Alla inlägg under oktober 2012

Av Lena - 22 oktober 2012 19:49

 


 

"Bokstaven R

Inte vet jag om det kan vara sant men såhär sa i alla fall en tant:

Det blir extra kallt när vintern är här om rönnen har ovanligt rikligt med bär.

Då är det säkrast med dubbla luvor så man kan slippa midvintersnuvor."

Majas alfabetsånger

 

Precis så är det i en sång som vi i vår familj sjungit massor av gånger...allra helst varje höst då rönnarna dignat av bär. Fast....stämmer det att det blir en kall vinter? Eller mer snö än vanligt? Inte är det så lätt att veta. 

Faktum är ändå att rönnarna fullkomligt dignar av bär denna höst och det märks ännu mer nu då alla löv ramlat av.

 

Ger naturen några mer föraningar om vad som väntar? Kanske är mossan (eller vad det nu heter...) på stammen ovanligt gul i år?

  

Kanske ger en regnrik höst?...hm, som om det skulle vara nån större magi att gissa det efter att det vräkt ner hur mycket regn som helst ?? Man behöver knappast vara nån Saida direkt.....

 

  Vackra molnformationer brukar ju tyda på nederbörd.

Jamen, då är det väl snö på gång då....skulle faktiskt vara rätt skönt med ljuset från snön istället för det blötsvarta som är det rådande.

  Ett lätt krusigt hav....hm, vad ska vi då hitta på att det betyder? Ingen aning....men jag får väl hitta på nåt då...Tänk....tänk.....Ah, det är väl som lite kaffeskum som ligger på toppen av det varma kaffet. Min pappa hävdade alltid att det förebådade pengar, ju mer skum desto större summa. Låter väl bra?

 

¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤

 

   Städade litegrann bland sommarens bilder och fastnade vid denna installation (en av många konstverk på Umedalens Skulpturpark). Gamla, väl använda skor som är fastgjutna, lätt vindpinade men ändå vackra att titta på.

"These shoes are made for walking...". Vackert på nåt vis. Återvinning....

 

Läste i tidningen idag att Jonas Gardell tipsade tittarna om att ha näsduken i närheten vid den sista delen av hans dramaserie "Torka aldrig tårar utan handskar". 

Det är länge sen jag blivit så djupt berörd av något....har näsduken beredd och vill sitta i lugn och ro för att se slutdelen.

 

Mortuta

 


 

 

Tid

Av Lena - 21 oktober 2012 09:12

 


Att försöka få grepp om TID, det är verkligen inte lätt. Fenomenet är som en månghövdad drake med en mängd olika skepnader.

 

Tiden antingen...

...går för fort

... släpar sig fram

... rusar iväg

... räcker inte till

... är evig på nåt vis

... beter sig olika beroende på hur gammal man är

... gör oss till optimister alternativt pessimister

 och förmodligen många fler som jag för stunden inte kommer ihåg.

 

Jag funderar en del över hur olika man genom åren betraktat tidsbegreppet.

Som fem-sexåring så var tiden oändlig, det var huur långt som helst till julen/födelsedagen/utflykten/lördagsgodiset. Ofta så långt att det inte gick att greppa och därför förmodligen kändes ännu längre bort.

Ja, ja...jag vet att det finns förklaringar såsom att ett barn inte har hängt upp sin tillvaro på så många olika fasta punkter över veckan/månaden så att därför känns tiden mer oändlig. Men ändå...

 

Tonåringen tidsperspektiv då? Den är ju verkligen åt båda hållen. Allt från "ja men det tar typ en kvart" på frågan på hur länge de ska vara borta...och i själva verket handlade det om två-tre timmar....till känslan av att skoldagarna och veckorna är grymt långa och att man inte överhuvudtaget kan tänka sig tiden efter skollivet.

Den tid som inte ens finns i ens liv då...

