Senaste inläggen

Av Lena - 14 februari 2015 14:59

 

Vår? njae, inte riktigt än...

Vinter? Jodå, vi vet det ...

Lördag? Helt uppenbart eftersom klockan inte ringde imorse...

 

Alla Hjärtans Dag? Jotack, det har inte gått att missa. Tidningar och affärer har den senaste veckan pumpat ut choklad- och gosedjursreklamen...överallt!

 

Hur firas detta i hushållet då? Inte speciellt mycket, för att vara ärlig blev det mer av hoppsan, är det idag-reaktionen så nån fikapåsäng-cermoni var därför inte att räkna med. Får väl kompenseras med middag på lokal i kväll. 

 

  FruKatt har börjat att vänja sig med Drottningpositionen i hemmet. Sitter numera med en uppfodrande min på en hög pall, med uppsikt över köket, spanar på vad som händer och kräver att man katt-konverserar med henne då och då. Det vill säga...frågar hur dagen varit, om hon är hungrig eller om det behövs en klapp eller krafs bakom örat. 

 

  Själva känner vi oss lite vilsna och göra-lösa. Det är väl så det ska vara. Saknar men klarar det också. Nya träningsplatser och stunder börjar så smått planeras fram och det känns bra. Det kommer dock att dröja innan skogen och alla stigar får besök av oss...

 

   

 

I köket har det samlats en del böcker, placerade,glömda eller kanske bara lagda där i väntan på nåt....

Städfantomen (de som är mer bekant med familjen vet vem som avses) for fram på morgonen och då gäller det att snabbt ropa hold your horses och gå emellan med nåt form av försvarstal. Allt för att övertyga verderbörande om att det behövs litteratur lite överallt....för välbefinnandet, typ. Går sådär....

 

Nåväl, kompromissen blev att stapla ihop till fina högar. Bra deal. Vid närmare betraktelse av titlarna i högen kan man ju verkligen fundera över alla intresseområden som de där böckerna får representera.

Göteborgsskärgårdsliv, amerikansk feelgood, irländska krigs- och byggnadshistorier, träningsbibel a la P. Roberto och så en hoper konst- och historieböcker. Vilken himla mischmasch. Kanske något för en analytiker att ta tag i och gör en analys över vilken människotyp som döljer sig bakom bunten. 

Nån hobbypsykolog som vill göra ett försök?

 

För stunden läses det deckare för fullt. Plöjer igenom Mari Jungstedts Anders Knutas-serie för andra varvet. Verkar ju lite korkat om man nu redan läst dom men av nån anledning har de charmat mig ett andra varv. Dessutom kan man, helt riskfritt blädderläsa om det blir lite trist. Man vet ju redan hur det går.

 

¤¤¤¤¤

 

Varje lördag är det en viss optimism i luften, åtminstone sådär vid tresnåret. Strax innan första loppet av hästarkutaricirkel-sporten startar är det som starkast. Stora ord om tips och kunskap om vilka som kan och inte kan denna dag bollas via sms mellan tevesoffan och densamma i svågerns bostad. Attans vad de kan....innan. Sen blir det som regel en del icke censurerbara kommentarer och ett visst häng med huvud för att sen övergå till planering för nästa lördag.

Härligt att leva med en optimist.

 

För egen del räcker det med en fredagstulpan och en triss då och då...

 

Mortuta

 

ANNONS
Av Lena - 11 februari 2015 22:29

 

Det sägs att hunden är människans bästa vän och ja, det är väl bara att instämma i det påståendet. Åtminstone är det en av de trognaste polare man kan ha. Under de senaste 8, 5 åren har vår familj haft ynnesten att vara ägare till Kenzo. Ja, ni vet hunden som här i bloggen också brukar kallas BruneBrorsan, Speedo, Hundeländet, Racerjycken, Kenzano, Bullen och många andra namn...


Nu är hans liv över.


