Senaste inläggen

Av Lena - 2 augusti 2015 20:55

 

 

Såhär de allra sista timmarna på denna sommars semester är det väl på sin plats att hålla tal. Tacktal till den/det som gjort så mycket möjligt för så många av oss denna sommar.

Harkel, harkel...host, host...

 

Kära vädergudar/makter, årets tacktal vill jag verkligen rikta till er som riggat allt med vädret de senaste månaderna. Det har skrivits och talats så oändligt många hårda ord till er de senaste månaderna...så det är nu dags att någon tar tag i försvaret.

 

Följande situationer och händelser hade kanske varit ogjorda om inte ni, kära väder"fixare" jobbat så hårt i en gemensam riktning.  

 

Tack....

 

- för alla timmar och åter timmar av samtalsämnen om avsaknad av sol och värme. Tänk så trist och tyst det skulle ha varit vid så många fikabord utan ert idoga arbete.

 

- för att vattenslangen i trädgården inte behövt rullas ut så ofta. Risken för förslitningsskador har drastiskt minskat under juni och juli.  

 

- för att den rätt stora högen av böcker på bordet minskat rejält. Inte en chans att alla möten med deckare och chic lit kunnat skett utan er hjälp.

 

- för att uterummets alla fönster inte öppnats så värst många gånger i onödan, minskar definitivt behovet av putsning med nästan tvåsiffrigt.

 

- för att hemmets små gömda lådfynd blivit synliga igen då småplockandet i skåpar och lådor äntligen blivit av.

 

- för att bröd blivit bakat och nerfryst och inte sådär okynnesfikats upp i ett nafs i nån romantisk solvarm hörna i trädgården. 

 

Än en gång, tack ska ni ha....

 

Läser nu i en av dagstidningarna att vädret ska bli riktigt varmt och skönt de närmsta veckorna.

Hur tänkte ni nu, vädermakare?

 

 

¤¤¤¤¤

 

 

 

Skämt åsido...

 

Min sommar har varit helt fantastisk och ingen skugga (ha, ha...humor va?) ska falla över de ovan nämnda vädergudarna. Platserna som jag befunnit mig på har i stort sett varit sommarvädersgoda.

Så, även om det givetvis är skönt att dra benen efter sig och hålla sig till flexibla mat- och sovtider gör det inget att ledigheten är slut för denna gång. 

Precis som Pippi Långstrump en gång sa " man måste gå i skolan för att få ta lov, i alla fall en dag". Alltså, filosofin om det är lättare att njuta av ledighet om man har ett jobb däremellan verkar rätt sund.

 

¤¤¤¤

 


Utflykter i närområdet är en ypperlig sysselsättning då man inte är sugen på vare sig strand- eller soffhäng. Två besökstips får ni här:

 

             Ta en promenad längs Umeälven, njut av den vackra miljön och kosta på dig ett leende eller två till alla de människor du möter efter strandpromenaden.

 

         

 

Efter cirka fyra kilometer dyker ett fantastiskt ställe upp, i en ljuvlig miljö - där  landsbygd och stad möts, en plats som man når med cykel eller via fotkraft. Älvtåets Gröna kaffebar och ekokrog. Gott. Vällagat. Skön miljö.

   ....hade kunnat sitta där i hörnet på innergården betydligt längre än vad som nu skedde. Självbehärskningen fick jobba hårt för att lunchtuppluren inte skulle slå rot där mot den rödmålade husväggen.   

 

Tips två blir åt ett annat håll, söderut till smeden Mattias och glaskonstnären Linda i Lögdeå. Två skickliga hantverkare som på lördagar håller sin atelje öppen för hugade besökare. Så mycket vackert det finns i denna lilla bod. Oj, oj...

 

         

 

Rätt många ting är vackrast där de står, väl arrangerade tillsammans med sin omgivning men annat skulle definitivt kunna få en bra plats i hemmet.

Måste bara spara lite i spargrisen först...

      

 

¤¤¤¤

 

Har du några närmiljötips för oss som gillar att göra roliga saker på helgerna? Nåt som inte nödvändigtvis kräver lång planering eller bokning. 

 

 

 

Nu läggs fötterna högt så att kropp och själ är lagom utvilade för morgondagen. 

