Senaste inläggen

Av Lena - 14 januari 2015 12:45

 

 

Vi är vana med att då man skaffar katt, då är det med hundraprocentigt mat-, kel- och omsorgsansvar för fyrbentingen man öppnat dörren för. Alltså för den katt man anser sig vara ägare till men inte till andra kissekatter som råkar finnas i grannskapet.

 

På lilla ön härskar en annan filosofi, på gott och ont bör väl tilläggas. 

 

Det finns väldigt många vild/gatukatter som syns i parker och andra mindre grönområden. Ja, till och med i större rondeller som utrustats med lite större buskar och vindskyddande kaktusar. Dessa katter lämnas ändå inte vind för våg utan det verkar finnas (min egen idé om det hela alltså...) ett skötseltanke, kanske rent av nån form av nätverk för att ge de hem- och familjelösa katter mat och nån sorts tillsyn. 

Du kan se burar och vindskydd, värmande filter och mängder av matskålar på dessa platser. Runt dessa finns då ett stort antal katter i olika kondition. Somliga verkar välmående och välskötta med en del är rätt väderbitna och härjade av det hårda livet.

 

 

 

Några kvarter från döttrarnas gym vaktar detta gäng, dag ut och dag in. De sitter där på rad, med korpsvarta ögon spanande på vilka som passerar förbi. Beredda men ändå väldigt softa på något sätt. Varken speciellt skygga eller sällskapliga, känns mer som lite av ett street gang som har tagit detta kvarter som sitt. Redo för slagsmål om så behövs. Andra katter ska hållas på avstånd. Om man någonsin sett Aristocats eller liknande historier så blir det rätt uppenbart vilket gang som beskrivs.

 

 

I en annan del av staden finns ett av dessa många katthörn som frivilliga bidrar till. Det är verkligen en mischmash av mat, skålar, kuddar...och så julpynt för det verkar katterna gilla (eh?). Nåväl, katterna som befann sig där verkade nöjda. 

 

     

 

Kan ändå inte sluta fundera över hur de har det då stormarna och regnovädren drar fram och allt löst bara flyger runt. Förmodligen är beskyddarna redo att komma till undsättning, för så stark verkar seden vara. 

 

Givetvis finns det vanliga familjekatter också, då är de allra flesta innekatter så att de inte kommer på felaktiga tankar och förenar sig med gatugängen.

 

     

L och K har en alldeles förtjusande herre som härskar i deras hem med all den kraft och dominans som bara en katt kan. Lite smålömsk och lynnig om han inte riktigt har situationen under kontroll men också väldigt kelen och rar...då han själv vill. Pepper har full koll på allt som sker, den mat som lagas och om det eventuellt blir rester över. Sitter med fördel på dörrar, klättrar kaxigt så högt han kan men jamar sen ynkligt så att matte/husse ska komma till undsättning och lyfta ner honom. 

 

Den lilla nyfödda medlemmen kom på besök och Pepper satt länge nedanför vagnen, vickade bekymrat på öronen då bebisen grät och var till sist tvungen att hoppa upp och inspektera. Vände sen i luften då han insåg att det lilla skrikande knytet rörde sig...resten av kvällen låg katten på behörigt avstånd.

 

¤¤¤¤¤

 

Då vi oftast befinner oss i stadsmiljö är det inte så ofta man stöter på andra djur än dessa katter och så hundar i koppel. Döm om min förvåning då morgonbesöket på den närliggande mataffären innebar ett kliv rakt in i hönsgården. I dalgången som är tämligen nära finns en bonde med bland annat höns och under morgonen hade det blivit nån sorts myteri i hönsgården. 

 

 

En hoper höns och ett antal tuppar hade krupit genom nåt hål i nätet och resolut begett sig ut på vandring. Slutstationen blev parkeringen vid The Scotts, till kunderna stora nöje...får vi hoppas. Personalen var mindre glada, en envis tupp motades ett flertal gånger vid de stora dörrarna och bonden fick förmodligen sina fiskar varma då han kom och föste ihop sitt gäng.

