Visst är den underbar....denna kvinnas roliga tanke över livet. En god vän gav mig en bok fylld av dessa finurliga teckningar och tankar och dessa har gett såå många goda skratt...eller kanske mer fniss. 

Under perioder i livet står man man verkligen där "vid hissen" och funderar över varför tillvaron känns som en enda lång uppförsbacke. Det är svårt att se nån enda liten plattform att hämta andan på utan gnetandet uppåt är så brant och målet är svårt att se.

Nu må jag ju erkänna för er, det är inte så ofta som jag ställs inför dessa tankar. Varför det, kan man ju undra?

Tur? Kanske det.

Har livet handskats vänligare med mig än andra? Det tror jag inte alls.

Vill jag inte se verkligheten kanske? Knappast.

Är det så att jag är så uber-optimistisk så att det inte biter? Ha....nu börjar vi närma oss sanningen.

Jag tänker ofta att saker och ting som händer går att dra erfarenheter av, hur man för sig själv kan benämna eländen och motgångar med andra ord...inte för att låtsas som om de inte finns utan för att ställa sig lite utanför och betrakta. Vad leder det till, hur kan det bli något bra ur det, finns det ljuspunkter i mörker?

"Ha!"...,säger de som drabbas av dödliga sjukdomar och andra stora personliga katastrofer,..."det är lätt att säga".

Jag vet, jag vet.....har inga sådana erfarenheter...tack och lov.

Tror bara att människor mår bättre rent generellt om man ser livet som mer "halvfullt glas" istället för "halvtomt"...om ni fattar...

Solen lyser så oändligt skönt idag. Hunden och jag gav oss ut på en gå-rakt-mot-solen-tur och det var så fint överallt. Han tyckte nog att jag var lite besvärlig som ville stanna och fota eller bara betrakta allting runt omkring mig. Tänk vilken energi-boost det är att vara ute i "vårvintervackerhet". Just idag känner jag mig lite lyckligt lottad att för en gångs skull kunna välja att vara ute flera timmar mitt på dagen, väl medveten om att det inte inträffar så ofta i min vanliga vardag.

Promenaden hann också inehålla en liten ( nja...kanske inte liten direkt) hundincident med en annan hundägare, eller mest hunden förstås. Blir lite less då vuxna överlåter promenerandet till rätt små barn som förväntas hålla i en lätt argsint skitstor hund som vill, på hanars vis, mäta krafterna med min hund...som tack och lov visade sig från sin bästa sida.

Vi fick backa och vänta på en sidoväg efter att den förtvivlade pojken drogs på sulorna och rumpan efter hunden. Allt gick bra men jag hoppas att mamman som promenerade en bit bakom fick en tankeställare.

Vi kom välbehållna hem.

Nu ska vi nog gräva en lite grop i en driva så att jag är redo för nästa soldag.Skulle kanske passa med en hög fräknar på näsan nu? 

Mortuta