 

 

 


Vuxentidsbetraktandet då? Jodå...som småbarnsförälder är tiden som bortblåst. Den går så fort så att man nästan ser hur visarna på armbandsuret rusar runt. Nyfödd blir bäbis blir småbarn blir förskoleunge blir skolbarn etc och mitt i det står man med tvättkorgen och nån i handen som man tidvis funderar över vem det är. Tjoff så gick de åren...

 

 

 

Tidsoptimister är ett fantastiskt släkte. De hör ofta ihop med den kategorin som gärna vill göra massor och ge sig in i roliga projekt av nån anledning. Planerar och fixar. Men som man får vänta på, de kommer ofta en liten kvart sen (en liten kompisunge kallar det så då man bara är liite sen) men med glatt humör och bra förklaringar. Rolig personlighet men kan driva andra lite mot hysterigränsen.

 

Nära släkt med optimisterna är nog Exakt på sekunden-personerna. De där som gör allt så nära deadline som möjligt...och nu snackar vi inte jobbet.Tänk scenariet Ett par/familj är bortbjudna på middag..en i familjen fixar iordning sig (dusch och klädpyntet) en timme före, roddar upp barnen så att de ser anständiga ut...är klar en kvart före...typ. Sätter sig för att vänta! Bra! Då...då börjar den andre att kliva in i duschen och sen i turbofart utföra alla fixeri-sysslorna för att 1 minut i "vi måste åka"-tiden stå i hallen med kalaskläder på...visserligen med en fuktaura runt om och kanske en och annan dragkedjestump/knapp ej uppdragen...men ändock klar. 

Klar och med repliken klar till Tidspessismisten "Se där, jag är klar nu...i tid".

 

Nån som känner igen sig?

 

 

 

Tidspessimisten slutligen, hur känner man igen en sådan då? Jo, det är den som är klar långt långt innan i oron över att man inte ska hinna i tid. Är klar och riggad till kalaset en dryg timme innan ifall något oförutsett inträffar "jamen, duschen kan ju gå sönder." eller " vi kan ju ha sett fel på tiden"...

I yrkeslivet är det kanske dessa som gör jobbet klart två dagar innan och sen mentalt hänger över axeln på de som stressar in till sista sekunden? Kanske det?

 

Över tid så har dessa tidspersonligheter funnits i vår familj...alltså den stora släktfamiljen. På nåt vis har en del av oss genom åren bytt skepnad med varandra och scenarier som kunde utspela sig för 20 år sedan är kanske inte helt identiska med det som sker nu....eller?

Jo, men det är nog rätt likt sig...samma stresstyper och samma sölkorvar. 

Same same but different...

 

Vem är jag då i denna någon stereotypa personbeskrivning?

Men såklart den som är klar i god tid, hatar att vara i sista sekunden och vill kunna sitta ner i lugn och ro...kontrollbehov kanske? Nämen...hur kan man tro det? ha, ha..

 

  

Hur är det för dig?

Rusar tiden eller står den stilla?

 

 

Mortuta

 

För den som funderar....bilderna är från lördagens skogstur....och ja, det var ett fantastiskt höstväder. Hoppas på fler sådana.

Av Lena - 18 oktober 2012 19:07

Idag är det en sån där förnöjsam dag.

Inte översvallande superkanonhärligt,  inte heller läggasignerochdöpåfläckenläge ...ha,ha..läs de där långa orden om du kan...jag tycker helt enkelt att det såg så kul ut då allt skrevs ihop och hade inte lust att vara så ordentlig i mitt skrivande och göra allt korrekt, så det så!

 

Äsch då, tillbaka till där jag startade....den här dagen alltså.

Förnöjsam!

Hm, måste smaka på ordet lite..jo, det är ett bra ord som beskriver det jag vill åt.

Att beskriva att idag är jag nöjd med det mesta. 

Sånt som...

- fortfarande plusgrader

- varken slag- eller stört- eller spöregn

- skogsavverkningen i vår motionsskog har upphört. Visserligen är massakern av de fina stigarna total men man törs ju i alla fall gå där igen utan att riskera få en jättetall i huvudet.