 

Jag fick mig ett gott skratt i alla fall.

 

Mortuta

 

 

 

 

ANNONS
Av Lena - 9 januari 2015 17:48

     

 

Vad gör man en dag då solen skiner hyfsat varmt, blåsten inte gnager in i märgen och to do-listan är relativt kort? Går på en promenad och kollar runt lite förstås.

 

Människor som bor nära havet som malteserna gör, får vare sig man har ett nedärvt intresse eller ej lära sig att leva med de snabba svängningar som denna starka naturkraft har. Det kan vara blåsigt och riktigt äckelväder då man vaknar för att innan lunchomeletten är svald övergå till sol och njutbar temperatur. Lättad går man då ut i lillkoftan för att innan skymningen överraskas av stora vågor och mörka moln igen.

 

Lite nördigt kändes det som att varje morgon under dessa veckor stå uppe på terassen och betrakta havet och låtsas förutspå dagens temp, klädval, utflyktsmål och liknande. 

Om jag lyckades spå rätt? Skulle inte tro det. Lilla dunjackan på då det blev +20, fintröjan i duggregnet och givetvis minst ett kraschat paraply på gundpromenad.

 

Nåväl, här bjuds ni på en varierad bildkavalkad från några bättre dagar.

 

   

   

        

 

Tack vare dessa fina fiskebåtarna blir bilderna så färgglada och vackra.

 

               

        

 

Pembroke är ett härligt strövområde i direkt närhet (relativt sett, dvs 20 min promenad alltså) till döttrarnas hemstad. Där kan man släppa glada hundar på grönbete och gå längs klippor och rent fysiskt verkligen känna av havets kraft. Det är populärt för hundägare och de allra flesta man möter är positiva till att hundarna får leka med varandra en stund.  




 ¤¤¤¤¤

 

         

Brune Brorsan och FruKatt har de senast dagarna intensiv-kelat med husfolket. Det ska ständigt sittas i knä, strykas runt benen, ligga på golvet och åla runt, gnälla/jama om inte tillräcklig uppmärksamhet ges...ja, man kan nästan tro att husdjuren har saknat oss. Fast, det kanske mest är soffhörnsvärmen och kakelugnsmyset som varit saknat....för det är ju där de vill vara, ovanligt nog rätt nära varandra. Det är numera så att katten vill följa med  hunden på de kortare varianterna av skogspromenad, alltså gillas sällskapet.

 

Deras tillfälliga fosterhem verkar dock har skött sitt uppdrag på ett lysande sätt. Lagom bortskämda kom de tillbaka. Hunden ville inte äta sin vanliga mat och katten krävde utfodring minst två extra gånger per dag. Precis som det ska vara då man är på jullov.

 

¤¤¤¤

 

Längtan efter tulpaner börjar märkas. Tänk att få köpa sitt fredagsknippe och piffa hemmet med lite vårkänsla. Nån fler om känner så?

När är det så att säga politiskt korrekt att börja med tulpanerna tro, kanske tjugondaknut-dagen ska passeras i alla fall? Det lilla julpynt som detta år kom fram är bortplockat och nerpackat i väntan på nästa advent. Kändes lite ovanligt att ha så oerhört sparsmakat med juleri i hemmet men förklarligt. Får vål göra nån sorts kompensation med mycket påskfjädrar istället. Eller kanske inte....

 

Lite kaffe och lite hejaheja till de som idrottar på teve idag. Den egna sportinsatsen är begränsad än så länge. Flunsan 2.0 är av det värre slaget och biter sig fast som en envis fästing i hundpälsen.

 

Mer småskriv (småprat i tryck alltså) dyker väl upp om nån dag. 

