Det är rätt knepigt just nu. Alltså det här med vad man ska ha på sig utan att antingen frysa bort eller svettas som tusan....

Varje morgon sker samma väderstatusgranskning för att veta hur man ska klä sig.

Kikar genom persiennremsorna och gör en snabb temperaturgranskning, sådär lite på chans och "uppstuds". Använder mig alltså av den inte helt pålitliga metoden....

regndroppar på rutan  = skitkallt

grått och dimmigt = kallt 

solglimtar  = helt okej

sol och blå himmel = perfekt

Efter denna koll kan dagen få börja, med rätt beslut om ytterkläder och cykel eller promenadtur eller kanske bil, gudförbjude....

Så långt allt väl.

Sen kan man nästan sätta pengar på att vädret förändras under dagen så att morgonens beslut efter lunchtid visar sig vara tokfel och man ändå kommer hem regnblöt eller svettig. Känns det bekant?

Senaste veckan har det varit en evig av och på-känsla. Eller kanske mer av en sorts hopp och förtvivlan-bana. Varannan dag en värmande sol som lockade fram skrattande och lekande barn på skolgården, tankarna gick till planering av blomkrukor och lyckokänslor i kroppen.

De andra dagarna har bjudit på skitväder rätt och slätt. 

¤¤¤¤¤

Vad gör man då istället?

Jo, packar lilla väskan och besöker Maltaön. Några dagar med alla kära gjorde gott, både vad gäller bebisboost och solbränna. Det sistnämnda var oundvikligt då huvuduppdraget och resans syfte skötaRian innebar många, långa barnvagnspromenader. Ljuvligt!

Såklart ska ni få några vatten och fiskebåtsbilder, det vore dumt att frångå en sån tradition, eller hur? 30 grader och ljumma vindar. Helt underbart att bara strosa fram längs den fina strandpromenaden med min barnvaktarkompis...kära syster S. Gå där och småprata om livets stora och små frågor, stanna till för en stund i skuggan med nån god dryck och pussa på bebisen och sen vandra vidare.

Som vanligt fastnar ögonen rätt ofta på det lite speciella och då åker kameran fram. Fiskarens olika nät i vackra färger kändes som ett konstverk där det låg vid båten. Titta extra noga på de målningar som pryder parkbänkarna. Ser ni ansiktena som finns där? Vid första anblicken var ansiktena svåra att se men efter en stunds betraktande dök de upp.

¤¤¤¤

Okej, några bebisbilder från en liten femmånaders yngling kan väl få avsluta detta inlägg. Söt och rar på alla sätt och vis. Lite svårt att välja de bästa bilderna på honom, precis som sig bör så blev det en hel del och än så länge protesterar han inte nämnvärt då kameran är framme. Men onekligen är det nåt speciellt med en liten alabastervit, rundkindad, blåögd svenskirländsk gosse. Stora och varma känslor väcks och det kanske inte gör så mycket att man helst bara vill sitta med honom i knät och prata. 

Den känns tryggt att lämna ön med vetskapen om att han och familjen har ett stort och kärleksfullt kontaktnät med många vänner. Det finns många famnar att bli buren i och många, många kramar att få. 

Mortuta

Lördagskvällen är väl tillfället under veckan då de flesta träffar vänner, äter goda middagar eller kanske väljer film och soff-häng som nöje. Hos andra alltså...

I mortutahushållet anbefalldes det istället oömma kläder och kamera och därefter promenad i jakten på ljuset. Det där fantastiska vårljuset som helt plötsligt bara fanns där. Går inte att bara nonchalera...sådär.

Just ikväll är det uppenbart vad nyttan med sommartid är, man får möjlighet att vara ute medan solen fortfarande är hyfsat högt upp vilket inte är fallet annars. Man kan ju verkligen fundera över varför vi inte alltid har sommartid?           Svara på det, den som vet....

Just den här tiden på året är verkligen en konstrast-rik period. Fult och fint möter varandra på ett väldigt abrupt sätt. Ljuset är bedövande vackert över havet men den borttinade snön avslöjar det som vi helst inte vill se. Små, små knoppar på grenarna vittnar om att videkissar är på gång samtidigt som fjolårsblommorna torra och skruttiga hänger kvar på grenarna.

Fult och fint...på samma gång.