Inuti denna snälla och sympatiska jycke växte elaka tumörer utan att ha visat sig för omvärlden, plötsligt tog livet slut och det vi nu har kvar är stor, stor saknad och så många minnen av en fantastisk period. Han har verkligen gjort stort avtryck hos alla de som fått vara med och fostra, träna, gosa och leka med honom genom åren. Vår familj, våra släktingar och vänner. Stort tack förresten till er som varit våra ständiga hundvakter! Ovärderlig hjälp har det varit.


En sista gång ska nu BruneBrorsan få vara huvudperson i ett blogginlägg, ett avsnitt där ni får några high lights från den smått galna tillvaron som det ibland kan vara med en ständigt springande jycke...ja,ja, det kanske har varit extra springigt och galet med Kenzo....tror nästan det.

 


Gillar du inte hundar ska du nog sluta läsa nu och återkomma nästa gång....

 

¤¤¤¤¤¤¤


   


Athos, född 30 maj 2006.



Efter en kort överläggning döptes han om till Kenzo eftersom några i familjen gillade den japanske designern med samma namn...hm, ledtråd..det var inte killarna. De tre första åren var en helt galen tid.

Hundeländet sprang ÖVERALLT.

- In och ut i grannhusen, med speciell förkärlek för de hushåll där hundrädda bodde.

- Sprang bort i skogen gång på gång men lärde sig snabbt att lita på väderkornet och hitta hem

- Rusade som en tok, med eller utan koppel på valpkurs (som vi var tvungna att gå två omgångar av...suck). Svettiga förare...skrattande instruktör.

 

Många, många gånger tänkte vi "vad har vi fått in i huset, detta klarar vi inte av".

Fast.... mellan varven var han ju helt ljuvlig och underbar som bara valpar och unghundar kan vara. Slutligen, med en rejäl skopa prestigelöshet, massor av träning, tid och så förstås oändligt med tålamod klev han till sist ut ur slamsgarderoben och blev en fantastisk hund.

 

 

 

Vi kunde till sist komma överens om vem som skulle styra...oftast.

 

¤¤¤¤¤

 

Oändligt många timmar och dagar har vi i familjeklanen ägnat ute på isen med hunden antingen i skidåkarsele eller bara lös och springande rakt ut mot solen. Minnen av Kenzo som springer sitt fortaste rakt ut mot horisonten, vända och sen med flaxande öron komma rakt emot föraren och vara ofantligt lycklig i sin frihetskänsla. Den frihetskänsla som kanske gick lite överstyr den gången då han på under en skidtur över isen tog ut svängarna, nådde Norrbyskär långt före oss andra och han runt den ön flera varv innan vi svettiga nådde ikapp honom.

Han glad, vi hysteriska... 

     

      


Skogen har också varit ett sorts andra hem för oss. Varje dag i ur och skur, timme efter timme,  år efter år. Där har Kenzo spanat och nosat, lyssnat och letat, vilat men framförallt sprungit i full fart. Oftast lyssnat på kommando men då och då också gå på helt egna äventyr. Ett och annat rådjur har väl jagats, dock utan framgång...fast då han försökte sig på att ta spår på en kronhjort...ja, då blev det en snabb sorti och sen försöka gömma sig bakom mattes ben.


               

¤¤¤¤¤¤

 

Kan hundar ha kompisar? På nåt vis är det väl så. Somliga jyckar kan busa och leka ihop och somliga ryker ihop så hårtestarna flyger. Kenzos glada, lite dumsnälla sätt gjorde att han funkade ihop med några likasinnade tok. Svarte busZero, grannhunden tillika bästahundkompisen Dalton, tollarKrut och så kullsystern Alma är ett axplock ur den fyrbenta bekantskapskretsen.

 

     

 

¤¤¤¤

 

Det är förmodligen tusentals bilder tagna på denna hund, givetvis med mycket varierad kvalité. För det är ett faktum att han inte alltid stått, legat eller vinklat upp sig på det vis som fotografen tänkt sig. Men som regel blev det rätt bra....