 

Mortuta

ANNONS
Av Lena - 9 januari 2015 16:49

Umeå har som bekant gjort sitt som kulturhuvudstad och ingen som följer min blogg har väl kunnat missa att engagemanget i detta varit rätt stort. Både som privatperson, arrangör och som volontär och så givetvis som side kick till makens intensiva arbete.

Mellan tummen och pekfingret har det säkert blivit en 20-30 akter (som det verkar heta numera) som beskådats och besökts. Fantastiskt, men samtidigt lite synd att man missade så många bra grejer. Men så är det, man kan inte vara överallt.

 

   Just i dagarna pågår en debatt om vad som ska hända med dessa glada hjärtan som står lite varstans i kommunen. Ska de vara kvar som minnesmärken, ska de målas om och promota nån ny kampanj i stan, ska man stoppa undan dem på återvinningen eller kanske sälja dem till högstbjudande? Det blir intressant att se vad man bestämmer sig för men det vore kul om de får finnas kvar ett tag och fortsätta fungera som både lekplats och startpunkt för intressanta "minns du då det var 2014-året?"-snack. 

 

¤¤¤¤

 

Detta purunga 2015 har fått två nya kulturhuvudstäder som nu har möjligheten att visa upp sig. Mons i Belgien och Plzen i Tjeckien. Det är väl lika bra att direkt dra på sig skämstoppluvan  och erkänna att jag aldrig hade hört talas om dessa två städer innan maken började berätta om och besöka orterna. Nån fler som törs erkänna att det är vita fläckar på er europakarta? Men om sanningen ska fram var det säkert oändligt många mellan- och sydeuropeér som inte hört talas om Umeå innan marknadsföringsturneérna startade.

Men givetvis så har dessa anonyma städer erhållit utmärkelsen/uppdraget på goda grunder och en mängd fantastiska saker kommer att ske där. Programmen ser ut att vara rätt lika Umeås, dvs en oändlig mängd teater-, musik-, konst-, litteratur- och performanceakter. Det enda om avviker något, vid en snabb scanning av programmen är Plzens ölprofilering , det är ju gubevars ölets hemland. Kanske, kanske blir det en tripp åt det hållet under året nu då man fått lite blodad tand . 

   

 

Valetta kommer att vara kulturhuvudstad 2018 och det märks att det rustas mer och mer. Det blir ett år med fokus på den tusenåriga historia av invationer och försvar och världsarvsmonument och mycket mer. Under en såndär hopon-hopoff-tur som vi tidigare gjort har vi lärt mycket om alla dessa stormästare, knektar och kyrkobyggnader med mera som säkerligen kommer att lyftas fram då det är dags för Valetta.

 

       

 


Precis som alla andra storstäder är Valetta en stad knökfylld av människor. Turistgrupper och flanörer och skollovslediga barn trängs på gator och torg. Eftersom Valetta omges av en ringmur och ett antal vakttorn, som funnits där i nästan tusen år är många platser upphöjda med god utsikt över vatten och hamnar.

 

      


Under vår vandring runt staden med L som vår lokala guide var parken Barakka Garden med utsikt över hamnen kanske det vackraste för dagen.

 

Precis som andra såna här städer byggs det en hel del i Valetta. Vi hann med att beskåda i alla fall ett bygge. Vid en av huvudportarna in till stadskärnan, i samma vackra sandsten som resten av staden står nu parlamentsbyggnaden (tror jag i alla fall det är). Vackert, nyskapande men också med fingertoppskänsla för det gamla.

 

       

 

 

¤¤¤¤¤

 

Vi hann också med ett besök hos en intressant dam. Ja, onekligen är hon bra mycket mer än så. Vi besökte den kvinna som har en skräddarateljé där hon har sytt/syr kostymer för Valettas stadsteater, opera m.m En oansenlig dörr med ringklocka, en smal trappa upp ledde oss sen upp till en trång ateljé fullständigt överhopad av kläder för alla möjliga miljöer och tidsepoker. Sömmerskan visade oss exempel på många fantastiska klädesplagg och hjälpte oss att botanisera.