Henrik Schyffert och Johan Rheborg ( ni vet dom med Nile City,Killingänget m.m.) har under våren haft en serie program i SVT om fotografering. De har via teman har de lärt sig själva och tittarna mer om olika sätt att förhålla sig till fotografering, motiv och bilder. Oerhört inspirerande och intressant. Kan säkert vara så att det är en hel hop fotonördar som troget suttit klistrade vid teven varje vecka och sen filurat och försökt själva. Så även här...

En av deras teman var hur man kan betrakta miljöer i motsatsperspektiv. Ja, nu valde de att ge sig iväg till en semesterort i Grekland och så....men fenomenet kan man ta sig an på olika sätt. 

Deras fundering var vad vi visar med bilden, hur en positiv eller negativ vinkling av samma miljö kan ha både gemensamma med givetvis också differentierade nämnare. I programmet blev plus-sidebilden en fantastiskt vacker vattenbild tagen i lyxig hotellmiljö som verkligen lockade till sol, bad och paraplydrink och minus-bilden blev ett porträtt på en utvakad läkare på akuten som tagit hand om oerhört många trafikoffer (vilket för övrigt, enligt deras research ska vara Rhodos största enskilda bekymmermed ökande turism). 

Bildspråket var klockrent.

Med inspiration av detta blev kvällens fotouppdrag att försöka fånga motpoler i samma miljö. Det blev ett intressant promenadsamtal om vad som göms och vad som väcks upp av våren. Många vackra motiv blev det och så en del skräp som dök upp på oväntade ställen. Kontraster.

och

¤¤¤¤¤¤

Hemma i soffhörnet vilar FruKatt majestätiskt, ägnar stor tid av dygnet åt att på allra bästa sätt släppa av så mycket hår som det bara går...på soffor, fåtöljer och ..ja, på golvet rätt och slätt. Alltså, hur mycket hår finns det på en katt? Kan vinterpälsen vara så tjock och sommarversionen likaså? Hur mycket kan lossna utan att hon själv börjar se ut som en patient på cellgifter? Kattmadamen är tämligen laid back och stryker sig obekymrat runt väggarna så att det då verkligen ska lägga sig i högar mot golvlisterna också....

Resten av kvällen ska ömsom ägnas åt dregel-lapps-sömnad (ha, det ordet har nog aldrig synts i skrift tidigare) och så en stund av research inför det stundande kamerabytet. 

   Mortuta

Alltså....

Dagarna tuffar på som vanligt. Timmarna är fyllda med en mängd av mer eller mindre schemalagda verksamheter. Somligt på frivillig basis men rätt mycket styrt av nån annan.

Då och då under dagen startar nån intressant tanketråd som skulle kunna utvecklas till nåt här på bloggen....men av nån outgrundlig anledning så går tråden av innan tiden finns för att skriva och fundera lite mer. Vad är det som händer? Har all skrivarinspiration tagit slut? Neeej, vill inte....

Då landar en tankebubbla på nästippen....sådär som en fjäderlätt snöflinga då den dalar ner och fastnar på kinden. Känns men syns inte.

Tanketråden startade i tisdags och startade med en bild som plingade in i mobilen. En bild på en lite tunnhårig gosse i sina bästa år (månader är förmodligen en mer korrekt benämning) och med ett fantastiskt leende.

  Även den mest gråmulna dag måste bara känna av lystern i de här ögonen, eller hur? Bilder på Rian kommer i stort sett varje dag, de svenska morföräldrarna njuter i fulla drag och har svårt att se sig mätta.

Tänk, trodde väl aldrig att vi...maken och jag....skulle sitta fånigt leende och betrakta kortfilmer och stillbilder med ett och samma motiv. Jubla över besked om att ynglet har vänt sig om (även om det nog kan ha varit en otänkt handling då en av hundarna knuffades lite) och gemensamt göra jämförelser med moderns uppväxt och utveckling. Vinka åt honom och pocka på hans uppmärksamhet då det är Skype-stund och hävda att han minsann tittade rakt på oss och ler ...även då föräldrarna säger att det är magknip och lampors speglande som är anledningen. Nädå, inte....

Alla dessa känslor för en liten människa som vi egentligen inte känner...på riktigt. Kan väl knappast räkna de dagar vi såg honom då tvåveckorsgrabben var som en litet knyte som mest sov och hade ben som en halvdåligt uppfödd kyckling. 