 

må så gott alla

 

Mortuta

ANNONS
Av Lena - 26 juli 2015 10:31

 


Genom en konstnärs bilder händer det att man får en sneak peak i en annan tidsålder, en samhällsstruktur och kanske också någons familjeliv.

 

Carl Larsson bjuder in till sitt och hustrun Karins liv genom sina tavlor, givetvis framförallt med sina mest kända men också med de mer dolda verken. 

 

   

 

Konstnärsfamiljens hem i Sundborn är ett turistmål som inte går av för hackor. Eller, om man ska vara ärlig....ett rent hysteriskt ställe med stora parkeringar, pilar och hänvisningar, pitoreska kurbitsmålade stugor med diverse försäljningar och så längst in ett vackert hus med en trädgård som inte går av hackor.

     

Turistmagnet? Ja, så in i bängen...köer, trängsel och ännu mer trängsel. Charterbussar och guidade turer både ute och inne. Såklart att det blir så om många vill ta del av allt det vackra som öppnats upp för allmänheten och såklart att det blir köer om många vill få med sig något minne därifrån.

 

 

Men, nånstans där tappades ändå intresset, tyvärr. Känslan av att inte kunna se skogen för alla träd dök rätt snabbt upp. Ett myller av små och stora muggar och förkläden och vykort och sånt som producerats i (min känsla alltså) " tänk vad mycket skräp som turisterna köper"-anda blandat med vackra och genuina saker. 

 

 

 

 

De boende i byn får förmodligen vara noga med sin integritet, de stunder då man inte har fik eller antikbod. Nåt sola-på-filten-i-bikini kanske det inte är läge för.

 

 

Desto större behållning blev dock en stor utställning, belägen en bit bort från händelsernas centrum. En beskrivning i text och bild och interiörer om konstnären Carl Larssons barndom och vuxna liv, hans texter som illustrerar de vackra tavlorna och många samtida kreativa människors beskrivningar av den kreativa familjen.

 

      

Av hänsyn till andra besökare blev det inte så många bilder tagna där, sinnes - och minnesintrycken är desto fler. Många tankar och insikter frodades där i kvarnen i Dalarna. Carl Larssons sorgliga uppväxt som han envetet försökte kompensera med lycka och trygghets-paket för de åtta barnen. Hans relationer med Anders Zorn, August Strindberg med flera. En inblick i ett mycket bredare konstnärsskap är enbart de detaljrika familjeidyllerna som blivit Larssons signum och inte att förglömma den mer än 25-åriga kampen för att få den gigantiska Midvinterblot att sitta på Nationalmuseéts vägg.

 

¤¤¤¤¤

 

Är det någon annan som varit där och kanske har andra känslor och tankar? Berätta!

 

 

 

Mortuta

 

 

 

 

 

 

 

 

 

ANNONS
Av Lena - 22 juli 2015 22:41

 

Alla hus på Skäret har en siffra (som de allra flesta hus har, så klart) men här är det också det vedertagna sättet att benämna/lokalisera ö-borna, dessutom med prepositionen ...och inget annat som kanske skulle vara med grammatiskt korrekt. Så här kan det alltså låta "jaha, de som bor på fyran" eller " vi ska låna nåt på arton" eller varför inte "hämta cykeln på 44:an" 

 

 

 

Fridfullheten är dock likadan, oavsett vilken siffra huset har. Det är något magiskt som inträder på kvällskvisten då sista färjan gått och man inte tar sig någonstans...Tillsammans med tre goda vänner spenderades en kväll i stillhetens tecken 10:an. Över en bit välsmakande mat talade vi om livets vindlingar, både det tunga och mörka men så också det ljusa och roliga. Nära både till gråt och skratt, precis som det ska vara då man verkligen kan vara ärlig. 

 

       

 

Sedvanlig långpromenad med därtill följande klippklättring och stigsnavande. Klappa de runda och trinda fåren i hagen i skymningen, jaga mygg och sen mysa inomhus igen.

 

 

 

Det är spännande att få ta del av någon annans hem, gå runt i skrymslen och vrår och höra berättat om hur tankar och ideér om inredning vuxit fram över tid. Att vårda själen i huset kan inte vara lätt. Allt för ofta ser man exempel på hur riktigt gamla hus fått genomgå en moderniserings-renovering med hypad inredning som klampat in och tagit över. 