   


¤¤¤¤¤


Kenzo har varit så viktig och betydelsefull för oss

 

 


Som gosekudde och tröst. Som en viktig rehabiliteringskompis under flera långa sjukdomsperioder. Som en ständig träningskompis där inget dålig väder och andra svepskäl funnits. Ovärderligt.

 

 

Men dessutom har han haft uppdraget att vara slagpåse och ständig irritationskälla för kattbrudarna i huset. Ständigt hunsad genom åren men lika glad för det...

 

 

 

¤¤¤¤¤¤

 

Men nu är det dags för Kenzo att kliva bort från sin roll som en av huvudkaraktärerna i denna blogg. För så har det verkligen varit de senaste åren. Man kan tro att anekdoterna om honom varit uppdiktade, skarvade och överdrivna....men jag lovar, så är det inte. Livet med denna jycke har verkligen varit såhär galet.

 

 

Tack för allt BruneBrorsan

 

¤¤¤¤¤

 

Nu lämnar vi över huset och familjen till FruKatt att ta hand om oss fullt ut. Med hundraprocentig säkerhet kommer hon att styra och ställa på det bästa sätt. Med en skarp blick och stoisk hållning blir det en bra Drottning av hemmet.

 

   

 

Mortuta

 

 



ANNONS
Av Lena - 4 februari 2015 20:41

 


Det är inte riktigt alla dagar som den BruneBrorsan kvalificerar sig på topplistan  Lydigaste settern i bygden . Nästan jämt är han väldigt lyhörd och vet hur man ska föra sig och med stigande ålder och visdom har han varit riktigt väldresserad, på sina egna villkor dock. Precis så som det anstår en irländsk setter. Nån gång då och då, tack och lov händer det sällan, tejpar han dock ihop öronen och glömmer allt som lärts och tränats under de senaste 8-9 åren. Några gånger per år blir frestelserna för många och springlusten allt för stor.

Idag var en sån stund.....suck.

 

 

 

Scenariot är följande:

Nyss hemkommen från jobbet och utrustad med pannlampa och blinkande hund stegade de båda (maken och hunden) nöjda ut i den mörka skogen.

Kvällsrastning, jippie! Ja, det var gissningsvis åtminstone en i paret som förmodligen skuttade iväg med den känslan..så långt allt väl.

 

Speedhunden skötte sig lysande under trekvartsturen i skogen. Sprang hit och dit i vanlig ordning men med god kontakt med husse. Det gröna blinkhalsbandet fladdrade runt som ett flipperspel i mörkret. Snöhögar blev nosade på och nya och gamla spår avsynades i vanlig ordning. Väl tillbaka på gårdsplanen igen övergick de båda till hemmasysslor. Dvs, den ene skottade bort snö och gjorde fina gångar och högar och den andre grävde frenetiskt gropar och spred det ihopskottade tillbaka där det kom från. Man gör det man är bra på, typ...

 

Nosen i luften, vädra och vicka på öronen. Spana på vad husse gör och om han är upptagen med annat. Smyga runt hörnet och gömma sig i skuggorna, ut i mörka lekparken och sen järnet iväg. En löptik har passerat och det går inte att motstå om ingen säger ifrån.

 

"Hundeländet har rymt....jag ska vända honom in och ut och göra handväska av honom.....det är väl då själva f-n.....han som aldrig far någonstans..." Ja, som ni alla förstår så kan de lösryckta replikerna fylla många pratbubblor. Men egentligen är det förstås grundat på oron över var han tagit vägen.

 

Ut i skogen igen, nu med stora hundvisslan i högsta hugg och med hopp om att det var ett rådjur som lockat racerjycken. Utan framgång.