 

 

Orsaken till vårt besök var dotterns klädbekymmer.

Ha,ha..har vi varit i den situationen förr? 

Denna gång inför en maskerad med Gatsbytema och tipset var att besöka damen som för en billig penning hyr ut kläder. Det blev en hel del att prova och till sist var både uthyraren och dottern nöjda. Katjing, typ.

 

 

 


En lyckad dag i Valetta alltså.....

 

 

Mortuta

 

 


 

 

Av Lena - 8 januari 2015 21:21

 


Som nordbo är man van vid att se en blandad bebyggelse,stenhus och träkåkar blandas med betonghöghus och ett och annat glasmonument här och där. Här i norr är trähus i olika form och storlek det mest rådande nuförtiden, vackert och levande på nåt vis.

 

   

Att befinna sig i ett sandstens-mekka blir en rätt rejäl konstrast, gulvita husväggar överallt har till en början känts rätt annorlunda. Vid första anblicken av de gamla och väderochvindsmutsiga väggarna kan man lätt luras att tro att det är ruffigt och eländigt men ack så fel man kan ha. 

 

 

Efter att, under en rundtur på ön passerat stenbrott och sen också fått en historielektion om sandstenens tusenåriga historia så blir det så mycket vackrare att se på och förstå varför man bygger i detta material.

Det är ett faktum att skog är en bristvara, import skulle bli en förlustaffär och blotta tanken på att försöka bygga och vårda trähus verkar helt befängt. Det stormar och regnar nåtsåinihelvete ibland och då gäller det att husen står pall. 

 

   

Vintervädret är något vingligt och det kan ena dagen vara solglasögon- och uteserveringsväder då man bara njuter av sol och värme för att sen vända till tvärsöverblåst och spöregn. Måste då erkänna att stenhusfukten och avsaknaden av centralvärme inte blir nåt som hamnar på min tioitopplista...huva huva.

Men vad gör man då sikten ut är så här? Då stormen viner runt knutarna och en del englasfönster inte riktigt håller måttet. 

 

       

 

Jamen, det är då man höjer ac-värmen lite extra, tar på tjocksockarna och sätter sig och läser och myser, tittar ut på stormen och vet att man inte kommer att blåsa bort för huset står ju kvar, vad som än händer. 

 

¤¤¤¤¤

 

Annars då, vad är på agendan?

Ingen kan ju ha missat vad som händer i Paris. Terrorister, för det måste man väl kalla dem, stormar in på en tidningsredaktion och skjuter helt besinningslöst ner i stort sett hela personalen. I Allahs namn mördar man ett tiotal journalister. Varför?  

 

Läste idag ett uttalande av en professor i islam (typ, minns inte riktigt vad hans titel var...) som sa att enligt islam är det inte tillåtet att döda en medmänniska. Vilket verkar rätt logiskt om religion ska bygga på omsorg och vänlighet till andra. Men verkligheten är annorlunda och det gör att tron på religionens positiva effekter blir mindre och mindre. 

 

Senaste nytt säger att attentatsmännen är inringade i en by strax norr om Paris och att en stormning är att vänta. Mer blod lär spillas...

 

¤¤¤¤¤¤

 

Sådärja, nu har den lilla stunden av vara vaken och inte hosta gått till ända. Dagarna innehåller mest sömn och vila för att få influensan att gå ur kroppen. Enligt vårdcentralens tålmodiga personal som ser det mesta är det en massiv och långdragen flunsa-epidemi som hemsöker hög och låg.

 

Jotack, jag har märkt det. 

 

Återgår till the crib men en fräsch bunt servetter och en ljudbok som får natten att bli kortare eftersom hostattackerna inte tillåter så långa sömnintervall.

 

 

Måste bara avsluta med att visa en innovativ lösning på hantering av elkontakter.