   

Hundrafemtioårig historia sitter i trappor och väggar, i detta hus såväl som det förmodligen finns i de andra stora vackra efter gatan. Husen och väggarna viskar lite i smyg till oss som  vill höra om hur det var då tjänstefolket/arbetarna nötte skorna i brådskan och då golvtiljornas knakande berättar om vedermödor så långt ifrån det vi själva är med oss till vardags.

 

     

     

 


Tack L för att du bjöd in oss till din oas.

 

 

Mortuta

 


Av Lena - 20 juli 2015 21:07

- Bouna sera..eller var det Boun giorno man skulle säga? Kanske rent av slå till med Salve bara? Svettdropparna samlades runt örat som hade mobiltelefonen mot sig. Signora, descrivere, taxi, strada....och där tog det stressitalienska ordförrådet tvärstopp...

Could you please tell us (eller rättare sagt den unga taxikillen som ägnade obehagligt mycket tid till att antingen messa sina kollegor eller gps-kolla) how to get to the street where the house is?

 

- Oh no, there are no regular streets there, you are living in the old town with only stairs and maybe some vicolas (gränder). Stop at the Blue Bar and I will pick you up. 


Okej, inga gator - bara trappor, möjligtvis smala gränder...det här blir spännande.

 

 

     

 


Den unge taxikillen släppte med viss tvekan av oss vid den ovan nämnda baren, ett hak som kanske inte riktigt inbjöd till vare sig morgonkaffe eller nattsudd..men där stod vi ändå. Husfrun dök tack och lov upp efter en stund och ledde vår lilla karavan nerför ett gäng vindliga trappgränder. Tack och lov var det nerförsvandring då vi nu skulle släpa fyra hyfsat tunga resväskor...i tokvärme. 

Detta blev inledningen till många, många klättervandringar upp och ner för dessa smala gränder och trappor.

 

 

 


Det är alltså dags för några veckor i Pizzo, en pyttestad i Kalabrien. Ja, alltså långt ner på vristen på den italienska stöveln...En superläcker lägenhet i en gammal kvarn mitt i den medeltida stan, jo man tackar!

För den vetgirige så får man väl tillägga att stan givetvis också har en nyare del, men inte en tiondel så mysig.  

 

 

 

           

 

En fantastisk utsikt över hus placerade huller om buller, utan ett synbart mönster. Undrar just hur man tänkt då det började byggas, sådär för en sexhundra år sedan.

Vi bygger våra hus toknära varandra och ser hur det blir?

Vi bygger från flera håll samtidigt och hoppas på att det ryms nån liten gränd eller trappa här och där?


Oavsett arkitektonisk idé så har man genom århundraden bevarat och sparat de gamla husen, detta trots att man genom-/överlevt minst två större jordbävningar och några vildsinta härskaranfallare förstås. Sånt som kan hända alltså....

 

 


Piazzor, torg alltså är som regel trevliga mötesplatser. Så även här. Ett torg där både morgonkaffet och kvällsdrinken med fördel intas.

   

Unga och gamla samsas över espresso och morgontidning eller kanske den där megaglassen Tartuffe som bara tillverkas där. En sån som en mindre skolklass kan dela på, alltså gott men stor i överkant. Eller kanske en plats man passerar på väg till eller från del lilla matbutiken i närheten. För övrigt en butik som definitivt vinner kategorin "Mest-varor-på-minst-yta"...utan konkurrens.

 

¤¤¤¤¤

 

Pizzo är ännu inte en alltför turistexploaterad ort, i motsats till en hel del andra platser efter den italienska sydkusten. Ett enda hotell och så ett gäng B&B-skyltar som dök upp i gränderna var det enda vi kunde upptäcka. De som vill häcka i den här stan får verkligen anstränga sig, boka allt själva och sen ta sig dit utan vare sig reseledare eller charterbuss. 

 

       

 

Vad ägnade sig då vi, de fyras gäng åt under dessa varma veckor i juli?

 

           


Många timmars njutande av den ofantligt vackra utsikten från takterrassen.

 

     

God och fräsch mat, tillagad på råvaror direkt från fiskebåt och bonde. Det är nåt visst över solvarma tomater, eller hur?

 

 

       

En sväng med båt till Stromboli, en aktiv vulkanö med svart sand som täckte den lilla badstranden vid hamnen. Den lilla byn med sina ca 600 bofasta har definitivt en grekisk karaktär med sina vita hus med blå detaljer.