Efter ett antal minuter som kändes som nån timme ringde en kvinna och meddelade att hon på sin hundpromenad fått sällskap av en glad och pigg

setterkille. Han var väldigt intresserad av att slå följe med hennes lilla fyrakiloshund, en liten tik alltså. Efter en liten research bland sina andra hundvänner kom hon fram till att den uppvaktande följeslagaren var vår bandit och...ja, det var bara att krypa till korset, skynda iväg i tofflor och bil, hämta upp Don Juan som lika glad som vanligt kom med hem igen. 

Han hade dock skött sig bra och inte varit för ivrig på sin friarstråt, tack och lov för det. Dock är det lite skämmigt att hämta hem honom på detta sätt.


 

  

 

Nu ligger han nöjd och definitivt välrastad i soffhörnet igen. Hotet om handväskeproduktion är borta och kanske är det rentav så att han kan få sig ett gnagben nån dag, vem vet? Men en sak är då säker, något fler free race blir det inte tal om. 

 

Tack än en gång till kvinnan som tog sig tid att kolla vem som ägde rymmaren och lekte med honom i väntan på hämtning. Utan henne hade det kanske blivit en längre sväng innan han med största sannolikhet parkerat hemma på förstukvisten igen, glad och nöjd men med handväskehotet betydligt närmre...

 

Mortuta

Av Lena - 30 januari 2015 22:16

..tristess och uttråkning. Den färskaste grenen i VM...eller kanske inte direkt nyligt uppfunnen, snarare förträngd hos varje person som återhämtat sig efter en längre flunsa...men väldigt bekant hos den del av nationen som hostar och snörvlar.

 

Tro det eller ej men flunsan har nu gått in i en tredje dimension, den dök upp i farstun i en ny skepnad tidigt denna vecka. Flue 3.0, så att säga. Inte välkommen alls, snarare fanns det direkt en önskan om att ta den i nackskinnet och hiva ut vederbörande ut i snödrivan..utan pardon typ.

Lyckades inte alls, den slank in igen så fort vi släppte in katten (kan ha varit nån form av maskopi eftersom FruKatt är rätt förtjust i att ha klappochkelsällskap på dagarna). Så...det har bara varit att kura ihop sig igen, ta på offerkoftan och hoppas på lite tyck-synd-om från maken. Funkar sådär...

 

Detta har då följdaktligen inneburit en vecka i tevens tecken. Låter som en härlig vecka med omtalade favoritserier, kvalitetsdokumentärer, URprogram, politiska debatter och kanske också nyheter på olika språk? Icke det!

 

Utan inbördes ordning har följande programtyper manglats...

- Mormonfamiljer som byter liv med hipsters i NY

- 19barnsfamiljer i Texas med jättehus och många bönestunder

- WifeSwaps i brittiska småstäder

- DrPhil-analyser och avslöjanden

- Amerikanska tokförmögna grälsjuka hemmafruar

- Kortväxta läkare och affärsmäns vardagsliv i Houston

- MasterChef från Australien, Canada, USA och gudvetvar....

...och en del annat...en del konståkning, skidåkning och så nån annan skidsport där man åker löparskidor uppför slalombackar...helknäppt.

 

De allra flesta programmen är svåra att referera hela avsnitt från eftersom småsovandet nått helt nya dimensioner under denna period...kanske beroende på teveutbudet? Vem vet...

 

Hur många kanaler som helst, men inget att se. Känns det igen?

 

Flunsan verkar tyvärr trivas gott i mitt sällskap och det behövs tydligen nåt mer än taskig teve för att en ansökan om separation ska gå igenom. Måste fundera ut ny taktik. Umgås ännu mer med Mr C Vitamin, Herr Kanjang och FruIngefära? Finns det fler som bör ingå i den gruppen?

Det kanske kan ändra på förhållandet...hoppas på det. 

 

¤¤¤¤¤¤

 

     

 

Vädret far lite hit och dit just nu....

 

Ena dagen snöar det sådär sirligt och vackert, snökristallerna är underbart minusgradsvackra och det är Femtio Nyanser Av Grått...fast på ett ljuvligt sätt förstås. Skidspåren lockar för många och både Instagram- och FBinläggen är fyllda av lovord över vintern. Nästa dag är det regn och snålblåst och bilarna jazzar runt som flipperspelskulor. Och så blir det snö igen....och regn igen.