- mina fina gröna arbetstofflor kom idag och jag slipper klafsa runt i de varma uteskorna hela dagarna.

 

Listan går att göra lång. Förnöjsamheten är påtaglig. De små detaljerna gör skillnad

 

 

 

Under mina senaste skogsturer har jag funderat lite på fenomenet LYCKA.

Vad är det? Går det att mäta eller gradera? Är nån bättre eller sämre?...nja, knappast sämre men kanske mindre bra? Är GLÄDJE ett bättre och mer använbart begrepp tro?

 

Vid det första tillfället den här veckan då mina tankar började snurra hade jag precis tänkt...och känt " Åh ,så himla glad jag är"...och verkligen upplevt värme och bultande hjärta.

Aha, ni tror nu att något världsomvälvande hände mig...nej då,inte alls.

 


På min motionstur på ett kalhygge tog sig den brune springdåren, (hunden alltså...) ett alltför långt frirace och jag hann bli lite orolig. 

Stod där och mes-visslade med torra fnasiga läppar och förbannade mig själv att jag inte tagit med den dyrt inköpta visselpipan...den här gången heller...började jaga upp mig och såg i mitt inre hur jycken blev jagad av nån björn, älg, jägare eller kasnke ett tåg, bil...ja i stort sett vad som helst...

Efter en lååång stund (men förmodligen i verkligheten inte mer än 5-7 minuter) vänder jag mig om och ser hur han kommer glatt löpande med viftande svans,  hängande tunga och högt tempo. Sätter sig på kommando bredvid mig och väntar på godiset som brukar komma.

Just då var glädjen i min maggrop helt obeskrivlig. Toklycklig alltså!

 

 

En annan stund av lycka är Mitt i Musiken-lyckan. Samhörigheten med andra, nöjet att spela med andra....eller då det klingar sådär exakt ljuvligt rent och jag är en del av det, med min röst. Eller då man får sjunga något där text och musik vävs ihop och får en mening , rätt utförda tillsammans. Det kan verkligen vara en tokigt underbar känsla  från knäna och upp genom hela kroppen, tvärs genom hjärtat. 

Bara genom att skriva om det kan jag förnimma känslan och jag ler för mig själv.

 

 

 

Mat kan ge mig glädje och få mig att vara lycklig. Att laga god mat och sen dela det med andra och se hur faten töms....värmer i själen, även det.

Bröd och bakning är inte riktigt min cup of tea  så om jag nån gång lyckas med det så är det givetvis en lyckostund. Må väl medge att det mest handlar om att undvika hopsjunkna och lätt degiga projekt så lyckostunderna är lätt räknade.

 

 

 

Okejrå, bara så att ni inte tror att jag är helt konstig....

Lyckan att skypa med döttrarna, fika med sonen, slappa skavfötters i soffan med maken.....ja, det är rätt oslagbart.

 

Vad är lycka och glädje för er?

Nån som törs berätta?

 

Mortuta

 

 

Av Lena - 14 oktober 2012 19:07

 

 

Denna helg har varit i jublandets tecken, jubel för jubilerande Sångkraft. Hurra!

 

På lördag eftermiddag framförde vi inför en månghövdad jublande publik en mycket, mycket bra konsert med ett urval av vad vi kan åstadkomma vad gäller skönsång på hög nivå. Inför konserten var vi onödigt darriga, sjöng mindre vackert (omskrivning för lite fel alltså...) och på nåt vis kändes nerverna lite mer än vanligt. Stundens allvar kanske?

Alla medvetna om att det är oerhört kunnigt folk i publiken?

Eller kanske rent av en riktigt svår repertoar?

svar: 

alla tre ingredienserna....definitivt.

 

Nåja, efter lite vila och pepp så klev vi ut i strålkastarljuset och bara njöt...