         

 

Och ja....vi såg faktiskt flera små vulkanutbrott sent på kvällen. Båten låg och skvalpade en bit utanför öns baksida och väntade in mörkret så att man skulle kunna se lavan spruta. Fränt....

 

       

Många och långa promenader efter kusten blev det, ibland till bestämda mål men rätt ofta lite planlöst vandrande mot solen med en god lunch på ett schysst ställe som belöning...och det fanns verkligen många bra små hak.

 

Lite sol och bad på den pyttiga stranden, många böcker och många goda samtal. 

¤¤¤

 

     

Detta är definitivt en plats där man kan finna lugn och ro, varva ner och bara njuta av livet på det sätt man själv väljer. 

 

¤¤¤¤

 

Och ja förstås fanns det en del stolar...

     

 

 


Mortuta

 

 

 

 

 

Av Lena - 16 juli 2015 13:21

 

Dags för en tour/turné/resa med dessa kära vänner i Kammarkören Sångkraft.

Belgien och Frankrike väntade på oss för en vecka fylld av konserter.

 

Ny packning fylld av vita konsertdressen, svarta konsertdressen, reservkläderna, sakrala konsertens nothög, profana dito och så lite av varje-noter och dessutom ett större gäng skor så att man inte skulle stå där med allt för skavsårsplåstersdekorerade fötter (vilket skulle visa sig vara något som rätt många tänkt på, jojo...). 

Är det varmt eller svalt dit vi ska? Jacka eller sol-linne?

Onekligen rätt väsentliga frågor att ta snabba beslut på eftersom denna förberedelse pågick samtidigt som det skulle pussas på bebisen några extra varv. Sista dagen på länge, länge.

Kom då ändå iväg, som brukligt med en onödigt tung väska. Bra-att-ha-grejer ska dock inte föraktas...så länge man inte behöver betala extra avgift i alla fall.

 

¤¤¤¤

 

Sen följde då Bryssel med konsert, Peronne med konsert, Paris med tre konserter. I kyrkor och  katedaler, på studenthemsterass och borggårdsscen. Både vana och ovana miljöer, men häftiga erfarenheter som gav fantastiska musikaliska tillfällen.

 

Det var oerhört många stunder där vi svettades kopiöst på scenen, förundrades över vacker akustik (och ljuvlig klang som vi själva stod för, så det så) och gladdes med publiken då de njöt av musiken tillsammans med oss. Kvällar och dagar med mat och prat och vin och sång och promenerande. Här och där mer sjungande där det inte kanske alltid var väntat och förberett. vi upplevde en katedralkonsert där vi alla vi fick jobba hårt för att trycka upp hakorna i normalhöjd eftersom det förmodligen var den största lokal vi sjungit i. Mäktigt känns lite futtigt som ord i sammanhanget.

 

¤¤¤¤

 

Som vanligt,då nya miljöer besöks fladdrar ideérna och tankarna lätt iväg, särskilt då kameran finns med som följeslagare. Även så denna gång. De där vanliga bilderna på mina vänner som sjunger, skrattar, äter och flanerar..ja, dom finns givetvis också men de sparar jag för mig själv. 

För dig bloggläsare vill jag visa några andra vinklar från de två städerna Bryssel och Paris. 

 

     

       

 

En av mina vänner har näsa för loppmarknader, om man nu kan uttrycka det så. Hon kollar i förväg upp om det finns några bra dit vi ska, läser på om kvalité och beger sig med fördel dit på besök. Milde tid, så mycket grejer...här kan man prata om att inte se skogen för alla träd...ni fattar? På ett torg i en stadsdel i centrala Bryssel, då man rundar ett hörn dök det upp. Alltihop. För min del räckte det med att vandra runt i utkanterna med kameran, förundras och sen hänga på ett närliggande café. I väntan på fyndande kamrater. 

En upplevelse, helt klart.

 

       

     

 

Då någon säger väggmålningar/gatukonst blir det i min hjärna rätt ofta jämställt med mindre lyckad graffiti eller rent ut sagt kludd och klotter. Efter att ha vandrat runt i Bryssel så fick jag verkligen orsak till att ändra mig. En innerstad fylld av konstverk av skilda slag, på väggar, tunnlar och murar. Så häftigt. Så vackert. Så berikande för oss som får betrakta. Helt gratis!

