Rofyllt

Vackert

Skiftande

Svalkande

Inbjudande

Det är något magiskt med havet. 

Stort och mäktigt och helt fantastiskt.

Badstrandshäng under varma dagar är såklart härligt, åtminstone i små mängder...numera i alla fall. Med yngre barn i familjen var det en naturlig och given utflyktsplats under sommaren. Timme efter timme i vattnet, sand i fikamuggen och solbrända ryggar, mer regel än undantag.

Men numera...njae, det är rätt sällan som det blir nån tur dit nuförtiden....om man nu inte är på solsemester förstås.

Havet vill jag numera vara i närheten av då/där ingen annan är där. Då stillhet och skönhet kliver fram på första parkett och visar upp sig. Tidiga morgonbadspromenader med hunden som glatt sällskap i vattenbrynet eller kvällsdoppet för fötterna i solljummet vatten. Det är ljuvligt....

Jag har svårt att tänka mig att bo utan hav. Dvs att bo någonstans där inte vatten finns i min direkta närhet. Hav är för mig naturens avslut och begränsning. Där mark tar slut....vattnet tar vid...och sen  plats för ny mark. Havet delar på sommaren och förenar under vintertid. Jag vet att många får samma känslor och tankar inför fjäll och dess stora vidder och det kan nog vara sant.

Att hänga med vänner på vidsträckta sanddyner är ju också rätt behagligt...

¤¤¤¤¤

Trots detta, trots alla mina lovord så är det få miljöer som kan få mig att känna sånt obehag som havet. Sitta i en båt, stor färja eller lite familjeracer spelar nästan ingen roll, olustkänslorna ligger på lut beredda att poppa upp. Tänk om det blåser upp, huh vad det gungar, herregud vad djupt det är till botten...ja, tankarna speedar runt i huvudet om man inte stoppar dem redan i hjärnans farstu. Funderar då och då om något hänt i mitt liv som hjälpt till att skapa dessa hjärntroll. Ni vet sånt där om att man varit med om saker i sin barndom eller så...men nej, inget sånt. Jag kan alltså inte skylla på nåt, hittar på det här alldeles själv.

Svart, stormigt hav på hösten är något som jag bemöter med skräckblandad förtjusning...blir både darrig av och nyfiken på, samtidigt. Dånet från havet hörs ibland ändå in på vår gård och en kort promenad bort är stranden, att stå där på land går bra...men sen att bara tänka tanken att vara i en båt. Huh, så läskigt.

Familjen...ni fattar varför vi aldrig köpt nån båt eller stuga på nån ö, va?

¤¤¤¤

Men än så länge är det alltså bara sköna dagar vid vattnet som gäller, tack och lov. Häftiga, luddiga moln på klarblå himmel och fotsvalkarpromenader i ljummet vatten.

Mortuta

Måste bara visa några fler av utställningens vackra bilder. Poängterar än en gång att fotografen är Brutus Östling och att jag bara lyckats få fast hans storverk i min kamera, stum av beundran och väldigt imponerad (fast det tror jag nog alla läsare fattat vid det här laget....). 

  ¤¤¤¤¤

Samtidigt som vernissaget pågick var det kulturårets årstidsinvigning ute på ön.

Dags för Sommaren, Giessie...kontemplationens årstid. 

Tänk så rätt samerna har, den här tiden är som gjord för eftertanke och vila. Om man har semester är det förstås mer läge för ligga och filosofera-stunder men ändå....på kvällskvisten, då solen fortfarande värmer och myggen surrar i grupp ovanför huvudet kommer stunderna för nya tankar och andra, sedan tidigare undanstoppade funderingar.

De små vackra detaljer som växter bjuder på får mig att bara stå där och fundera, länge länge....Hur dessa små vinklingar dyker upp på blommorna år efter år utan att människan varit speciellt delaktig. Ja, visst är det en hel del växtmodifiering och växthusodlingar och sånt men grunden finns ju där från början. Det är stort, eller hur?