 

 

Mortuta 

 

Av Lena - 7 januari 2015 20:42

 


Som en något modest julpyntare till vardags blir det alltid något av en pyntchock att landa på Malta i juletid. Här finns en helt annan tradition och en stark more is less-känsla. Så, innan julen är riktigt utstädad ur våra sinnen, alltså i god tid före tjugondaknutdagen blir det nu ett rejält pynt-tema.

 

   

 

Precis som här i Sverige så är det en trend av att julens prydnader kommer fram tidigare och blir mer och mer glittriga...om det nu är möjligt. Affärer, gator och torg är fyllda med både traditionellt och nyskapande.

 

       

Staden Sliema har varje år en inovativ och annorlunda gran på ett litet torg nära hamnen. Skapat i samarbete med konstnärer och någon aktuell hjälporganisation. Detta år ett julträd skapat av handblåsta Mdina-glaskulor. Helt fantastiskt vackert då solen reflekterade i alla kulorna. Lockade (givetvis en av avsikterna förstås) till att skaffa några vackra kulor till den egna granen nästa år. 

Detta var min absoluta favorit, vad gäller allmänna dekorationer.  

 

     

 

Krubbor har en månghundraårig tradition i detta land och varje officiell plats med självaktning presenterar en modell. Denna krubba, i megaformat finns i ett garage längs en affärsgata i St Julians. Den gigantiska kyrkan i samma kvarter kan antas vara vårdare av detta mästerverk. Under de två senaste julbesöken har det varit stängt (eller så har man kommit före eller efter öppettiden) så det var en s.k prioriterad promenad dit. Även om man inte är religiös i nån större bemärkelse är det ändå lätt att imponeras av den detaljrika och minutiöst byggda krubban med i stort sett hela julevangeliet presenterat.

 

     

 

Väl inne i mer affärstäta områden klivs det rätt snabbt över till en, i min smak mer grotesk julpyntsnivå. Fångade ett fåtal objekt men jag lovar er att det fanns mycket mer att välja.

 

   

Nån som vill ha ett svinhuvud eller kanske en korv-med-bröd i sin julgran kanske?

 

Men...till maltesernas försvar ska väl tilläggas att samma piff förmodligen skulle kunnas hittas på många andra ställen över världen. Det råkade bara vara på Malta som vi befann oss. 

 

       

 

Vackra granar, fina christmas crackers, välbekanta julstjärneblommor och till och med ett julpyntat ställe för vildkatterna...allt har in plats och gör att julen blir väldigt annorlunda och väldigt mysig. 

Trots att det inte finns den där vackra vita snön som lyser upp i julnatten ( Fast... å andra sidan har inte den svenska julen varit speciellt snörik de senast åren och mest bjudit på mörker och regn) är det väldigt glittrande och mysigt. Det handlar som vanligt mer om att vara med sina nära och kära och fira på sitt eget sätt.

 

Mortuta

Av Lena - 6 januari 2015 23:03

Då är de där sötebrödsdagarna över för den här gången. Dagarna då man ger sig själv tillstånd till att strunta i jobbet och alla liknande förpliktelser. Och...även om det är skönt med ett sådant läge så är det helt okej att återgå till normalläget också. Det behövs både vardagsslit och ledighetslyx som ska balansera i livet.

 

Man får tänka lite som Pippi Långstrump då hon ville gå åtminstone en dag i skolan med Tommy och Annika, för då kunde hon få sommarlov precis som alla andra barn. 

 

Tiden sen 30dagarsbloggandet upphörde har varit uppfyllt av mötet med denne underbara lilla pojke, lille Rian.

 

 

 

I fjorton dagar har vi fått ynnesten att bära och titta och lukta och lite gråtmilt snörvla vid blotta åsynen av honom. 