Hade kunnat visa många fler bilder men nån måtta får det ju vara, eller hur?

 

¤¤¤¤

 

    Vad vallfärdar turister då till i denna stad? Ja, förutom då en hoper myndighetsbyggnader i betong och ett större antal supervackra träbyggnader och ett vackert Grand Place är det väl denna lilla "pinkepojke" som lockar skarorna till sig. Denna dag var det någon muntergök som klätt på grabben och försett honom med en flagga för att jubilera nåt.

För de som inte kunde se sig mätta på honom på ort och ställe fanns det sen en rejäl mängd chokladaffärer med gossen i större eller mindre version, i glada färger eller så bara rent i choklad.  

Vad mer då? jo, pommes frites är visst något som är extremt gott då det tillagas i detta land. Det serverades därför rejäla grova potatispinnar till i stort sett allt. Med fördel tillsammans med en rejäl klick majonnäs. Jo, man tackar. Smaskigt, åtminstone första gången....

Pommes frites i en något onödig mängd råkade jag på även under dagarna i Paris.

Lite enahanda men ofta på eget initiativ, det är då säkert. Väljer man moules frites flera dagar på rad, ni vet vitlök/tomat/gräddkokta musslor med en strut av frites som tillbehör...ja, då får man stå sitt kast. 

 

¤¤¤

 

Vad fastnade då på min lins i Paris?

De stunder som inte ägnades åt musik.

 

Människor i mängder...

 

     

Montmartre med gatumusikanter ( mannen på bilden hade en fantastiskt vacker röst som fick mig att fastna då, mitt i myllret av folk) och så konstnärer av allehanda slag som trängdes med ett penseldrags mellanrum.

 


 

 

 

               


På nåt vis snöade tanken under stundom in på frisyrer. hm, är det månne drömmen om ett långt vackert hår som kan sättas upp i konstfulla frisyrer som kommer fram? Ja, vem vet....

 

¤¤¤

 

Så här långt hängde mina flanerande kamrater med utan att ifrågasätta vad jag betraktade/fotograferade (vad jag hörde i alla fall)...men, nu är det väl bäst att lyfta på skynket och avslöja min egentliga fotoplan dessa dagar. Min fotoidé som på något vis skiljde agnarna från vetet, vad gäller promenadsällskapsuppmuntran alltså.

 

Stolar.

Allt sedan jag av en slump ramlade över ett instagramkonto som heter Sadchairs har bilder på stolar fascinerat mig. På insta-kontot kan man se övergivna stolar i sorgliga miljöer. Helt knäppt i era ögon men fängslande för mig. Ja,ja...det går säkert att diagnostisera/söka vård för...men jag gillar det. 

Stolar är fascinerande att fotografera.

Helst ska de stå på oväntade ställen, lite kanstötta och övergivna...men även de coola, färgglada och läckra exemplaren lockar mig. Såna som kan tänkas följa med hem nån gång. 

Sådärja, nu är det sagt.

Puh.

Ute ur fotogarderoben...varsågod, stolar från Paris. som vanligt ett axplock...

 

                 

Några andra finns redan i fotoblocket från loppisen---ja,det förklarar alltså varför de finns där. Såärdet!

 

¤¤¤

 

   

Sacre coeur får stå som representanter för momunent man ska ha passerat förbi på något vis, även andra och tredje varvet som turist. Alltså traskade vi under Eiffeltornet och Triumfbågen och längs med Seine...så då var det gjort. Häftigt!

 


 

 

 

 

           

 

 

 

¤¤¤

 

 

 

 

Avslutningsvis...de musikaliska stunderna var många...stora och små. Men, att få

 

 

sjunga i denna rymd och miljö slår det mesta. 

 

 

         

 

 

Med det i starkt minne vände vi flygplansnosen norrut igen och en välbehövlig 

 

 

körsångarvila under nån månad eller så. Under hästen väntar nya utmaningar med 

 

 

skivinspelning och konsert och gu´ vet vad.

 

 

 

 

Min väska vändes upp och ner för ompackning och akuttvätt för att beredas för 

 

 

en resa till Italien...

