Kan nån stoppa tiden, trycka på pausknappen i livsspelet eller bara på nåt vis "hålla för dörren" så att inte tiden rusar in och förbi oss?

Det är så det känns just nu. Dagar och veckor och månader rusar på som om man var med i nåt sprintlopp. Nyss precis nere i startblocken, försommar och måndag och en en hel lång ledighet att fylla med sånt man själv valt....och helt plötsligt är det ingången i sista kurvan, oktober knackar på dörren, det är söndagkväll och jobb och förpliktelser av allehanda slag står som spön i backen. 

För att inte bli helt knäpp av bara tanken och ramla ihop i en hög för att allt går så snabbt och snart är det jul och sommar och vinter igen och jämna födelsedagar och medelålders barn och pension och.....ja, då är det bäst att stå stilla ibland.

Stå stilla i ljuset en tidig morgon.

Stå stilla i samtalet med en vän.

Stå stilla i omfamningen du får av någon du älskar.

Som så många gånger tidigare är havet platsen där tiden tillåts stanna till och energi tankas in. Ljudet och ljuset är så speciellt....

Läste nånstans att sommarvärmen stannar betydligt längre här i kustbandet än i resten av landet. I vanliga fall brukar vi har frostnätter och krispigt hög luft men det är mer av fuktvärme, sol och sensommar. Är det så att årstiderna förskjuts allt mer? Är vi på väg mot en senare men längre höst och kortare vinter?  

Kan det då bli så att vi får nån sorts vår värd namnet här i trakten och inte bara en företeelse som passerar förbi som en blinkning? En höst där inte mörkret dränker oss och kanske en kort, intensiv och snörik vinter?

SMHI-människor kanske kan svara på det...

    Under lördagsturen träffade jag på dessa två rara. Inte samtidigt dock, gissar att det blivit alldeles för roligt eftersom båda två var lekfulla och spring-glada. Saknaden efter BruneBrorsan drog in i sinnet med kraft och längtan efter en kompis på fyra ben blev väldigt tydlig. Saknar en anledning till de dagliga, långa skogsturerna och behöver en lekfull skuttande filur i huset.

Nu och då har resonemanget kretsat runt att det inte ska bli nån fler hund, att tiden hemmavid inte är tillräckligt lång....men min gissning är ändå att det kommer att rusa runt en fyrfoting i hushållet i framtiden. 

De senaste månaderna har en bok och en författare varit på allas läppar. Den fjärde boken i Millenieserien Det som inte dödar oss, nu med David Lagercrantz som författare. Milt sagt har det diskuterats och debatterats huruvida det vettiga hos Lagercrantz att ge sig på detta och om det går att matcha Stieg Larssons succé och givetvis ett rejält argumenterande mellan de olika falangerna i Larsson-spåren. 

Recensenterna har inte direkt hyllat boken, jämförelserna med Larsson har inte gjort Lagercrantz till nån presumtiv Nobelprisvinnare direkt så...har boken då plockats bort från frontplatserna och gått till reahyllor redan? Nixpix, den är precis som förväntat en storsäljare. Erfarenheten säger ofta att de böcker/filmer/serier som inte faller proffs-tyckarna på läppen blir gillade av de vanliga läsarna.

Efter att ha hört och läst åtskilliga intervjuer och samtal med denna David Lagercrantz men också försökt ta del av belackarna blev det då dags för läsning av förlaget Nordstedts guldklimp. Av en slump fann jag att det var min favvoinläsare ( vad gäller spänningsböcker) Stefan Sauk som läst in boken så blev det i ljudboksform.

Så, vad blev då omdömet?

Lång som tusan, hög igenkänningsfaktor (från de tre andra böckerna alltså), inte lika bra språk som Larsson (såklart korrekt och så men ändå inte samma krispighet i beskrivning av karaktärer m.m.), spännande nästan hela tiden men med en något tam avslutning men ändå helt klart värd att läsa. Eller lyssna på.

Har nån fler läst boken? Vad tyckte du?

Ägnar nu läs-tid åt en hel hög med gamla böcker som legat på värmning. Sådana som köpts på bokloppis och liknande. Allt från chiclit till tegelstensklassiker.