Blir också, mer och mer för varje år imponerad av alla de växtfantaster som finns i min närhet. De som kan namnen på alla de växter som under vårvintern drivs upp i de egna växthusen. De som vet hur man pysslar om de små skruttplantorna och sen med stolthet pryder sina trädgårdar med växter som en sån som jag aldrig hört namnet på. All min beundran till dessa människor och tacksamhet till dem som då och då förbarmar sig över mig, sticker åt mig en och annan kruka med sommarskönhet så att även min trädgård får en släng av sleven. Tack vare dessa personers mångåriga kännedom om mina växtkunskaper (dvs de ger mig små hintar om vad som behöver göras då och då) överlever mina växter.

Jag är nog mer en sitta på en bänk vid vattnet och glo-person, såna ska ju också finnas.....

Mortuta

Scenario 1:

Fiskhandlaren kommer på sin packmoppe, flakets plastlådor är till bredden fyllt med färsk fisk. En skarp doft av hav och givetvis också fisk slår emot den som närmar sig. Gatans invånare kommer med sina hinkar och skålar för att inskaffa middagsmat. Så långt allt idylliskt, eller hur?

Ovanför kretsar måsarna i tio-tjugo-...ja, kanske rent av hundratal. Loopar ner och kollar in nära, nära vad som bjuds för att sen på lagom avstånd skrikande betrakta vad som sker och framförallt vad som blir kvar till dem. För, det är ju så att fiskarna också kastar lite till måsen och truten förstås.

Lågflygande stora fåglar....huh....

Scenario 2:

Besök hos nya kompisen som entusiastiskt vill visa sitt husdjurs konster, förmågor och kärvänlighet. En undulat i en bur med fjäderdun lite överallt släpps ut till kompisens stora glädje, släpps ut i rummet och börjar flyga runt....nära huvuden och öron. Sätter sig skrikande (kvittrande i ägarens sinne) på gardinstången och betraktar rummet med dess besökare. Tar sikte på den mest rädda blicken och susar förbi med liten marginal för att sen vända och upprepa manövern.

Närflygande små fåglar...huh....

¤¤¤¤¤

Ja, så kan det alltså vara...det där med förhållandet till flygfän. Håller de sig bara på hyfsat avstånd går allt bra, alltså en bra bit upp i luften eller vankande på några stenar och inte visar intresse så funkar det bra...men inte jättenära. Med åren har det givetvis blivit mycket bättre och intellektuellt begriper jag att man inte behöver vara rädd eller få puls om skatorna spankulerar på gården eller om björktrastar i mängder invaderar träden men nån burfågel-domptör blir jag nog aldrig. Never..ever!

¤¤¤¤

Av en slump, eller kanske utan att veta att försynen hjälper till litegrann blev förra helgen dedikerad till fåglar och vingar i mängd. En ny utställning skulle hängas upp på Norrbyskärs Museum, kära syster med ansvar över detta ville ha hjälp med upphängning och praktiska göromål. Snabb som en strandskata (är de snabba?) eller kanske rent av som en örn kom jag till undsättning med starka armar och glatt humör. 

Den utställning som skulle råddas iordning var VINGAR med de tre konstnärerna Brutus Östling (fotograf), Andreas Hedberg (akvarell/olja) och Britt-Lis Lindqvist (textilkonst) och det kändes ärofyllt att få vara en del av förarbetet till vernissaget.

Vi flyttade runt, diskuterade och omformerade tavlor och installationer i all oändlighet innan vi blev nöjda. Tvinnade ståltråd, spikade och hängde, klättrade och vred mot alternativt från ljuset från de stora vackra fönstren i rummet. Till sist nöjda, så var även de två närvarande konstnärerna. 

Namnet på utställningen är alltså Vingar, vilket då alltså ger ledtråden till fågelmotiv. Och inte vilka fåglar som helst....herregud, så mycket vackert och häftigt på samma gång i samma rum. Jag vet inte hur många varv konstverken betraktades och begrundades.

Brutus Östling, en världskänd fågelfotograf ställde ut fantastiska bilder som både lockade till skratt och lite huh-huh-känslor. Otroligt imponerad.

Den som är det minsta lilla intresserad av fotografering kan få ett stort utbyte av utställningen. 