 

 

Mer om det om några dagar

 

 

 

 

 

 

 

 


Mortuta

 

 

Av Lena - 15 juli 2015 16:07

 

 

Herregud, den senaste månaden har "besöken" i hemmavrån varit enkla att räkna på ena handens fingrar. Nån stund här och där för att byta packning i resväskan/betala räkningar och vattna runt i trädgården men knappt några timmar för vanligt hängmatteslappande...om nu det funnits någon sådan att slänga sig i.

 

Vad har då föranlett denna flykt från hemmet?

 

Först och främst en efterlängtad klanvecka ute på ön..ja,ja, det var helt underbart att få ha alla tre kidsen med respektive hos oss men höjdaren på veckan var givetvis alla timmar vi fick umgås med klanens färsking, Rian 6 månader. 

    Alla talanger vad gäller roande av bebis fick dammas av (hm, låter som om det var 50 år sen våra tre var i den ålder...), 

insåg rätt snabbt att handlaget sitter där tämligen direkt. Vilket kanske gjorde att gossens föräldrar kunde med lugn puls lämna honom i vår vård lite nu och då.

Han både åt,sov och skrattade gott i vårt sällskap.

Bättre betyg kan man väl inte få, eller? 

 

¤¤¤¤

 

     

     

Dagarna på Skäret var som vanligt helt underbara. En av våra irländare, Killian, var i Sverige/norrland för första gången under sommartid. Förväntningarna på den aldrig mörknande natten var rätt höga, kan man säga. Kan ha varit att några i familjen snackat upp det till höga nivåer....Vilken evinnerlig tur att vi då kunde bege oss ut på fotosession under midsommarnatten och fånga några magiska stunder. Det är faktiskt rätt bra att betrakta detta med nya ögon, via en nykomlings lins. Attans så vackert det var. Lite spökligt och mystiskt, tyst och stilla...en liten älva kunde med fördel ha kommit dansande i vattenbrynet och jag hade förmodligen bara nickat och njutit vidare. 

 

¤¤¤¤

 

       

 

En av önskemålen för maltes-gänget var att få ge sig ut på fiskafänge under midsommarhelgen. Maken tog på sig ledarkepsen och ledde iväg gänget till ett bra ställe där kastspöna kunde få vina hej vilt. Idylliskt, så hjärtat nästan smälter.

   

Lyckan, eller rättare sagt den skräckblandade förtjusningen " Ahhh, pappa kom och hjälp mig", var fullkomlig då Linnéa fångade den enda gäddan för dagen. Fadern kom till undsättning och storfiskarn kunde nöjd fortsätta svinga spöet.


    Den riktiga fiskeupplevelsen var dock då hela gänget begav sig  ut med båt för att lägga nät. Allt under vägledning av kaptenen i huset. Precis som det varit alla andra somrar som kidsen hängt på Skäret, hela uppväxten. Richard vid rodret och de andra lade ut och tog in nät med fångst. 

Ännu mer idyll.

 

¤¤¤

 

   

Dagar på ön är lugn och ro, umgänge med varandra i den stora familjen...inte bara den inre klanen. 

     

Korta och långa samtal, mat och dryck, spel och tävlingar av de mest udda slag. 

Med andra ord idyll.

 

Glada och nöjda begav sig klanen till fastlandet igen, umgicks hysteriskt intensivt även de följande dagarna innan det vara dags för i stort sett alla att ge sig av åt olika håll. 

 

Min väska packades för en resa till Belgien och Frankrike med Sångkraft. En hoper konserter väntade...

 

Mer om det imorgon

 

 

 Mortuta

 

 

Av Lena - 13 juni 2015 16:32

 

 

Ja, det ordet är det förmodligen en hel del människor som utropar idag.


Alla som äntligen får klä av sig vindjackorna och i shorts och linne tillbringa tid i trädgård, solstolar eller vid cafébord. Det verkar som om en stor del av landet har fått det man längtar och trängtat efter. Livskraften återuppstår på nåt vis rätt tydligt.

Knopparna på trädgårdens äppel- och körsbärsträd dök helt plöstligt upp. Det blir nog frukt i år också och en grön och fin gräsmatta att skutta runt på.

   

 

Äntligen säger nog också de ingefär 300 paren som idag samlats på Skansen för att slå till med giftermål. En fin plats och en fin grej att göra, kan man väl sammanfatta det med. Kanske lite risk för att tappa bort sina bröllopsgäster men...det är väl sånt man får ta.