 

 

Kören har alltså växt på sig i 40 år och jag har varit en del av detta musikaliska fenomen i över 20 av dessa år. Kunde jag aldrig ana hur många musikaliska utmaningar som skulle vänta....den där höstkvällen då jag, skitnervös, stod inför en inprovningsgrupp och sjöng. 

Nu och då tänker jag att det är dags att lämna platsen till någon annan, att min sångförmåga inte räcker till för nya utmaningar och att man inte kan vara med hur länge som helst...men efter att ha grunnat nån dag så vet jag att Sångkrafts och mitt förhållande har "täckning för en period till"...och så övar jag vidare.

 

Hur ska man jubilera då? Frossa i det som varit eller göra ett avstamp mot framtidens produktioner? Det är en mycket svår avvägning och många diskussioner och alternativa repertoarer och festideér har passerat genom organisationen innan det slutgiltiga programmet lades. Vi valde att bara titta bakåt litegrann utan mer presentera oss som den kör vi är idag och vilka vägar/stilar vi valt att utforska och utveckla. Alltså inte så introvert och sentimentalt vilket kändes bra.

 

Vad är tjusningen med att sjunga i kör? 

Det finns säkert en mängd anledningar såsom gemenskap, musik-föder-glädje-principen, man gillar musik osv. men för mig är det klangkollektivets lycka som är svaret på frågan. 

Att befinna sig i en vacker klang, ett fräckt ackord och veta att min röst, min stämma är en del av detta. Den rena, rena klangen ger både själslig och kroppslig njutning...på nåt vis.

Dessutom är det stört omöjligt att skapa detta själv...man behöver verkligen sina körvänner för att skapa denna känsla. Ensam är inte stark i körsång....

 

Inte underligt detta är en landets, ja kanske världens största folkrörelser.

 

Åter till gårdagens gala och tjolahopp-kväll.

  Kläder för en kör är av hävd en källa till diskussion. Säg den kör som inte ägnat timmar åt att bestämma vad som ska pryda gruppen...som om det skulle göra nån större skillnad för sången eller? Knappast.

Fast, det är ju klart bra om det ser bra ut...det visuella också.

 

Sällan har vi varit så paljettiga och glittriga som igår. Rackarns vad det hade letats i lådor, frågats bland vänner och lånats bland tjejerna. men vackert blev det.

Killarna hade som vanligt easy way out med svart utrustning...inte direkt inovativt men snyggt.

 

Kvällens avslutades med ett hejdundrandes party men okristligt mycket vacker och finstämd och stundvis väldigt stark sång...vi var ju drygt hundra gamla och nuvarande Sångkraftare så det klingade stundtals himmelskt vackert.

Och ja, vi gjorde precis som vi alla blivit fostrade....sjöng alltid vackert...trots att timmarna gick.

 

Med ett leende på läpparna och med ett vackert ackord i huvudet åkte jag sen hem såsom Askungen....en bit inpå kvällen och hoppas verkligen att alla ni som fortsatte partandet hade kul.

 

Ohyggligt trött idag, både ont i fötter och hjärntrött men det var en medveten insats. Får väl vila mig i form igen under de närmsta dagarna...

 

¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤

 

Nåt annat att fundera över?

 

Kattskrället...nej, usch...jag ska inte kalla henne det...jag menar Fru Katt som numera bor hos oss har en förmåga att locka fram vår sämre sida genom att ständigt, ständigt vara hungrig.

Hon stryker runt i köket, råmar högljutt och uppfodrande, smyger på arbets- och diskbänkar om tillfälle ges och vill ha mer...vi är ännu inte riktigt vana vid det och glömmer grejer framme och då får man upp blodtrycket lite då katten ska jagas bort.

 

Det är så tokmörkt ute så att man inte ser sig själv snart ute i skogen. Pannlampa och reflexvästar är ett måste morgon och kväll och man känner sig som en sämre kopia av orienteringsklubbens deltagare...man flaxar runt över stock och sten men vet sällan var man är. Snön....kom nu och lys upp marken, please...