Andreas Hedberg, akvarell/olja visade upp en mer finstämd del av fågellivet. Vackra och mentalt stillsamma tavlor som man kunde stå och betrakta om och om igen...Min favorit blev den tredje tavlan, den är så så fin...

I de stora fönstren hängde vackra textila installationer av Britt-Lis Lindqvist. Passade verkligen bra där i ljuset med havet som fond. Kanske lite svår-hadda  (ja, alltså..ni vet lite krångligt att hitta bra plats för därhemma) i det egna hemmet men ändå så subtilt sköra och vackra.

Fågelliknade på ett ibland läskigt lite spöklikt sätt, ibland på ett vänligt vis.

¤¤¤¤¤¤

Under arbetet med detta så hann jag titta på bilderna/tavlorna och bläddra i Brutus fotoböcker en hel del och fundera lite mer över min avession mot fåglar i levande livet. Konstaterar att de är så vackra att se på, kan till och med tänka mig att gå på fotoexpedition för att närma mig dem mer. Ja, kanske nu inte en lågflygande lappuggla eller nyvaken örn i sitt bo men kanske en och annan vänligt sinnad pippi i lagom storlek. Men nån burfågelägare kommer jag nog aldrig bli...

Mortuta

I mitten av ön Malta, på en lite höjd ligger den ursprungliga huvudstaden Mdina. En stadsmur omgärdar den helt vita staden med smala, smala gränder och små krogar och kafeér. Tillsammans med L och K vandrade jag upp och ner för gränderna. Fascinerades av den kontrast till kustorternas liv och larm som Mdina bjöd. Stillhet, tystnad, nästan inga människor förutom de som satt på uteserveringar och många vackra platser att stanna vid. 

Stundtals känns det som om nån stängt av ljudet på livet och det är ju lite weird...så att säga. I några gränder kunde vi se några andra som flanerade men de var lätt räknade och precis som vi så var de väldigt tysta och bara tassade runt....

Som en del av mina vänner redan vet så fascineras jag oerhört av dörrar och dörrkläppar. Eller....kanske jag rent av har nåt typ av mindre vettigt dörrbehov. Söka hjälp? Ja, man vet aldrig när det går överstyr och jag börjar skruva ner dörrar och släpa med mig hem....Många gånger har mitt ressällskap fått stanna och vänta på mig då jag beundrat en, mina ögon vacker dörr...fota lite och filosofera/fantisera om vad som döljer sig på insidan. 

Mdina-söndagen var inget undantag. Vet inte hur många gånger jag fastnade framför en fin dörr och gång på gång startade historier i mitt huvud om vad man skulle få vara med om bakom dörren. Ibland bara någon enstaka tanke och vid några tillfällen både persongalleri och händelseförlopp. 

Här såg jag framför mig allt från magiska trädgårdar, svartvita fabriksmiljöer till stora matbord med inbjudande familjemiddagar. Några filmsekvenser ur bland annat Choccolate och Flickan med pärlörhänge såg jag ur mitt inre....men också en sväng i fantasin till Oliver Twist.

Åh, det riktigt kliar i fingrarna att ta tag i dessa kläppar och knacka på...

¤¤¤¤¤¤

     Mdina är också känt för sin glasproduktion och givetvis blev det en titt bland alla vackra glas. Nån gång....då jag inte har så himla mycket annat som ska fraktas mellan länderna ska jag köpa med mig fina vinglas hem. Måste först bara bestämma färg - mönster - modell - matt/klar - lite/mycket ränder m.m Och även här kanske mina nära vänner ler i mjugg.....så många beslut för mig att ta ställning till. Nä...det kommer aldrig blir nåt inköp på den här sidan 2020-talet....

   Ramlade också över en trillion julgransprydnader och hade riktigt svårt att välja ut nåt litet och extra fint till min goda vän E som är julgranspyntsfreak. Hade kunnat bära hem lådvis med fina änglar och kulor och annat jox men hejdade mig i sista sekunden...

¤¤¤¤

Lite konst och en stunds kontemplation på en vinbar gjorde dagen fullkomlig.