Så, det är väl det här som är kärlek på distans.

Vi vänjer väl oss med tiden att vi ska ha nån form av long distans relationship och hittar vår bästa modell för det livet...men nog gäller det att grabben lär sig snacka fort som tusan så att vi kan utveckla kommunikationen. Kan bli lite ensidigt i längden med joller, skratt och en och annan skvätt spya i tangentbordet.

¤¤¤¤¤¤

En helt annan form av kärlekskänsla lite senare under veckan. I två sammanhang men med en gemensam nämnare. Den musikaliska miljön förstås.

Båda körerna övar intensivt nu, mycket är på gång denna vår och sommar.

Den ena övar för en internationell tävling med många krav och stora utmaningar, den andra för konserter och europeisk turné. Den ena med klackeskor och spegelsal, koreografi som krånglar men enormt peppning av varandra. Den andra med klanger och ackord som far hit och dit, uttal som får tungan att göra rena origami-trick men med gemensam värme och glädje nöts det in till perfektion.

Den här veckans övningar har bjudit på så oerhört mycket glädje och energi, en kraft som en halvskruttig ficklampa skulle kunna laddats upp med över natten.

Jag är så lyckligt lottad!

Men vadå..det är väl bara att sjunga och sen gå hem, inget mer märkvärdigt än så tänker den som läser...njae, inte riktigt...fast, det är ju klart...om man inte känner samhörighet och trivsl med sina sam-musikanter så uppstår nog inga ljuva känslor. 

Är dock benägen att citera Ingemar Stenmark som vid nån intervju sa:

"De gå int´förklara för dem som int´begrip". Önskar därför verkligen att alla skulle kunna hitta nån syssla/hobby/intresse som skapar liknande endorfinkickar. Boxning, frimärken, hunddressyr eller akvarellmålning spelar nog ingen roll...

¤¤¤¤¤¤

Kurar in i soff-filten, betraktar maken som med lätt upprörd min följer slutspelet i hockey. Får väl erkänna att det är svårt att dras med i känslorna.

Men,men... dessa matcher är väl kanske nån annans endorfin-stund...

Heja, heja...det lag som vinner.

Mortuta

Somliga dagar dyker funderingar upp om det är dags att krympa ihop boendet till nåt mindre än en 70talsvilla med trädgård, bastu  och annat smått och gott. Ideér om sånt som stadsmiljö och cykelavstånd till det mesta, flaschigt nybygge på 8:e våningen eller kanske romantisk sekelskiftesvåning med 3-meterstakhöjd eller mer realistisk trerummare i ytterområde....

Andra dagar är det fullständigt självklart varför vi fortfarande bor en bit utanför stan. Naturen och tystnaden (relativt sett alltså...), rejält tilltaget med livsutrymme och så förstås de filsofiska samtal växelvis på bastubron och i badtunnan. Guldstunder.

Så, man kan sammanfatta det med att vi inte är riktigt redo för en förändring än. Vem vet, det kanske inte heller blir det. Det är helt klart möjligt att bo en bit utanför "händelsernas centrum" och ändå ta del av precis allt man vill. Handlar förmodligen mer om huruvida man fortsätta underhålla ett stort hus då det numera inte är dagligt nyttjande av alla ytor. Fast, det är rätt mysigt att pyssla på, göra om och fixa även om det inte är sovrum längre...nya tider och nya användningsområden.

Fast....vi får väl ändå hoppas att det inte blir en framtidssituation då barnen suckar och sinsemellan klagar på att "päronen" inte haft förstånd att bo lite mer funktionellt då det väl är dags för ålderns höst-perioden. Får väl be dem lite snällt att påminna oss i tid, då det är dags för förändring.

¤¤¤¤¤¤¤

Långfredag är det alltså. Nedärvt i generationer är känslan av en långtråkig och dötrist dag, en känsla som är rätt svår att göra sig kvitt trots att nutida attityd är en helt annan. Kanske våra barns generation sprider en annan känsla vidare. 

