Varje årstid bär på sina signalement. I färger, former och känslor. Hösten verkar vara en årstid, åtminstone här i norra Sverige som innehåller mycket av allt....

Jag tittade igenom en del bilder som tagits under sensommaren och under senhösten....

Här följer ett axplock....

Första tecknet var att äppelträden dignade av frukt...släkt och vänner fick plocka allt de orkade så att så mycket som möjligt kunde användas.

       En hösttrött fjäril poserade stilla på en blomsterstam. 

  Trädgårdsblommorna fick en sista chans inomhus på bordet.

Fåren som tidigare betat i en hage nära oss fick komma in till sina vinterbås igen. Nyklippta och söta står de där och väntar på......ja, slakten antar jag? 

  En söndagförmiddag i oktober låg isen för första gången tunn, tunn på den lilla dammen. Vi njöt av vårt fika i den frost-knastriga solen.     Kanske det mest klassiska höstsignalementet vid de flesta broar och balkonger: Ljung...lila och vit. Visst är det vackert? Då dessa kommit i sina krukor saknar man inte sommarens blomsterprakt lika mycket....och  ljusslingor och julfixandet ute kan få vänta ett tag till.

Just denna höst har vi ofta haft väldigt vackert och soligt väder och det inbjuder verkligen till underbara skogspromenader som helar, stärker och läker både kropp och själ!

Så...det är bara att dra på en värmande jacka, mössa och vantar och gå ut och njuta av allt det vackra.....

Mortuta

   Under helgen som varit har det varit mycket fotbolls-snack, både i tv och på radio. Ja, faktiskt också över vårt köksbord. Stadens stolthet på herrsidan har äntligen tagit steget upp till SuperEttan....det var då på tiden! Helsingborgarna får fira sitt SM-guld "på riktigt" och Man United och Man City möttes igen och nåt av lagen (minns faktiskt inte vilket) förnedrade det andra med 6-1. Många jublade och många deppade, det är ju så fotboll är.

Kom då att tänka på följande historia:

"Den lille pojken öppnade dörren och ropade ivrigt till sin mamma; - Mamma, jag är hemma nu! Svettig, rödkindad, iklädd grusiga fotbollskläder och med ett härligt leende mötte han sin mor i hallen. Sjuåringen hade haft match!

-Det var jätteroligt, mamma, svarade han på frågan som mamman inte hunnit ställa men som naturligtvis låg i luften. Sen följde en lång och detaljerad beskrivning av alla skott och passningar. målchanser och ribbskott eller "nästanmål" som han själv kallade det. Allt kul som matchen innehållit och vad kompisarna och han uträttat på och utanför planen denna lördag förmiddag.

En bit in i pojkens monolog inflikade modern den fråga som brukar vara obligatorisk i dessa sammanhang, - Men du, vad blev resultatet då?

Han stannade tvärt i sin hängivna beskrivning, tittade på sin mamma under några sekunder men avfyrade sen sitt bredaste leende och sa; - Vi förlorade med 8-0, men det gör inget för det var så kul ändå."

Gulligt va?

Då vi då ser Zlatan, Källström och de andra i landslaget på planen, ser vi såna smågrabbar då fast i större tappning? Har de kvar den stora glädjen inom sig, lekfullheten och passionen? Jag hoppas verkligen det...för tänk så trist om det försvann på vägen. Givetvis vet jag att man vill vinna och att man vill kämpa för sitt lag och att det absolut inte är kul med förluster.....men lusten till att göra det där roliga tillsammans med sina kompisar.....försvinner den då är det nog bäst att man blir en f.d spelare i soffhörnet/på läktaren i stället.

Känns det igen möjligtvis?

Mortuta

  Så här vackert är det idag.....

Konstigt att samtidigt se på Tvsportens premiärsändning av den alpina världscupen. Snö i Österrike.....åh, vad jag längtar till skidsäsongen!

Åre? Sälen? Val Gardena?....snöhögen hemma på gården? vem vet!

Konstaterar också att man är nog den allra bästa skidåkaren i soffhörnet, ett bra tag innan man provat stå där själv. "kan väl inte vara så himla svårt att svänga sådär snyggt och åka sådär fort"....eller? " ska då aldrig ploga i en brant backe nå mer, så det så"

Jo pyttsan, vet tyvärr att det är med ohyggligt darriga ben man står där och begår sitt jungfruåk....varje år likadant!

Bättre att njuta av den fantastiska hösten som är. Lönnen sprider sina vackra blad över hela grannskapet, inte helt populärt....men ett träd är svårt att fostra till att släppa blad enbart på vår gård och vindpustarna är väldigt ouppfostrade, yr iväg överallt.

För övrigt kan jag bara konstatera att det är en ynnest att bo en minuts promenad från en vacker skog.....och att man har förstånd om att vara där varje dag är väl för väl. Tyst och vackert, de ni!

Ha det gott

Mortuta

Efter att ha varit ( och fortfarande är...) i en sjukdomsbubbla allt sen 15 augusti tänker jag börja skriva här igen, att skriva är roligt och lagom "avancerat" för mig just nu. Även om livet har stått stilla för mig så antar jag att det rullar på för alla er andra och det finns fortfarande mängder av saker att reflektera och fundera över....och jag börjar få ett litet lager av ämnen att avhandla här. Svara gärna, du som läser...

Tänkte väl det!

Börjar lite försiktigt......

Bilden ovan är tagen i söndags då vi satt på en trädstam ute vid havskanten, drack vårt medhavda kaffe och såg ut över vattnet och solen. Hunden rusande hysteriskt runt av vällust och såg ut att njuta av livet alldeles ohyggligt.

Lydig (hm, kan vara godismutad också) som han är kunde han under några sekunder posera för vacker-bilderna som jag så gärna vill ta.

Fortsatte att leka med kamerans möjligheter och strandens fynd. En stock som flutit iland...vips....så känns den som en stor klippa, eller hur?

Ha en skön och vilsam fredagskväll.

Mortuta