Mortuta

Vad gör man då det är tokigt varmt, vindstilla och då man, för dagen är i sällskap med sig själv på en lite ö nära Afrika? Vandrar längs klipporna och njuter av det annorlunda landskapet med kamera och den obligatoriska vattenflaskan.

Ja, precis som ni kanske förstår så har jag alltså tillbringat tid på Malta igen. Ljuvliga dagar i lugn och ro, ett bra sätt att varva ner efter en hektisk vår och försommar. Numera är våra besök inte nån större sensation för våra nära och kära utan mer som det ska och man får tid att umgås med sig själv lite också...

Sverige  bjöd på 7 grader då jag reste ner, vilket betydde rejält med kläder.

(tilläggas bör att jag verkligen inte tycker om att frysa....så...ja, kanske lite föör mycket kläder då...)

Kläder som verkligen blev en börda då jag då sen landade i 35 graders värme. 

Varje dag, långa promenader och nåt litet dopp då och då. 

Den här gången har jag snöat in lite på de annorlunda landskapet vid vattnet. Alla konstiga stenformationer och färger som dyker upp då man börjar se med de rätta ögonen. Visar bara en bråkdel av alla stenbilder som finns i min kamera, mitt minne.

Vackert och märkligt.

Kom sen hem till norr igen, glad och utvilad.

¤¤¤¤

Ja, jag visar lite mer och berättar lite mer om nån dag eller två. Du är så välkommer att läsa då också. Vi ses....

Mortuta

Efter den musikaliska vecka som varit blev det ett behagligt break för själ och hjärta att på rekordfart bege sig ut på ön, på Norrbyskär, för att på något sätt fira en midsommar i speedfart. 

Direkt efter den avslutande stora fantastiska konserten med den varmhjärtade och körälskande tusenhövdade publiken som bjöds på en jädrans så bra avslutning med det bästa vi hade att visa upp...gick bilen snabb som en pil till bryggan och båten och överfarten till lugnet.

  Strilregn och snålkallt. Ensamma på färjan, en midsommardagskväll. Stillhet och långsam promenad till det vita, fina huset. Det har väl inte hänt på många, många år eftersom ön ofta tagit skepnaden av ett gigantiskt cocktailparty under denna sommarhelg. Många södralänsbor har under sin ungdom firat midsommar där gissar jag. Men numera är det vilsamt med midsommarfirande, det är klart att vädret (eller kanske det ickeväder som råder...) gör att man inte direkt packar tält och engångsgrill för en helg på ön, eller?

Nåväl, vi kan nöja oss med att det var vilsamt för kropp och själ även om hjärtat och hjärnan på något vis var kvar i bearbetandet av alla starka intryck. Ett dygns vila blev det i alla fall....

Norrbyskär bjuder på många platser för kontemplation och för stillhet då man så behöver. Promenader efter grusvägen, sitta vid husväggen på en bänk och titta ut mot vattnet eller varför inte gå en sväng på museét?

Stora vita väggar, högt i tak, ljuset som kommer in genom de stora och vackra fönstren, viskande besökare och ett par schyssta konstnärer...ja, då är man på rätt plats i livet.

För tillfället är det Berit Markevärn och Kerstin Strandberg som ställer ut sina akvareller respektive installationer. Markevärn med motiv från Skäret rakt igenom och Strandbergs underfundiga konstverk av fibermaterial. Som gjort för att beröras och förföras en regnig söndag.

Motiv som fascinerar kan få mig att stanna i princip hur länge som helst för de tål att betraktas. Och här på museét stannade jag, eller inte stod stilla direkt...nädå, jag gick varv på varv på varv och njöt av vad jag såg.

Vilsamt och vackert.

Åh, det inbjöd verkligen till att fingras på och det såg verkligen ut som något jättehårt trots att det bevisligen var gjort av typ silkespapper. Och något såg ut som en rotborste. Ja, jag vet att man inte ska peta på installationer så..nej, jag rörde inget.

Velade runt några extra varv innan makens och mitt inköp bestämdes. Det som vi (läs jag)  påbörjade redan förra året men inte kunde bestämma mig för motivet.