 

Det är väldigt många minnen, tankar och känslor som förs upp till ytan. Minnen om hur det var att bli förälder, osäkerheten och nyfikenheten och den läskiga insikten om att man hade ansvar för nån liten nyföding. Tankar om hur familjen utökats med en ännu en nivå och att vi är tre generationer nu. Och så alla dessa känslor och den enorma kärlek som nästan svämmar över.

Men ett faktum är att det inte är bara till denne lille skrutt som kärlekskänslorna ökar utan det känns som att det blir mer till de tre kidsen också.

En skopa extra mamma-kärlek alltså...

 

 

 

¤¤¤¤¤

 

 

Nåväl, även om det hade varit teoretiskt möjligt att sitta, stå och vanka runt bebben hela dagarna var det faktiskt inte så. Och, om sanningen ska fram hade nog den nyblivna modern hivat ut mig genom dörren om jag inte haft vett att gå så att de fått vila från besöken.

 

Två veckor på lilla ön blev det den här gången och de närmsta dagarnas inlägg ska förhoppningsvis visa er lite om livet på ön. Som vanligt har jag vandrat runt med kameran och undrat och förundrats, tittat och tjuvkikat på lite av varje.

 

Och...då resan (eller åtminstone hemkomsten) resulterade i en rejält elak influensa finns det en del stunder då man ändå bara tom-sitter i en fåtölj istället för att ligga ner och hosta inälvorna ur kroppen.

Ja, då kan det bli en del bloggskrivande istället. 

 

Ni ska nu inte heller bli nerlusade med i stort sett likadana bilder på skrutten utan jag ger er denna och så får det vara nog på ett tag. (Även om jag nog satt nåt form av personligt rekord i foto av enskilt objekt, känns det bekant?)

  

 

Mortuta

Av Lena - 29 december 2014 15:56

Halli
Hallå

Ett kort livstecken från den lilla ön.

Dagarna förflyter rätt stilla såhär i mellandagarna. Vi träffar döttrar och tränat och bär på bebisen och går hundpromenader och.....

Böcker läses från pärm till pärm, byts hejvilt och det gäller att inte ventilera handlingen för ingående då det alltid är nån fler som står på tur. Vill ju inte förstöra spänningen.

Oj...nu vill visst Rian ha uppmärksamheten igen. ( hm, ja ja ..jag vet att treveckors bebisar kanske inte har den förmågan att känna igen sin mormor....men ändå)

Gott nytt år på er alla kära läsare

Då det blir en längre stund över ska "bloggeriet"köra igång igen.

Mortuta

Av Lena - 22 december 2014 22:45

dag 30

Sista dagen på bloggmaraton-projektet och det har varit så så kul att skriva denna gång. Jämfört med förra gången så har läsarantalet ökat stort vilket gör att det är så inspirerande att delge er mina tankar.



Vi är framme vid vårt mål på andra sätt också. Vid lunchtid anlände de nyblivna morföräldrarna, dvs maken och jag till St Julians och det har sedan dess varit fokus på denna lilla gosse.
Känslorna går inte att beskriva...

Se sitt eget barn i mammarollen, tänka på var tiden tagit vägen.
Hålla i babyn och känna hans doft.
Smaka på "mormor"-begreppet och känna tillfredställelse.
Våra gener som går vidare i en ny generation...nästan för stort för att ta in.


En liten liten pojke ger vår stora bullriga familj nya dimensioner och stor glädje.

Nu är denna 30-dagars bloggsväng gjord och en återgång till nu och då-skrivande är väl på sin plats. Förhoppningsvis med hyfsad frekvens även framledes. Kommer ni att hänga med? Jag hoppas det.

Nu ska klanen ägna tiden till att uppdatera varandra på vad som hänt sen vi sist hängde runt köksbordet.

Mortuta

Presentation


Välkommen att dela mina funderingar...

Fråga mig

4 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
         
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< December 2018
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ mortuta med Blogkeen
Följ mortuta med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se