 

 

 

Äntligen säger med all säkerhet prinsparet som gifter sig i Slottskyrkan idag. Preics som väldigt många andra följs cermonin via teven över en kopp kaffe. Kollar in vackra kläder och tiaror och glada och förväntansfulla gäster. Men tittar mest på den vackra Sofia och ja..han ser rätt okej ut han Carl Philip också. Gillar att de blandar svensk musiktradition med gaelisk folkmusik, lite gospel med Samuel Ljungbladh och modern listmusik i form av Coldplays Fix you..och så den svenska versionen av Umbrella. Fräscht. Och tänk vilken underbar känsla för brudparet att tokleende gå neråt kyrkgången med klappande, smådansande gäster. Kan ju inte bli bättre....högtidligheten blandades med livsglädje och kärlek så in i bängen.      

 

 

¤¤¤¤

 

Lördagspromenaden gick till en fårhage en bit bort. Hade nån idé om att kunna stå vid stängslet och fånga några bilder men fårfamiljen hade slagit läger en bra bit och då var det bara att ge sig in i hagen. Hopp och skutt över fårlortar.

 

 

De låg stilla vid åkanten och betraktade tillvaron sådär som bara får kan, vilade och tuggade stillsamt. Ingen skulle bry sig nämnvärt om mig som kom där med kameran i högsta hugg. Trodde jag...men icke det.

 

 

     

 

Stormamma-bestämmar-fåret klev raskt upp, mötte mig med bestämda steg och tveksam blick på stigen. Nosade på mig under tio-femton sekunder och släppte därefter upp vägen. Jag fick på nåt vis tillstånd att hänga med den ett tag. Fler kom för att nosa på mig och nån försökte ( på fårs vis) nappa tag i ryggsäckens rem för en tugga så det var bara att hålla i grejerna. Tog en hoper bilder, kunde inte riktigt bestämma vilka som var bäst...så ni får onödigt många att titta.

 

           

 

Det var kul att vara nära och känna fårmulen(?) nosen(?),,,vad det nu heter,  mot handen. De små lammen var extra nyfikna men där sa tackan stopp, de fick inte gå för nära mig. Vi fick beundra och betrakta varandra på avstånd.

 

¤¤¤¤

 

 

 

Avslutar med en väggtext som passerades för några dagar sen.

Sant! 

 

 

Mortuta



Av Lena - 10 juni 2015 23:13

 


Som ett brev på posten, som det brukar heta ( åtminstone på den tiden då postlådan fylldes med handskrivna kuvert) kom skolavslutningsdagen även detta år. Ja, flera dagar faktiskt. Studenterna erövrade staden under tisdagen och onsdagen var vikt för grundskolans små och stora ungar. 

Lika högtidligt som vanligt, lika finklädda och sommarsjungande som vanligt och definitivt lika kallt och blåsigt som det oftast är. Kan ha varit lite av ett rekordår i år vad gäller antalet täckjackor och blåfrusna knän. Charmigt men kyligt.

 

 

 

     

På en promenad genom stan under kvällen kunde man se en del spill och spår efter gårdagens firande. Fortfarande med en viss guldkant men rätt nära till att blekna till vardagsskräp igen. Men så är det väl ofta sådär några dagar efter en riktigt rolig fest, eller? 

 

¤¤¤¤

 

Nån sort sommarvärme, typ...kom på besök under denna kväll. Klev på tåget iklädd fleece och soft shell och klev av tåget en kvart senare med jackan nerpackad och solglasögon på. Så skönt att veta att vädermakterna inte glömt oss helt. Stora förväntningar på morgondagen, jajamen.

 

Det faktum att malteskolonin kommer till Sverige för midsommarfirande gör att vi alla snart börjar utföra alla sorters väderdanser och liknande för att locka fram sol och värme. Så ser ni några tok som hojtar besvärjelser eller dansar magiska danser på en villaträdgård...ta det lugnt, det är bara mortuta med sällskap som jobbar på.

 

 

Nu ska jag då jobba på att försöka sova trots ett evigt ljust hus. Är lite svårare än vanligt. Får väl dra nåt gammalt över mig....brukar ju fungera i andra sammanhang.

 

God natt

Mortuta

 

Presentation


Välkommen att dela mina funderingar...

Fråga mig

4 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
 
1
2
3
4
5 6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Augusti 2017
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ mortuta med Blogkeen
Följ mortuta med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se