Eftersom denna påsk är en helg i hemmamiljö är kalendern helt tom. Nöjesresandet får det väl nån måtta på, säger Luther som sitter på axeln som en rufsig påsktupp. Jojo, tack för det. Men det är onekligen ganska skönt att göra planer lite sådär på uppstuds och njuta av ledig tid ihop. Långfredagstraditionen med storstäd har för första gången fått stryka på foten till förmån för långgymträning och så långlångpromenad med kamerafokus. Ett bra val visade det sig (dammtussar och sunkig toalett finns ju kvar till morgondagen...så är det ju) och målet för våra vandrarkängor blev en vandring längs Umeå Älvdal. 

Lite björkfrossa har väl aldrig skadat? Fascineras av färgmixen i en miljö som den här årstiden egentligen är rätt gråtrist. En grön mossa, en gul gren eller ett rött hus gör därför sån stor skillnad och kontrasterar verkligen.

Öppet älv-flöde och snart upptinade åkrar men också en hel del is på vattnet. Leriga stigar och vägar...överallt! Många grupper av människor runt grilleldar och fikabord, så vi var definitivt inte ensamma om att göra älven sällskap denna långfredag.

  Ett café i vardande dök upp, alltså måste det bli ett återbesök då solen och värmen kommit. Perfekt läge med vattnet som granne.

  Som varje vinterutflykt med självaktning utförts de senaste 35 åren ska apelsinklyftor ätas. Gärna med lite kletiga fingrar och givetvis alldeles för få och små servetter...lägg till en bit kexchoklad och allt är fullkomligt!

Fascinerande är att denna miljö, med hästhagar, åkrar och ängar och gamla timrade husknutar finns bara 5-10 minuters promenad från busshållplats och stadskänsla, några minuter till på cykel och man befinner sig mitt i city.

Snacka om att bo med en fot i vart läger. 

  Avslutade med värmande fika på det enda långfredagsöppna cafeét i citykärnan...Tack Valls café, vi njöt verkligen.

¤¤¤¤¤

Vad gör ni andra denna långfredag?

   Mortuta

Sol och ledig dag och en stark längtan till våren. Det var de yttre och inre förutsättningarna för lördagens fotosejour. En lördag som började i grådis och som innan lunch över gick till en fantastiskt energiboostande tillställning. 

Allt sedan BruneBrorsan s.a.s klev av livslinjen har det tagit emot att gå i skogen. Att gå de där långa promenaderna som genom åren varit så viktiga för livkraft och hälsa. Det har känts tomt och konstigt och ovant att gå på "våra" stigar utan att ha en knäppis som rusar runt med hög svansföring, en känsla som förmodligen bygger på helt logiska reaktioner. Invanda rutiner tar tid att ändra på oavsett om det är positiva eller negativa.

Solen och takdroppen gjorde ändå att längtan till skogsmiljön tog över. Ett alldeles eget fotouppdrag började spånas fram ungefär samtidigt som vandrarskorna plockades fram. Lätt som en plätt att välja tema:

På jakt efter våren måste givetvis vara det perfekta temat. Upp, upp och iväg.

Helt otippat så spratt FruKatt till i en liten lycklig vårdans, hoppade mellan gatans snöslaskpölar och hängde sen med en bra bit in i skogen. Men hon tappade intresset då fotonörden stannat vid den tredje tallen och stirrat på vattendroppar i motljus. Kanske förståeligt....för en katt alltså.

Okej, det är väl bara att medge....det är väl nån knasådra som får fritt spelrum då blicken fastnar på en vattendroppe, tankarna kretsar runt hur/var man ska fota och fånga ljuset och känslan. Ta en hel hög med bilder på samma motiv, varav nån enstaka kanske blir bra och sen gå vidare till nån annan liten konstig grej som man kan stirra på. Om det dyker upp nån annan i skogen är det lite skämskudde och bortförklaring trots att det egentligen inte alls behövs. 

Så....jakten på våren var det alltså. Vårtecken.

Hade kunnat visa vattendroppar i motljus i ett tvåsiffrigt antal men fattar att det skulle, mer än nödvändigt underminera min image som någotsånär sansad person (?).  Hittade istället följande...

- en högljutt porlande flodvåg , nja kanske mera av en liten rännil på cykelbanan 

- en upptinad trappa som vittnar om en kommande ommålning

- en hög med pälstussar som vittnar om vårens första rejäla cat fight.                        FruKatt får efter en veckas bortavaro nu kämpa lite extra för att återta makten i grannskapet. Grannens stora Pelle bjuder upp till match på ett rätt råbarkat sätt. 