 

Hallå vädergudarna! Jag har påpekat det förr men det verkar inte ha gått in.

Så, än en gång...read my lips... Vinter är snö och minus. Eh? Problem med det?

 

¤¤¤¤¤

 

 

Lite pigg blir man ändå av att få en sån här bild. Grabben växer...

 

Mortuta 

Av Lena - 25 januari 2015 15:04

 

 

Om gårdagen var en dag i förståelsens tecken så vaknade söndagen till helt andra förhållanden. Ur BruneBrorsans perspektiv alltså...

 

Redan tidigt imorse började djuraktiviteterna likna mer cirkus än något annat. Kattskrället rusade runt, jagade osynliga vänner kors och tvärs över huset. Av nån outgrundlig anledning gick jakten tvärs över sängen vilket också ledde till att hon rätt ofta tvärstannade och stirrade uppfodrande på mig med den välkända "Kliv upp"-blicken.

 

Kenzos lade upp sin taktik något annorlunda, parkerade sig vid huvudkudden och ställde in siktet på att väcka upp med tankeöverföring. Övergick sedan till att hämta leksaker och ivrigt vifta med bitben, strumpor och annat som fanns i vägen.

 

Okej, vinken var tydlig. Vilan var över, enligt vissa i huset. No mercy..typ. På med överdragsutrustningen och en rejäl bunt näsdukar med så skulle det fungera bra.

 

¤¤¤¤¤¤

 

En underbar promenad vid havet blev resultatet. Den klara och lagom kyliga luften och solen ger energi som förhoppningsvis också fungerar som medicin, håller tummarna för det.

 

     

 

 

 

Glad jycke rusade runt i ren och skär livsglädje. En riktigt skön söndagmorgon.

 

         

 

Snö är vackert och härligt på alla sätt men en baksida är dock alla klumpar som fastnar i pälsen. Då är han inte riktigt fullt så stilig...

   

 

 

Båda parter kom hem nöjda och glada.

 

Katten väntade på förstukvisten efter att haft sin sväng runt kvarteret. Hon börjar oftast med att försöka hänga med på hundpromenaden men kommer på bättre tankar en bit in i skogen, vänder och hänger runt huset istället.

 

Att därefter få ta plats vid Vinterstudion blev godkänt och accepterat. Skönt!

 

Hjärnan känns fortfarande fylld av sånt som man helst vill snyta ut och det är kanske därför inga större filosofiska tankegångar presenteras idag. Men, håll ut...det kommer väl nån annan dag.

 

Mortuta

 


Av Lena - 24 januari 2015 18:00


 

 

Det är nåt som händer i hjärnan då det är promenad på hyfsat okänd mark-dags. Jämfört med då fötterna och sinnet målmedvetet är på väg mot ett bestämt mål, vilket rätt ofta är fallet. Eller är det då tankarna inte är upptagna av rutin-grejer...ja, stundtals är i alla fallen sinnet mer mottagligt till att se annat i vardagen. 

Kanske det är ännu en deffekt i mortuta-hjärnan...så kan det vara men diagnosen är förmodligen lite svår att ställa. Sudden Photo Activity Decease...typ. Se småsaker, människor, miljöer, färger, mönster och former som attraherar tankar och idéer till ord och formuleringar. Sådant som kanske omgivningen inte alls ser eller uppfattar som intressant. 

 

 

 


Rätt ofta kan hundturen eller varför inte påvägtillIca-promenaden gå från grå vardagsvyer till att man helt plötsligt ser ett träd som är jättevackert eller kanske några främlingar som är fina, annorlunda eller nåt annat som fångar blicken. Det är inte bara en gång som fruktdisken eller varför inte smågodisfärgerna lockat till ett och annat fotoprojekt. Bygger i fantasin upp en apelsinpyramid eller läckra godismönster eller nåt med tidningar eller äggkartonger.