Vad jag valde? Gissa det ni.....

¤¤¤¤¤¤

Tillbaka in till festivalverkligheten igen. Tillbaka in till gemenskapen med alla i kören för att avsluta och avrunda våra gemensamma upplevelser. Inte minst prata om den fantastiska konsert vi själva gjorde på midsommaraftonskvällen inför en över-överfylld stadskyrka. Kan inte med ord beskriva hur det kändes...

¤¤¤¤

Vad finns mer att reflektera över?

- Det bits en hel del på fotbollsmatcher nuförtiden, fast det verkar straffa sig rejält.

- Det växer inte så snabbt i trädgården, funderar på att ge pallkragarna en yllesjal som förstärkning.

- Skator gillar inte cd-skivor som fladdrar....bästa fågelskrämmesubstitutet på många år.

För övrigt packas väskan nu för en tripp till en annan ö och till döttrarna.       Längtar så...

Mortuta

För en gångs skull är det svårt att hitta en bra rubrik till inlägget. Kan inte riktigt pricka in det perfekta som ska kunna sammanfatta och ge dig som läsare en liten känsla av vad som fyllde dagarna. Det finns så oerhört många perspektiv på det som skett den senaste veckan då körfestivalen A Chorus Midsummer Light´s Dream drog in i Umeå. 

Trots att det gått några dagar så är den euforiska känslan stor och blotta tanken på att skriva och beskriva får mitt leende att bli varmt och brett.

Nåväl, jag gör ett försök.

Mina bilder visar dock bara en yttepyttedel av allt som hände, alla som deltog, jag hann inte vara på så många olika ställen faktiskt....

Fyra års planerande av något som vår stad aldrig varit med om, något som Kammarkören Sångkraft definitivt aldrig arrangerat sjösattes alltså i måndags. Efter år av snack om stora visioner och petigt små detaljer stod vi på måndagseftermiddagen på flygplatsen för att möta de allra första körerna. Laddade med skyltar, festivalpass och sångsugna som tusan.

    Något hände redan där...på flygplatsen. Vi mötte alla resenärer med det vackraste vi vet " Den blomstertid nu kommer" och värmen som de gav med sina leenden och applåder gav oss alla en kick för att köra igång. Känslan satte sig i kroppen, " det här blir nog riktigt bra".

Efter det rullade det på under veckan med...

- välkomnande av körer och grupper, fix och trix....

- invigning på torget med utåt sett kylslagen sång men attans så varma alla hundratals sångare som paraderade och sjöng och talade och dansade

- välbesökta workshops och seminarier. Allt från hur man blir en världsgrupp via nätet till hur hjärtat slår lika på alla sångare via barbershopens övertoner och RealGroupsPeders lekfulla sång...och mycket mer.

- Bright Light, dvs korta lunchframträdanden av massor av körer runt stan. I gallerior och på torg.

- eftermiddagskonserter, sk On Site som tog plats i kyrkor, festlokaler och tält.

- White Night kvällar på Operan med de allra bästa som vi kunde bjuda på. Magiska tre kvällar med helt galet bra vokal musik. 

Ja, så var det.

Bra...succé....lyckat.....grymt....musikaliskt....



superlativen står på kö.

Men det var så mycket mer än det. Och det är nu vi kommer till det svåra, att försöka förmedla känslan som skäljde över oss och som inte riktigt gått att skaka av sig än. 

Samhörighet.

Människor som delar sång delar också upplevelsen och känslorna som skapas. Oavsett om du är proffsvokalgrupp från Frankrike eller Estland eller USA eller byakör eller kyrkokör eller pensionärsrockare eller nån annan sångare.

Denna känsla märktes och kändes...

Musikalitet

Ackord som lägger sig som balsam i hjärtat

Klanger som skär i öronen men löses upp i det ljuvligt vackra

En stor mängd människor som har lyssnande sinnen

Herregud så många läckra klanger som åkt in i öronen....oj, oj

Lekfullhet

Körer och grupper och enskilda som under alla körhotellshäng-stunder mixade ihop sig för att leka fram låtar, kör-battles mellan stora kammarkörer, barbershopdamer och isländska folksångare. Stora leenden på alla långt fram på småtimmarna.

