Ibland är det så att hjärtat nästan svämmar över, upp till bredden fyllt av varma känslor och stolthet. Stolthet över vad som andra människor uträttar och över drivkraft och vilja hos nära och kära. 

Stora saker och händelser kan väcka sådana känslor men också de s.a.s futtiga situationerna. Det är säkert lätt att visa på de stora händelserna i samhället som vi alla kan vara stolta över, brandmännen som kämpar mot stora skogsbranden och Missing People som hittar igen små försvunna barn...men vi har säkert alla våra egna stolthetslistor.

Några från min söndagslista....

Utlandsdöttrarna kämpar vidare med sitt mission med att få malteserna att träna crossfit (uppenbart med framgång), lokaler blir för trånga och expansion är på gång. Det gör oss här hemma väldigt stolta att se och höra deras energi och drivkraft i jobbet med Spartan Kettlebell Gym. Attans vilka brudar....våra småtjejer alltså....

Stolthet är det verkligen vad jag känner då jag, än en gång trotsar höjdrädslan och klättrar högt upp i en kantig tall bara för att några sketna kordinater säger att en liten plastlåda finns allra högst upp. Detta i gott sällskap av en trillion mygg, en påhejande make och en något fundersam hundpolare. Geo caching alltså.

Stolt blir man då också då de Röda Lejonlaget i sista sekunden med lika stor del tur som skicklighet lyckas peta in bollen och ordna oavgjort i dagens seriematch.

Detta till den lilla trogna publikens stora glädje. 

Lite bonusstolthet känns väl också då maken och hans gode vän släpat, burit och kärrat upp " ett helt källargolv" genom en liten lucka under några svettiga dagar. Imponerande.

Nu verkar den mest intensiva värmen fått ge vika för en mer normal augusti, dvs lika delar fukt och sol och däremellan ett gäng klädsamma moln. Allt ackompanjerat av en 20 grader sådär. Mer hanterbart allså för oss nordbor, vi som är lagomsträvande även vad gäller temperatur.

Okej, vi gillar ju också värme men behöver kanske lite andrum då och då för att kunna glädjas fullt ut. 

Humlor och getingar lever loppan i blommorna just nu och det är rena rama julafton för en fotonörd som jag. Ni som inte gillar såna bilder får väl blunda eller bläddra förbi på nåt vis. Jag vill ändå visa dom, varsågod.

Söndagskvällen går mot sitt slut och ny arbetsvecka står på tröskeln. Om förra veckans arbetstempo var lite av uppstartskänsla och  laid back så varvar det definitivt upp nu. Fler och fler är tillbaka efter semestrar och tyvärr eller tack och lov så är det väl så att tillfällena till senakvällarmedrosévin med vänner minskar i samma hastighet.

Veckan erbjuder snöflingesång, spektakulär operapremiär och ett och annat kettlebellspass. Jo, jag lovar att nu jädrans är det slut på slöandet och kroppen ska få arbeta på max.

Vi ses

Mortuta 

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

    Hej världen!   Jag lever....   Bloggandet har definitivt legat på is, eller kanske rättare sagt under täcket med flunsan som sällskap.   Blä och usch så sjuk jag varit. Flunsan tog greppet över kroppen, dock inte det positiva si...

    Precis som hos många andra med skrivarklåda ska det nu presenteras en sorts årsredovisning av 2018. En summering av vad mortuta tänkt och gjort under det nu passerade året.   Lånar, precis som nån gång tidigare, Underbara Claras variant och...

        Det finns något filter inbyggt i föräldrar vad gäller att minnas hur det är att umgås med småbarn, man minns bara brottstycken av hur det var. Tur är väl det för annars skulle man förmodligen backa varje gång en liten knodd närmar s...

Konst är bra konstigt.  Alltså inte konstigt som knäppt utan mer att det kan vara så annorlunda och att det verkligen inte är givet att man ska gilla/beröras/påverkas på nåt vis av det man stöter på.   Somliga anser att det enda som kan få ha e...

    Hushållet har haft kalas.   Jojo, som så många tidigare nästanjulhelglördagar har vi samlat en hoper kära gamla vänner och julkalasat utav bara tusan. Det är rätt fantastiskt att dessa vänner slänger sina egna julbestyr åt sidan och kom...