 

Fast, på hedersord....jag lovar....det är ett fantasiprojekt, den lokala omvärlden ska slippa se en galen hobbyfotograf stå där mitt i matlisteavbockandet med kaos runt omkring sig. Tror jag i alla fall....hi, hi...

 

¤¤¤¤¤¤¤

 

Resor, långa planerade likaväl som slumpartade kortsvängar ger oanande möjligheter för en spanare. Alltså, då kan kameran viftas med lite här och var utan att ha skämskudden som paraply och nyfikenheten känns på nåt vis mer legitim. Som sig bör innehöll den senaste Maltaperioden några sådana stunder. 



   

Vem kunde veta att virkade spetsparasoller fortfarande är på modet. Trodde mer att det kom bort från innelistan nångång snett efter Gustav V spelat sin sista tennismatch, men icke det.



   Utgångsläge: Ett riktigt anonymt kalkstenshus med en hoper dörrar och fönsterluckor, beläget rakt över gatan till fiskhandlarnas välbesökta försäljning. Kanske det hörts repliker av typen " man får ju skämmas som bybo" eller " hjälp.....fiskhandlar-maffiabossen har viftat med en död fisk och hotat med surströmming" eller kanske bara "Nog tusan ska man kunna piffa upp det".

Vem vet.

 

Sagt och gjort, fram med ett gäng färgburkar och resultatet blev bra. 

 

¤¤¤¤¤

 

   

 

 

Den här mannen kan man möta varje dag i Spinola Bay, i ur och skur. Han och hans lilla hund finns där vid båtarna och de ömsom jobbar, ömsom tar igen sig i solen. Hunden är välbekant för alla som tar sina promenader där och vållar ingen större reaktion, inte ens hos dotterns jyckar.  Då nyårsstormen kastade vågorna högt upp över pirar och de små fiskebåtarna flög åt alla håll kom han gående med hunden på axeln (som en papegoja..typ) och de gjorde sin runda och kollade att båten var fast och säker. 

 

¤¤¤¤¤¤

 

För övrigt?

 

Jotack, somligt i min närhet har fortfarande inte fattat att det inte är önskvärt. Influensa-polaren alltså. Har nu i mer eller mindre två månader, med några veckors paus haft feber/hosta/snuva/hängighet/toktrötthet. Less är bara förnamnet. Vårdcentralens hjälpsamma personal svarar lika vänligt även vid det tredje besöket att man är en av många fler, att det enda som botar är Tre V. Det vill säga Vila, Vätska och Värktablett. Inga dunderkurer på recept alltså. Måste erkänna att det var nåt sånt som stod högst på önskelistan....men icke det.

Bara att gå hem igen...suck! 

 

Helgvilan bör således innehålla 100 % tevesoffa, vinterstudio, te, och slösurfande. Ett större antal tupplurar och kanske en liten skvätt av nåt starkt som sägs rensa rören litegrann. 

 

¤¤¤¤¤

     

FruKatt och RödeBaronen har redan i ett tidigt skede idag gett upp. Eller kanske är det så att situationen utnyttjas av de två smartaste i huset? Båda två ligger just utsträckta i sängar, dock inte samma...nämen huh då, det blir för tajt och nära. Önskemål om långtur och race i skog och mark verkar i skrivande stund inte speciellt intressant.


Ja,ja...han ska bli rastad....jag lovar....

 

 

 

 

Mortuta,

numera kanske också distriktsmästare i grenen Snyta och Hosta.

Av Lena - 17 januari 2015 22:32

Stolthet är en känsla som man verkligen förtjänar att ha med sig livet igenom. Alla borde, i den bästa av världar få vara stolta över den man är eller kanske det man uträttar och dessutom få höra det av omgivningen. Men av någon anledning så sitter det en liten jante-gubbe på var och varannan axel som viskar att man inte ska "skryta upp" någon eller säga att det är bra...för högt eller för ofta.