¤¤¤¤

Kortvarig lycka. Söndag med oväder och man bara måste vara inne och mysa hela dagen. Sån otur....not. Hushållet har ägnat stor dela av dagen åt soffa, softa och sova. För att inte samvetet skulle få en total krasch blandades det dock upp med en skvätt gymbesök. Förfallet är alltså inte helt totalt, om nu nån trott det.

  Matbilder är inte något som visas ofta här men här kommer ett undantag. I söndagsslöhetsandan ingick också nån sorts quick fix-mat. En låda pulled pork som man bara har i ugnen en halvtimme, en coleslaw och så lite sallad. Blev en riktig festmåltid ihop med ett gott vin. Rekommenderas å det varmaste.

  Pusslet, det där med en miljon grå nyanser är fortfarande under konstruktion. Nu är de enklaste delarna avklarade, de med de bitar som har nån form av färg eller mönster eller annat igenkännande. Nu är det verkligen bara grå-grå-grå som återstår. Men, skam den som ger sig. Det blir en fin bild av lillskrutten...syns litegrann längst bak i bilden.

Förvisso har Rian förändrats en hel del sen bilden togs...

¤¤¤¤

Vad annat att filosofera över?

- Varje dag under den senast veckan ha man kunnat läsa/höra om skottlossningar och döda kroppar som hittas nån stans över landet.Vad är det som händer? Har alla knäppgökar fått frispel? Gängkrig som verkligen flippat ut? Förfärligt är det i alla fall.

- Margot Wallström står verkligen upp för sina åsikter. Ambassadörer åker fram och tillbaka, säger sig inte förstå vad hon syftar på men blir ändå upprörda. Jag säger som en vän till mig... Je suis Margot..sådetså.

  Mortuta

Hm, märkligt.

Ena stunden är det grå och läskiga moln som drar över himlen...snön hänger bokstavligt i jämnhöjd med mösskanten och man vill bara gömma sig. Nästa stund är det sol, töväder och vårkänslor som hoppar hage i hjärtat. För att sen åtföljas av -10 och isvindar igen.

Förnuftet och erfarenheten säger såklart att mars ska innehålla vinter men längtan till finväder är stor. Dessutom är det som om vi kollektivt glömmer (läs förtränger) att varje vårvinter har ungefär samma vädermönster och att det innebär en rejäl gottochblandat-påse av snö/regn/värme/kyla. 

I lilla Kaprun var påskfixandet i full gång. Påskris och fjäderpiffande runt varje husknut med självaktning och dessutom en hel del färgglatt papperspynt i träd och buskar. Annorlunda och fint för våra ovana ögon, vi som tämligen nyss blivit vana med utomhuspåskris i blandade färger. Inställningen till påskpynt är i familjen rätt modest så....de två, tre riktigt speciellt utvalda kycklingarna som hushållet äger får vänta nån dag till innan det är dags för entré. Då med en framträdande position på köksbordet...för att överhuvudtaget märkas.

Fast, faktum är att det enda som shoppades hem under denna resa var en 5 cm liten påskhare i ljuvligaste Beatrix Potter-stil. Otippat köp men väldigt fin. Maken höjde lite lätt på ögonbrynen då inköpet förevisades " när och var ska vi ha den där tro?" glädjedödare där...

  Många pensionat och gästhus har dekorationer på väggarna, förmodligen för att förstärka det namn som man tagit. Lite charmigt i lagom mängd. Vi bodde granne med bland annatTvillinghuset, Hästhuset och så var det visst nåt som hette Antikhuset också....

minns inte/törs inte ge mig på de tyska namnen och stavningen, tror att det skulle förvirra den tysk-kunnige mer än att ge information.

Om man nu skulle tillämpa detta här hemma, vilket namn passar för oss?

FruKatts-palats med en väggmålning föreställande kattmadamen ilsket blängande? Njae..inte så inbjudande, möjligtvis bättre om syftet är att jaga oönskade gäster på porten. 

Villa Villerkulla 2.0 med stora porträtt av husfolket i maskeradmundering? Well, well...det händer nu och då att vi skojar till det med tokiga utstyrslar men knappast dugligt som väggmålning. 

