande nästan hela tiden men med en något tam avslutning men ändå helt klart värd att läsa. Eller lyssna på.

Har nån fler läst boken? Vad tyckte du?

Ägnar nu läs-tid åt en hel hög med gamla böcker som legat på värmning. Sådana som köpts på bokloppis och liknande. Allt från chiclit till tegelstensklassiker.

Tanken finns på att göra nån sorts gebortbunt som kan tas med vid lämpliga tillfällen. Välja boktitlar baserat på den kunskap man har om den vän som ska föräras. Det vore kul att kunna ge nån vän en läsupplevelse/lästips istället för den traditionella gåbortsblomman. 

Hm, är det en bra idé eller?

( om nu nån funderar så är alla bilder i detta inslag från lördagens energipromenad i Gråboskogen)

Mortuta

Synen på rikedom varierar definitivt genom livet. Allt från den härliga känslan som 7-8 åring med flera veckopengar sparade i börsen, tonåringens första sommarjobbslönekonto till vuxenlivets känsla av tillfredsställelse då lönen räcker till det man vill. 

Men ju mer tiden går inser man att rikedom kan handla om så mycket mer än kronor och ören som växer. Ja, givetvis är pengar något som vi behöver och javisst är det skönt om man inte behöver bekymra sig om det dagligen. 

Numera är känslan av rikedom stark då blåbären och lingonen samsas med hallom och jordgubbar i frysen. Vetskapen att man kan, då andan faller på koka sylt eller fixa en god efterrätt och det med något som skördats i närmiljö. Oavsett då om man plockat själv eller genom köp bidragit till någon annans försörjning. 

Skördestunden i trädgården är likadan. Äpplen, persilja, palsternacka och en hög med både chili, tomater och paprika fyller årets korgar rejält. Under tiden allt plockades ihop gick tankarna runt om vad som kan tänkas bli tillrett av detta. Inga större märkvärdigheter förmodligen....men oändligt många äppelkakor kan det i alla fall bli, till glädje för kollegor och andra fikavänner. Då korgarna var fyllda gjorde det helt plötsligt inte så mycket att rödbetsskörden blev riktigt medioker och grönkålslandet halverades på grund av småkrypsinvasion. Rikedomskänslan är ändå stark. 

  Inte ens den minimala havtornsskörden kan ta udden av rikedomen.

Rik på mer?

Naturupplevelser är väl en form av rikedom? Då man befinner sig i miljöer och platser som ger kropp och själ både energi och lugn...då fylls rikedomen på.

Att ha möjlighet att göra sådant man mår gott av, odla sina intressen och känna att tiden som spenderas är väl använd tid är väl också en form av rikedom.

Hade nån sagt till mig som tonåring, då det mesta i livet handlade om att ha de "rätta" prylarna och göra de "rätta" aktiviteterna att den allra största rikedomen man kan få vara med om är att bli förälder. Ja, då hade tonårsjaget förmodligen ryckt på axlarna, himlat med ögonen och lämnat rummet....

Att, genom något av alla sätt man nu kan bli förälder få bli rik på känslor och kärlek till sina barn. Det är förmodligen den allra största förmögenheten man kan få, dessutom med en förmåga att växa med åren. Kalla det gärna sentimentalitet, men denna känsla av rikedom blir bara starkare med åren.

Undrar lite vad just du är rik på?

¤¤¤¤¤

För övrigt rullar septemberlivet på. Vi jobbar, tränar, skrattar och umgås i hyfsad balans. FruKatt blänger på som vanligt, man vet aldrig riktigt vad som är felet och anledningen till avogheten.

För lite eller möjligtvis fel mat? För stojigt runt favoritsovplatsen? För långsam dörröppning eller för snabb sådan, man vet aldrig riktigt. Men faktum är att hon är en fena på att med blickar och kroppsspråk meddela sig. 

Samlar i energisparlådan (inbillar mig att det finns nån sån i kroppen) med mycket sång just nu. Sparar mentala högar för kommande tyngre stunder under hösten då rösten kanske inte går att använda lika bra. 

Mortuta

Igår var det dags igen och det med en extra aura av jubilerande. Vad, vad? 

Det alternativa Nobelpriset såklart, det som kallas The Ig Nobel prize och som nu i år delas ut för 25:e året i rad.

Ja, jag vet att jag skrivit om detta för några år sen....

ni får stå ut med repris för det är så himla knäppt, helt i min smak.

HURRA för detta underbara pris som delas ut i en rad kategorier, identiskt med de riktiga nobelprisen men med den gemensamma programförklaringen att varje pristagare har som mål att först få oss skratta men sen tänka till. Med andra ord en hel del forskning som vid första, andra och kanske rent av tredje varvet verkar helknäppt men som kanske långt fram i tiden kommer att vara avgörande för utvecklingen, 

Well, well....om detta kan man tvivla. Det stannar rätt ofta vid skratt och förundran blandat med " men,herregud så knäppt"-nivå på betraktandet.

Årets pristagare, vilken snillen belönades då detta 25:e år?

Har svårt att gradera knäpphetsgraden, det får ni nog göra på egen hand. 

Ett axplock....

Kemipriset gick till ett gäng forskare från Australien som ägnat sig åt att ta reda på hur man ska kunna o-koka ett kokt ägg. Alltså kunna komma åt proteinerna från det åter"råa" ägget...typ. 

Fysikpriset gick till gick till tre amerikanska/taiwanesiska forskare som kommit fram till att alla däggdjur tömmer sin urinblåsa på cirka 21 sekunder. Hm, undrar hur man kom på den forskningsnischen? Kanske alla vanliga ämnen var paxade på det universitet?

Litteraturpriset är faktiskt oväntat vettigt och rätt intressant och kan skapa lite nytt ljus åt ett styvmoderligt behandlat uttryck. En grupp nederländska språkmänniskor har ingående studerat otaliga språk över hela världen och funnit att ordet "huh" är universiellt och har samma funktion överallt. Alltså som frågeljud om man inte riktigt hänger med i nåt resonemang.

Medicinpriset är ändå bäst. Pristagarna har funnit att intensiva kyssar och andra kroppsaktiviteter har visat sig ha positiv effekt på allergier...typ...om jag nu inte missuppfattade det helt. Knäppt men kul.

Ja,ja...sånt roar jag mig med att läsa om då det blir en stund över alltså....

¤¤¤¤

   Regnet vräker ner och utomhusgrejandet får stå på stand by ett tag. Vill nog mest mysa och plöja ett gäng böcker under helgen i sällskap med en trevlig man och kelig katt. Kombinera det med lite god mat och dryck så är helgen räddad.

  Längtar just nu rätt mycket efter både döttrar och liten gosse...

Mortuta