Varför då, kan man ju undra? Vad skulle hända om man verkligen talade om att det någon uträttar är bra/vackert/skickligt? Risk för storhetsvansinne eller nåt liknande...vad nu det är? Varför säger den där oskrivna regelboken att det är okej och förväntat att berömma ett litet barn för den det är och gör men inte en vuxen? Hm, märkligt....


 

Tänk om det inte ens var så..... Att man aldrig peppar sitt barn, aldrig gång på gång säger att man är stolt över vad hen är/gör/skapar. Att ungen aldrig får höra att huvudfotingen är jättefin, bolltrixandet snitsigt eller att skoluppgiftsjobben är bra gjorda. Att inte säga att man är stolt över att hen är den person den är, oavsett hur det stormar runt omkring. Så sorgligt....

 

 


Likafullt blir det en brytpunkt nånstans där den där stolthetsboosten försvinner eller i alla fall bleknar rätt rejält. I vardagslivet alltså. För visst är det så? Hur många av er säger till era kollegor på jobbet att du är stolt över att vara dennes medarbetare och att hen ska vara stolt över vad den uträttar? Får livskamraten höra tillräckligt med ord av beröm och stolthet till vardags? Allt för sällan, gissar jag. 

 

¤¤¤¤¤¤

Nåväl, som förälder har man  kanske en sorts förkörsrätt vad gäller att boosta upp sina barn. Och se, det tänker jag göra NU.



     


Maltesdöttrarna lever sin dröm om ett gym och gör det fullt ut. Med idéer och nytänkande, hårt jobb och mycket glädje driver de två sin dröm framåt. De har en tydlig riktning och filosofi i hur deras anläggning ska drivas, både vad gäller kosthållning och träning men också genom att skapa en stark gemenskap bland sina medlemmar. Stora som små, människor och hundar.


 


Attans vad hjärtat slår av stolthet för vad de här två starka kvinnorna gör. Att de dessutom är väldigt bra på att sno ihop en och annan thaigryta eller pulled pork är väl förmodligen att betrakta som bonus. Puss på er!

 

Okej, för att ingen som är bekant med familjestrukturen ska jaga upp sig i onödan är det väl bäst att tillägga....stolthetsboosten på sonen är precis lika stark och varm. Vi bara tar den en annan dag.


      

¤¤¤¤¤¤

 

Kan vi nu inte ta och ösa lite beröm och stolthet över vår omgivning? Ta det som en utmaning de närmsta dagarna. Lite som att faktiskt mer aktivt se det bästa hos människor runt dig. Tänk, du kanske också får höra att någon är stolt över det DU är eller gör. 

 

Mortuta

Av Lena - 17 januari 2015 20:43

 


Att spendera tid med människor som har betydelse ger både glädje och energi. Göra enkla men på något vis betydelsefulla saker med en vän är på många sätt mer värt än...ja, det mesta.

 

I julas damp det ner ett kuvert i min postlåda med en alldeles fantastisk julgåva.

 


En god och kär vän. En dag med kafébesök, massor av prat och så med uppmaningen att ha kameran med. Ett sådant upplägg på en dag som bara kan bli succé.

 

För att vi skulle få trampa på några andra gator än de vardagsvanliga blev målet för vår resa Örnsköldsvik. En stad som sällan eller aldrig blir besökt, snarare är det en ort som ständigt passeras så snart som möjligt. På väg till något och då är det första check point-platsen längs E4:an och är det på väg hem så är det allra sista landmärket innan man når hemmet igen. Kort och gott en passage, alltså...


  Det första som fastnade i blickfånget var lyftkranarna i hamnen. Två grå vackra och ståtliga kranar står där och ger tankar om fornstora dagar och framtidstro. Mer osäker på om de används i dagsläget eller står där som monument.

 

Som vanligt gick blicken kors och tvärs. Då kameran är med är det en annan känsla i promenerandet, tittar på helt andra saker än då det är en vanlig promenad. 