 

Läser just nu Katerina Janousch böcker om Cecilia Lund - barnmorska...behaglig läsning. Vad läser du då?

 

Mortuta

 

 

Av Lena - 11 oktober 2012 22:53

En mörk torsdagskväll som denna tål det att påminnas om skyltens budskap.

Tänk så lätt det är att kritiskt granska andra....granska och avfärda. Fast, om sanningen ska fram så är vi människor ofta väldigt kritiska mot oss själva också. Är kritiska och blir besvikna då resultat inte motsvarar förväntningarna.

Tänk om man hade en såndär skylt i närheten. Mentalt eller i verkliga livet.
Den skulle stötta då självförtroendet sviktar, då ovänliga kommentarer sårat och förhoppningsvis locka fram leenden så att man inte tar sig själv på för stort allvar....

Alltså....nu gör vi såhär: pimpa till en snygg skylt, snickra ett tåligt stativ och sätt ner den nånstans i ditt inre....på bra avstånd mellan hjärtat, stoltheten och själen.
Vinkla den så att du kan se den ordentligt om du vill.
Just så!

Det känns bra, eller hur?

Nästa gång du inte riktigt litar på din förmåga...."titta" på skylten....le lite extra varmt....fortsätt framåt!

Mortuta

Av Lena - 8 oktober 2012 19:51

 


Efter att ha ägnat en söndagförmiddag på sportaffär började tankarna gå...en del funderingar började rota runt i tankarna och kanske ni som läser har de goda svaren på mina stora frågor.

 

Huvudärendet för dagen var skor för innebruk.Denna gång inte för eget bruk utan en ung släktings innebandysko-stall skulle utökas.

 

Enkelt kan man tro...det är väl bara att stega fram till några par skor som ser bra ut, prova in storleken och sen vandra lyckligt till kassan för att sen gå ut i livet med ett par nya pjuck. Pyttsan.

 

Det är betydligt mer avancerat än så. Inled din skoköparstund med att skanna av skoväggen där de för stunden aktuella måste-modellerna står. Se upp så du inte faller för en modell som är för women...ja, alltså om du nu råkar var av kategorin men. Aj,aj....då blir det felspringning, definitivt. 

Sen gäller det att veta om du ska ha indoor running, outdoor running, walking, fitness och sen...ja...hittade faktiskt ingen del för resten av mänskligheten...dom som behöver skor till husbehovsrörelse.

 

Därefter inträder kanske den allra svåraste delen i hela besöket. Nämligen att få hjälp, få kontakt med nån som vet lite mer...eller inte? för det är ju ett faktum att skorna står där på hyllan i nån sorts krymplingstorlek förstås. Har man en fotform av det mera kanotliknande hållet (ja, ibland tykcer jag det ser ut så ur mitt perspektiv...ni fattar storlek 40,va?) då gäller det verkligen att få hjälp.

I det skedet kan då besökarens sportiga yttre kanske hjälpa att få uppmärksamhet...eller också är jag lite fördomsfull nu...ha, ha...bygger på mångårig erfarenhet. Ja, ja...ursäkta alla sportaffärsexpediter...skojar ju lite med er också...

 

Så dyker till slut en yngre grabb upp, betraktar kunden som står där villrådig vid den enorma skoväggen, gör en snabb hanteringskalkyl och ser sig sedan snabbt om i hopp om att nån kollega ska finnas i närheten. Nån som kan förbarma sig över kvinnan med förvirring i blicken. Han vet ju dock inte vilken typ av kund jag är....går endast på huruvida min atletiska framtoning kan ge en hint...

 

Men faktum är att om du (läs jag) då kör med öppna kort och direkt bekänner att man inte är så himla duktig på sportskodetaljer då är risken rätt stor att man blir lite "men lilla vän, jag ska förklara från början...det här är en sportsko"-stilen. Lite idiotförklaringsvarning alltså..en affär som kan gå tokfel...