Softa stället med en akvarellmålning föreställande familjen i badtunnan i jätteformat på garageväggen? Låter utmärkt!

Ja, vi får väl ta och grunna på detta ett tag och sen förhandla med nån österrikisk väggkonstnär som vill tjäna en extra hacka. 

För satt återknyta till inledningen avslutar jag med några rara små vårtecken som kämpar för sin överlevnad i snålblåsten. Videkiss-tiden är på gång, var så säker.

Nu väntar många promenader med kamerakompisen som bästa sällskap, väntar bara på att polaren ska få komma hem från sin service. Då rackarns blir det fototurer i minut och parti, var så säker.

  Alltså, är det nån fler än jag som får lite märkliga vibbar av en sån här skylt? Eller är jag bara påverkad av det man läser om pedofiler....Inbillar mig nästan att konstruktören av skylten gjort kroppsspråket hos barnet lite avvaktande, som om den inte riktigt vill gå med? 

Nä, nu får jag skärpa mig....sådetså!!!

Tackohej

Mortuta

Då den "egna" snön lyser med sin frånvaro har vi gjort som så många tidigare vintrar, dvs packat iväg stora delar av familjen och rest dit snön funnits. Känns som hemmavintrar med massor av skidåkarsnö är mer undantag än regel nuförtiden. Ivriga skid-tokar får leta efter pister lite överallt...

Nåväl, denna gång gick resan till Österrike, närmare bestämt Kaprun - en by/stad nära Zell am Zee. Flera stora skidsystem i närheten, glaciärer och massor av kall snö...helt perfekt.

Att hyra semesterbostad via nätet är alltid en form av tombola. Man testar, snurrar och trycker och hoppas att man tryckte vid rätt tillfälle så att det ska bli så bra som möjligt. Över tid har det oftast varit en lyckosam taktik. Så även denna gång. Ett gigantiskt hus i traditionell alpdesign med en hästbonde som närmsta granne. Kanske inte alla i ressällskapet uppskattade doften av kusarna lika mycket...men godmorgon-gnäggandet som hälsade oss varje morgon då vi slog upp dörren, det kunde nog ingen motstå. 

I dalgången lyste snön med sin frånvaro. Inte så att krokusarna blommade och knopparna var på väg att brista...nejdå, men inte nån snö alls. Trots erfarenhet så hoppade hjärtat till då transferbilen körde oss genom en grågrön miljö, mil efter mil efter mil. Men oron försvann så fort man höjde blicken något och skymtade snö och förväntningarna tog över.

Dagarna i ända har det varit samma sak. Skidåkning. Glaciärer och långa backar, svåra och enkla. Helt underbart. Sagolikt. Fantastiskt. Tacksamhet över möjligheten att göra denna resa. 

Vår stora skidåkarfamilj är definitivt ett tvärsnitt av åk-kunskaper, både ruskigt duktiga (läs våghalsiga fartdårar) men också de med mer försiktig attityd till branta backar. Inga problem, grupper bildas och ombildas allt eftersom önskemål, muskelvärk och mod rent allmänt förändras.

Precis som tidigare år mötte vi en del s.k motströmssåkare, alltså dom som med frenesi och energi stegade uppför backarna istället för att ta korgliftar upp. Detta oavsett backarnas lutning eller längd. Långsamt gnetade de uppför, mycket imponerande. Vet inte riktigt var de tog vägen då de kommit högt upp, de gick upp i rök på nåt vis eller åkte ruskigt snabbt ner igen....vem vet?

Killian delar mitt fotointresse så vi fångade solen en eftermiddag precis innan den försvann. Att vi var tvungna att stå mitt i koskit och lera för att vara nöjda med motiven märks tack och lov inte på bilderna. Faktum är att det är lite roligt att ha någon att dela min fascination över motiv, bilder och vinklar...alla i min närhet är inte lika entusiastiska. De flesta tittar med tom blick då diskussioner om objektiv och ljussättning kommer på tal...konstigt....

Mycket mer finns att berätta om den lilla byn och våra dagar i paradis-tillvaron...men det sparar vi till en annan dag. 

Må så gott alla

Mortuta

All tid går åt till detta....

Med andra ord.... upptagen.
Mortuta