Samarbete

Vi lyckades bra, med festivalens bästa för ögonen fick vi i kören ihop det på ett lysande sätt. Attans vad kunskap och förmåga vi har tillsammans. 

Det är, som ni kanske förstår svårt att förmedla vad veckan verkligen innehållit. Mitt hjärta blir varmt och en gnutta gråtmildhet är väl på sin plats.

Jag har fått höra och utföra vacker, vacker musik.

Jag har fått både ge och möta mycket kärlek och respekt för varandras utövande.

Höjd och bredd, nybörjare och proffs....

Mortuta

Kan nu tänka er.....Körfestivalen A Chorus Midsummer Light´s Dream blev precis så som vi drömde om...ja, nästan bättre...

Arbetsåret avslutades denna gång med en eftermiddag i kulturens tecken på Bildmuseet. En pinfärsk utställning av nya kinesiska konstnärer vad temat för dagen.

"Right is wrong"...vad är konst? vad är tillåtet? hur har det kinesiska konsttänkandet förändrats efter revolutionen? hur i hela friden tänkte konstnären? Ja, det är många tankar som virvlar runt då man betraktar utställningen....

Utställningen hade världspremiär här i Umeå förra veckan och bara det är ju fantastiskt. Den kommer inte att visas i Kina förrän år 2017 så det är en historisk stund då man får gå runt i allt detta.

Tack vare en påläst guide fick vi möjligheten att förstå hur kulturlivet varit i Kina fram till 80talet och hur det steg för steg förändrats. Det är svårt för oss i väst att riktigt förstå alla dessa begränsningar som konsten levt under. Inte avbilda människor, inte måla utomhus, inte avbilda hud eller kropp m.m. 

Kanske inte är det heller så lätt att ta tag i friheten och agera helt fritt då man väl har möjligheten och rättigheten.

Fotade ett axplock...

Under 365 dagar målade konstnären dessa små bläckrutor, exakt lika stora, olika nyanser på denna rulle av papper. Här kan man prata om stillhet och bara umgås med sina tankar då man försiktigt, försiktigt gör sina dagliga rutor.

Samma konstnär visar också i en installation en instruktion över hur man ska lära sig att skratta i 7 steg. Anar att det inte varit alldeles för avslappnat och tjo-och-tjimmigt i dennes tidigare värld.

Symboliken är väl rätt uppenbar, eller? Mao bakom galler. Mao utan makt över folket. Men kanske också...

Såhär enkelt målar du din egen Maobild, kopiera rutorna...

200 yx-stenar...en del gamla och värdefulla, en del nyproducerade och ditlagda. Frågan konstnären ställer sig är om det är viktigt att man vet vad som är gammalt/äkta och vad som är konsturerat....

Parafras på en av de mest kända fotografierna från revolutionens blodiga händelser. Väckte starka känslor och tankar.

  Vi fick också i  work shopform prova på kaligrafi, ett skrivsätt med bläck och penslar och vackra tecken. Svårt men väldigt skoj att sitta ner i lugn och ro och försöka få till en önskan/tanke att rulla ihop och knyta fast i önskans träd. Kan konstatera att vi alla är olika och det där med kaligrafi kan bli petsvårt och komiskt och himla....mysigt...

Somligt väckte en del fniss och kanske också andra reaktioner. Denna konstnär visste att man inte var tillåten att avbilda nakna kroppar så då blev det ett bergslandskap istället. Vid första anblicken ser du bara bergskedjan....sen ser du kropparna...och myggorna...fnissar lite...sen ser du bergen och ljuset igen. 

Häftigt!

Upp och ner för alla vita trappor i detta vackra hus gick vi. Jag hade kunnat gå där längre men en After Work väntade nere på stan. Jo, tack....det vill man ju inte missa. En väldigt trevlig, pratig och skrattig kväll följde....

Mortuta

ps. gå och se utställningen om du har möjlighet. Man blir berörd på olika sätt d.s