Tanken finns på att göra nån sorts gebortbunt som kan tas med vid lämpliga tillfällen. Välja boktitlar baserat på den kunskap man har om den vän som ska föräras. Det vore kul att kunna ge nån vän en läsupplevelse/lästips istället för den traditionella gåbortsblomman. 

Hm, är det en bra idé eller?

( om nu nån funderar så är alla bilder i detta inslag från lördagens energipromenad i Gråboskogen)

Mortuta

Synen på rikedom varierar definitivt genom livet. Allt från den härliga känslan som 7-8 åring med flera veckopengar sparade i börsen, tonåringens första sommarjobbslönekonto till vuxenlivets känsla av tillfredsställelse då lönen räcker till det man vill. 

Men ju mer tiden går inser man att rikedom kan handla om så mycket mer än kronor och ören som växer. Ja, givetvis är pengar något som vi behöver och javisst är det skönt om man inte behöver bekymra sig om det dagligen. 

Numera är känslan av rikedom stark då blåbären och lingonen samsas med hallom och jordgubbar i frysen. Vetskapen att man kan, då andan faller på koka sylt eller fixa en god efterrätt och det med något som skördats i närmiljö. Oavsett då om man plockat själv eller genom köp bidragit till någon annans försörjning. 

Skördestunden i trädgården är likadan. Äpplen, persilja, palsternacka och en hög med både chili, tomater och paprika fyller årets korgar rejält. Under tiden allt plockades ihop gick tankarna runt om vad som kan tänkas bli tillrett av detta. Inga större märkvärdigheter förmodligen....men oändligt många äppelkakor kan det i alla fall bli, till glädje för kollegor och andra fikavänner. Då korgarna var fyllda gjorde det helt plötsligt inte så mycket att rödbetsskörden blev riktigt medioker och grönkålslandet halverades på grund av småkrypsinvasion. Rikedomskänslan är ändå stark. 

  Inte ens den minimala havtornsskörden kan ta udden av rikedomen.

Rik på mer?

Naturupplevelser är väl en form av rikedom? Då man befinner sig i miljöer och platser som ger kropp och själ både energi och lugn...då fylls rikedomen på.

Att ha möjlighet att göra sådant man mår gott av, odla sina intressen och känna att tiden som spenderas är väl använd tid är väl också en form av rikedom.

Hade nån sagt till mig som tonåring, då det mesta i livet handlade om att ha de "rätta" prylarna och göra de "rätta" aktiviteterna att den allra största rikedomen man kan få vara med om är att bli förälder. Ja, då hade tonårsjaget förmodligen ryckt på axlarna, himlat med ögonen och lämnat rummet....

Att, genom något av alla sätt man nu kan bli förälder få bli rik på känslor och kärlek till sina barn. Det är förmodligen den allra största förmögenheten man kan få, dessutom med en förmåga att växa med åren. Kalla det gärna sentimentalitet, men denna känsla av rikedom blir bara starkare med åren.

Undrar lite vad just du är rik på?

¤¤¤¤¤

För övrigt rullar septemberlivet på. Vi jobbar, tränar, skrattar och umgås i hyfsad balans. FruKatt blänger på som vanligt, man vet aldrig riktigt vad som är felet och anledningen till avogheten.

För lite eller möjligtvis fel mat? För stojigt runt favoritsovplatsen? För långsam dörröppning eller för snabb sådan, man vet aldrig riktigt. Men faktum är att hon är en fena på att med blickar och kroppsspråk meddela sig. 

Samlar i energisparlådan (inbillar mig att det finns nån sån i kroppen) med mycket sång just nu. Sparar mentala högar för kommande tyngre stunder under hösten då rösten kanske inte går att använda lika bra. 

Mortuta

Igår var det dags igen och det med en extra aura av jubilerande. Vad, vad? 

Det alternativa Nobelpriset såklart, det som kallas The Ig Nobel prize och som nu i år delas ut för 25:e året i rad.

Ja, jag vet att jag skrivit om detta för några år sen....

ni får stå ut med repris för det är så himla knäppt, helt i min smak.

HURRA för detta underbara pris som delas ut i en rad kategorier, identiskt med de riktiga nobelprisen men med den gemensamma programförklaringen att varje pristagare har som mål att först få oss skratta men sen tänka till. Med andra ord en hel del forskning som vid första, andra och kanske rent av tredje varvet verkar helknäppt men som kanske långt fram i tiden kommer att vara avgörande för utvecklingen, 

Well, well....om detta kan man tvivla. Det stannar rätt ofta vid skratt och förundran blandat med " men,herregud så knäppt"-nivå på betraktandet.

Årets pristagare, vilken snillen belönades då detta 25:e år?

Har svårt att gradera knäpphetsgraden, det får ni nog göra på egen hand. 

Ett axplock....

Kemipriset gick till ett gäng forskare från Australien som ägnat sig åt att ta reda på hur man ska kunna o-koka ett kokt ägg. Alltså kunna komma åt proteinerna från det åter"råa" ägget...typ. 

Fysikpriset gick till gick till tre amerikanska/taiwanesiska forskare som kommit fram till att alla däggdjur tömmer sin urinblåsa på cirka 21 sekunder. Hm, undrar hur man kom på den forskningsnischen? Kanske alla vanliga ämnen var paxade på det universitet?

Litteraturpriset är faktiskt oväntat vettigt och rätt intressant och kan skapa lite nytt ljus åt ett styvmoderligt behandlat uttryck. En grupp nederländska språkmänniskor har ingående studerat otaliga språk över hela världen och funnit att ordet "huh" är universiellt och har samma funktion överallt. Alltså som frågeljud om man inte riktigt hänger med i nåt resonemang.

Medicinpriset är ändå bäst. Pristagarna har funnit att intensiva kyssar och andra kroppsaktiviteter har visat sig ha positiv effekt på allergier...typ...om jag nu inte missuppfattade det helt. Knäppt men kul.

Ja,ja...sånt roar jag mig med att läsa om då det blir en stund över alltså....

¤¤¤¤

   Regnet vräker ner och utomhusgrejandet får stå på stand by ett tag. Vill nog mest mysa och plöja ett gäng böcker under helgen i sällskap med en trevlig man och kelig katt. Kombinera det med lite god mat och dryck så är helgen räddad.

  Längtar just nu rätt mycket efter både döttrar och liten gosse...

Mortuta

Vi möttes första gången som förstaklassare, tillsammans med en hel hög med andra småglin och följdes sen åt genom skolan. Idrottade parallellt, sådär på tjej- och killvis. Hängde på samma tonårsfester och annat som våra gemensamma vänner gjorde. 

Redan från trehjulingsåldern var du min mans bästa vän, ni växte upp på samma gata och gjorde nästan allt tillsammans. Du, han och de andra två i er kvartett av buskillar...det som sedemera blev det tonårsgäng som vi tjejer spanade på , mer eller mindre framgångsrikt. Era minnen tillsammans har fyllt många, många samtal.

Åren går och vi träffs nu och då, ibland längre perioder utan kontakt och ibland mer frekventa möten. Killgänget återförenas med glädje på bröllop och andra stora livshändelser. Sångerskan i sällskapet får äran att sjunga vid den vackra vigseln ute vid havsbandet och barndomsbanden knyts lite hårdare mellan grabbarna. Fler högtidsdagar firas. Ännu fler minnen tillsammans...

Sen, en dag för några år sen kommer informationen fram till oss om att den där jävla sjukdomen byggt bo. Inte ens en sån vältränad kropp kunde stå emot. 

Kampen följdes på avstånd, hoppades och trodde att det gått vägen. 

Så kom då beskedet igår, att det inte gått att hejda. Skitjävlasjukdomen tog över och vann matchen. Du som spelat så himla många fotbollsmatcher i livet, så framgångsrikt och lyckosamt lyckades inte den här sista matchen. Fast nog gick du för vinst rätt långt in i andra halvlek, eller?

Så nu är kvartetten för evigt splittrad, mer bokstavligt än tidigare. Även om det inte varit en aktiv grupp på många år...snacket om att ses men inte ta sig tid och att man verkligen borde göra nån form av återförening blir kanske av men nu i en decimerad skara.

Staffan, 

du ska av mig bli ihågkommen som...

- den allra snyggaste och snällaste killen i klassen 

- en ruskigt bra fotbollsspelare

- smart som få

- en lojal och god vän, både på distans och i närheten

- en man fylld med bus i blicken

...och så allt det andra förstås som bara du och de andra vet.... 

Vila i frid

Mortuta

Nu är det verkligen passa på-tid. Tiden då man ska se till att göra saker för att det i annat fall kommer att dröja länge innan man får chansen igen.

Stort som smått. Fåsenu, vad måste vi då passa på att göra närmaste tiden?

- Gå i högt, mjukt gräs. Hushållets gräsmatta klipptes förmodligen för sista gången denna säsong så på lördagsmorgonen fick det bli intensivgåning över tomten, nöta på och känna gräset runt tofflorna och bli lite daggvåt om både strumpor och skor. 

- Packa ryggsäcken med fredagsgott och traska iväg på solig utflykt till havsbandet. Njuta av stillhet och tystnad tillsammans. Kunna sitta länge utan att vare sig behöva sittunderlag, brasa eller fingervantar...

- Kisa i motljus och doppa tårna i havet. Det är verkligen i grevens tid om man vill passa på att bada, men har man tänkt septemberdoppa hela kroppen är det en rejäl långpromenad man får ge sig ut på. Lågvatten deluxe, so to say....

Vad mer på listan? 

- Passa att äta frukost/lunch/middag/fika utomhus. Kan definitivt vara i sista sekund om man inte är utrustad med nåt form av uterum med visst vindskydd. Om så är fallet kan nog dessa passapå-stunder hålla på en bit in i oktober.

- Köpa glass och njuta av den. Jovisst kan man slafsa i sig en strut lite nu och då över året men håll med om att det inte blir riktigt samma grej då höstregnet står som spön i backen. Och blotta tanken på att cykla långsamt med en Magnum i högsta hugg samtidigt som man parerar, motvind och snökanter...njae, ingen höjdare.

-Än är det möjligt att klä sig enkelt ( nån vecka eller två, åtminstone för oss norröver boende), dvs utan strumpor, med sandaler, barbent med kjol eller klänning, kanske rent av shorts nån dag till. Lilla tunna koftan som definitivt mer snygg är praktisk. Kort och gott, flärd-klädsel vars dagar nu är räknade.

Man kanske inte får vara så lättfrusen på morgonkvisten utan mer klä sig beräknande att värmen fortfarande ska peaka mitt på dagen.

Slutligen ska vi väl då också passa på att...

- äta upp den där glömda, men hyfsat fräscha salladen från trädgårdslandet och givetvis allt det andra ätbara som väntar på att tas om hand.

- gå ett sista parti krocket eller kubb innan mörkret lägger sig.

- sitta på förstukvisten och filosofera över minst ett glas rosé.

- Strunta i skönhets/måstejobba-sömnen och se, åtminstone ett avsnitt av Morden i Midsummer.

Efter det ska vi väl kunna ta emot hösten på ett artigt och belevat sätt. Beredda!

Enkelt va?

¤¤¤¤¤

   Filmtips för den som bär på ett filmhistoriskt intresse och som hört talas om/gillat Ingrid Bergman nån gång i sitt liv.

Jag är Ingrid är en ytterst välgjord dokumentär om denna svenska storstjärna, baserat till största del på hennes egna kortfilmer och dagboksanteckningar. Mycket intressant och sevärd.

¤¤¤¤

Ny vecka och nya möjligheter....eller kanske rättare sagt uppdatering av en gammal förkylning och återanvänd hosta. Tjohej....

  Mortuta

Att kliva in i nån annans hem och få möjlighet att inte bara umgås med trevliga människor utan också gå runt och betrakta ett hem är en ynnest. Kan säkert i mångas ögon betraktas som lite knas men det är ett faktum....första gången i en spännande och ny miljö blir också nån sorts vy- och vinkelkoll i kombination med span på bra ljus. (Nördigt? jajamen!!)

Om kameran är med kommer då också frågan om det är okej att fota...och de allra flesta samtycker. Brukar bli en tur runt strax före fikastunden vid köksbordet, sen kan alla slappna av.....

Stundtals känns det som man kikar genom ett titthål och får ta del av detaljer som kanske inte ens innehavaren tänker på.

Genomförde några sneak peak-svängar under helgen som passerat. Dök in i ett alldeles ljuvligt skafferi med fönster. Vem vill inte ha ett sånt?

Sekelskifteslägenheter kan helt klart bjuda på en del roliga detaljer.

Bjuder på några fler favoriter...

Stora djupa fönster med massor av ljusinsläpp och inga gardiner. Gillar det skarpt. Om det sen beror på att de som bor där inte bestämt sig för färg och form vad gäller textilier eller om det ska bli så....det vet ingen än.

Trägolv är också vackert att betrakta. Ibland är det avskavda och nernötta det som tilltalar men inte mycket slår ett riktigt vackert lackat/oljat bredtiljegolv.

Detaljer och småsaker kan orsaka att fotografen kryper efter golvet och suckar av lycka efter att ha fångat rätt vinkel, till exempel denna vackra dörrstopp. 

¤¤¤¤¤

Som grädde på moset kom hushållets två katter också i kamerans blickfång. Kärlek vid första ögonkastet är väldigt veckans största understatement.

Åh, vilka vackra skogskattsherrar. Svåra att se sig mätt på....

Vilken evig tur att de båda verkligen gillade att vara fotomodeller. 

Den allra bästa bilden blev så bra, både i svartvitt och färg....så ni får se båda.

Tack Per, Mia och Anna för att jag fick fota i era hem.

Mortuta

...som nog ska börja fundera på en kompis till FruKatt...eller ?

Promenerar lite på måfå i stora staden.

Solen värmer i ryggen och parkens grönska säger att sommaren inte riktigt är till ända. Mår gott.  Nöjd med tillvaron.

Ju längre in mot centrala stan stegen leder ändras idyllen.

Ser utslagna människor i portgångar, som med mer eller mindre dimmig blick betraktar oss som har haft mer tur i livet. Möter tiggarens ögon där hon har sitter på en filt utanför den dygnetruntöppna mataffären, hör den välanvända repliken hej, hej ringa i huvudet ett bra tag.

Känslan i kroppen är så märklig...

Stanna och hjälpa? på vilket sätt? gå vidare ?

Efter ytterligare några kvarters flanerande dyker ett monument upp. Första anblicken sa att det var en jättestor cementboll men ett närmare betraktande gav så mycket mer. Givetvis dök tankarna upp om vem denne man var och vad han gjorde. Konstaterar då att detta är en hjälte-sten av stora mått.

Detta vackra granitklot är alltså placerat i ett hörn av Raoul Wallenbergs torg och skapat av konstnärerna Wolodarski och Herdevall. Så vackert. Så många tankar som far runt om artiklar, dokumentärer och vittnesberättande om vad han gjorde för människor som flydde från krig och katastrof. En hjälte under andra världskriget...

Vem är vår tids Raoul? Vem/vilka kan göra avgörande aktioner för alla de miljoner som flyr från krig nu? För visst finns det hjältar även i vår tid? 

¤¤¤¤¤

Promenaden fortsatte och blicken vandrade från den ena vackra byggnaden till den andra. Dagens vinnare av Vackert, stilrent och mjuk form-hus blev detta.

Stockholms stadsbibliotek. Varm färg och runda former, rejält pampigt men ändå inte stormegasvulstigt så det stör. Jamen, Gunnar Asplund...det där fick du till riktigt bra...

Dessutom är det riktigt häftig miljö därinne också, jag lovar!

Blev lite sugen på en svängom i parken intill, på väg upp till Observatorielunden. Lite nakenbugg har väl aldrig skadat, eller hur? 

¤¤¤¤¤

Avslutade fotovandringen med att fastna vid Strindbergcitaten längst upp på Drottninggatan. Ett och annat klokt har väl den karl sagt också, trots att min personliga åsikt om honom är att det var en riktigt knepig, tjurig och underlig figur. 

En vandring med många tankar och några insikter 

Mortuta