Fastnade denna gång på väggar, huskroppar, reflekterande glasväggar och lite annat. 

 

         

Galleri, hotell och lite kulturhus....

 

 

     

Undrar hur arkitekten tänkte här?

"Fåsenu, vi tar ett rejält betongfundament och gör några våningar där och stoppar in en hoper halvtrista myndigheter där..sen går vi fullständigt bananas i färg och form och bygger ett läckert höghus ovanpå. Frågor på det?"

Så måste det ha gått till.

 

    

 

Lyckades inte läsa mig till vad torgets statyer ska visa, påminna eller hedra med sina monument. Men förmodligen något betydelsefullt. Föll lite extra för mannen med häst, robust och på riktigt på nåt vis.

 

 

 




    

 

Stadskärnan är en mix av nya och gamla hus och det ger en trivsam karaktär. Givetvis finns det glashusgallerior och betongkomplex även här men ändå en hel del puttenuttstadsbebyggelse

 

Vädergudarna har inte handskats riktig schysst med oss de senaste dygnen och därför var gatorna inte så lätt-gådda ( nyss uppfunnet ord, alla begriper, eller hur?) vilket  begränsade vår fotovandring till de mest sandade delar. Alltså inte några vandringar uppför backarna till gamla sekelskifteskvarter...Men det får bli anledningen till att göra det någon fler gång, kan man anta.

 

          

 


Isen gjorde sig definitivt bäst på håll och visade sig då med ett vackert sken.  

 

¤¤¤¤¤¤

 

En kombination av det rådande trottoar-isläget och devisen "det finns inga hinder, bara möjligheter" gjorde det då helt försvarbart att ägna mer tid och shopping. Eller åtminstone den, för mig kända grenen Gå in i roliga butiker och kolla men inte kunna bestämma sig. Bekant för nån annan?

 

Under tiden kan man dessutom ägna sig åt småprat med sin goda vän, och då är ju shoppingturen guld värd, eller hur?

 

       

 

Världens veligaste shoppare, dvs undertecknad, kan sällan bestämma sig så då en mängd härliga Marimekkotyger kom i blickfånget blev det intressant men vilket skulle det bli....inget alls till slut tack vare velandet.

 

       

 

Roliga träfåglar kan man alltid hitta plats för i sitt hem. Men då var det då det svåra....färgen. Alltså blev det inget köp den här gången. Det måste definitivt bli ett återbesök till Örnsköldsvik och då kanske velandet är borta. 

 

¤¤¤¤

 

Därefter följde pratstund på ett trevligt fik med en dos fikabröd som förmodligen uppfyllt bakverkskvoten för det närmsta året...om inte längre. Men bra samtal kräver sitt bröd, så brukar det väl heta? Eller så har det ordspråket precis skapats av min vän och jag.

 

Sammantaget en härlig dag och en julklapp med personlig och varm touch.

Tack, tack för det min kära vän.

 

¤¤¤¤¤

 

För övrigt då?

Aktuella Bokbunten är under ständig påfyllnad. Försöker hålla jämna steg vad gäller inköp och lästempo men det fungerar sällan. Av nån outgrundlig anledning är det så svårt att hålla fingrarna borta från bokhyllorna då såna affärer besöks och då är det ju kört..."bara den där boken, den som man hört om eller som kanske bara känns rätt i själen". 

 

  Då maken är på jobbresa och gräsänkelivet ändå är ett faktum blir det ofta bokfrossa. Denna gång blev det den här boken som av en husjury bestående av mortuta, FruKatt och BruneBrorsan valdes till helgens sträckläsarbok. Helt klart i nån typ av win win situation. Katten och hunden får ostört sova i sängen medan boken läses från pärm till pärm. Bra va?

 

Mortuta

 



Presentation


Välkommen att dela mina funderingar...

Fråga mig

4 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
         
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< December 2018
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ mortuta med Blogkeen
Följ mortuta med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se