 

Går man istället in i skoprovarsituationen med låtsad eller äkta förståsigpåarmin och nickar intresserat åt sulornas vinklingar, hummar åt resonemang om upppumpade läster och skosnörenas spänst blir man ofta bemött med mer respekt. Lite mer av "Okej, vi vet båda vad vi pratar om...och köper bara det bästa förstås"-attityden skapar en gemenskap som ger mig som kund mer information och förmodligen rätt skor på fötterna.

  

Varför ska det vara så inispiken många sorter att välja på och ta ställning till? 

 

Har dessutom varit med om att vilja köpa likadan modell flera år i rad, med motiveringen att den har suttit bra på foten, inte skapat vare sig liktorn eller skavsår...ja då får man svaret av ynglingen att modellen inte längre tillverkas och att den nya modellen alltid är såå mycket bättre. Och dyrare!

 

Vilken tur att jag bestämt mig för att mina skor får leva på mina fötter flera säsonger och att det inte gör något om mina träningsdojor inte har coolaste färgen.

 

Hur gick vår shopping då? Jotack, grabben provade igenom lagret av indoor men shoes och klev efter en trekvart sådär, ut ur butiken med ett nöjt leende på läpparna. Modern suckade något om att de förmodligen var för små innan säsongens slut...men så är livet med tonårsfötter.

 

Slutligen....

Kvällens viktigaste teveprogram blir seriestarten avTorka inte tårar utan handskar, efter en bok av Jonas Gardell.

 

 

Mortuta

Av Lena - 5 oktober 2012 19:26

Regnet vräker ner. Det är kolsvart. Jag vill tänka på vackra höstdagar istället. Mat i ugnen och Aretha F i högtalarna gör att det är fullt möjligt att stå ut.

Vi hörs

Mortuta

Av Lena - 4 oktober 2012 14:40

 


De dagar man kan gå på hundtur med öppna sinnen är nog de allra bästa. Tillfällen då stundens ingivelse hos hund och förare får bestämma riktningen och inte jakten på motion, sträcka eller tid alt. brist på tid.

 

Konsten att välja bort träningsrundan till förmån för den mer betraktande turen är inte enkel. Nånstans inne i kroppen och hjärnan gnager idrotts/träningsekorren envetet och påminner om känslan av att det inte riktigt  räcker och skulle kunna vara starten på det allmänna kropps"förfallet"...Knäppt va?

Förnuftet knackar då på dörren och säger med skarp röst till knasbollen i huvudet att man få skärpa sig och ta tag i njutandet också. Alla bitar behövs, så det så!

   

Soliga höstdagar har stora möjligheter, Kenzo och jag tog chansen och gick mot havet. Herregud, så vackert det är.

                     

Ord känns rätt överflödiga, bilderna talar för sig själva.

 

Hemma på gården kom katten oss tillmötes, kurrade och kröp kärvänligt runt sin hundkompis som lätt besvärad lät sig bli "bekurrad"...hm, kan man säga så?

    

Samtidigt var båda två på sin vakt om dörren skulle låsas upp och matskålen vara i sikte. Mat är nog utan tvivel deras minsta gemensamma nämnare.

 

¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤

 

Släkten har utökats under veckan. En kusin till våra barn har nedkommit med en liten Ebba och det är rätt häftigt att tänka att familjen, på min mans sida nu har fått ett nytt led. Grattis F och M till er lilla jänta! 

  

 

 

 

Att ta sig tid och stanna vid havet, se på vågorna och lyssna på vattnet är så skönt. Tankar släpps fria och virvlar runt och iväg, det som stört kan flaxa bort och det som stärker får stanna. Kan ju inte påstå att världsproblemen löstes men ett och annat kom jag fram till i alla fall. Vad? Nja...det får bli min hemlighet.

 

Ha det gott alla

 

Mortuta

 

 

 

Presentation


Välkommen att dela mina funderingar...

Fråga mig

4 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
1
2
3
4 5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Oktober 2012 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards